Michelangelo: Pietà (1499)

Idag ska vi titta lite snabbt på Michelangelos Pietà (1499) – en marmorskulptur föreställande Maria som håller den döde Jesus i sin famn. Skulpturen står i S:t Peterskyrkan i Vatikanen och är kanske mest känd för två saker: för det första är skulpturen signerad. Michelangelo gjorde den när han var 23-24 år gammal och uppenbarligen tyckte han att det här med att signera sina verk inte var hans grej ändå, för så vitt man vet så gjorde han det inte igen. För det andra så står den numera bakom plexiglas, eftersom en galen ungrare hoppade på den med en hammare på 70-talet. (Jämför med förra veckans inlägg om Carlströms angrepp på Dick Bengtssons Interiör från Kumlafängelset). ”Det var ju onödigt”, som min mamma, en kärv lakonisk norrlänning, skulle ha sagt. Och det har hon ju rätt i.

.

Michelangelo Buonarroti: Pietá (1499)

.

Jag blir lätt rätt mätt (oavsiktligt trippelrim) på Pietà. När det har gått längre perioder då jag bara har sett den i böcker, på vykort och annan turistparafernalia så blir jag lite less på den. Men varje gång jag faktiskt står där, varje gång man verkligen ser hur skuggorna lägger sig i textiliernas veck och på Marias ansikte med den nedslagna blicken, så kommer jag ihåg att det är en makalös skulptur. När man ser den på riktigt så lever den på ett sätt som den inte gör i fotografier. Det är inte en frusen scen, som till exempel Berninis Apollo och Dafne där tiden har stannat mitt i ett ögonblick och vi som betraktare har förmånen att kunna gå runt och studera gestaltningen utan att någon trycker på PLAY-knappen. Så är inte Michelangelos madonna. Hon andas mitt framför oss och vi ser hur hennes sorg breder ut sig över henne.

.

Detalj.

.

Jag gillar hur stor, och nästan böljande, Marias klädnad är trots att hon sitter ner, stilla. Tygens tyngd faller över henne likt sorgen. Michelangelos Maria är så ung. Alla veck och draperingar ligger som ett tungt ok medan vikten av Jesu kropp knappt är märkbar. En flickas/ung kvinnas ansikte, men så nedtyngt. Hon är ensam, vilket understryks av den nästan dikotomatiska skildringen av de båda kropparna: Jesus vågrät – Maria lodrät. Jesus ansikte riktat uppåt – Marias nedåt. Jesus arm hänger neråt – Marias är riktad åt sidan. Han är nästan naken – hon är draperad i tunga tyger. Han har gått vidare, hon är ensam kvar och saknaden och smärtan genomsyrar verket. Hela skulpturens form är dessutom triangulär, och då även Marias blick är riktad nedåt skapas ett flöde i formen och det känns som att Marias sorg inte bara breder ut sig över henne, utan även strålar neråt och forsar genom hennes kropp.

Dags för ytterligare ett av mina magnifika Paint-arbeten för att illustrera vad jag menar:

.

Och med det avslutar vi veckans korta studie av Michelangelos Pietà. Gå och titta på den om ni har möjlighet.