Lennart Nilssons bilder

Lennart Nilssons verk är ett exempel på bilder som inte går att direkt placera i ett fack. Å ena sidan vill naturvetare inte riktigt klassa hans fotografier som vetenskapliga verk – det är ju vida känt att han i stor utsträckning har använt kolorering (låtit fylla i färger) som inte är överensstämmande med hur det faktiskt ser ut. Man kan argumentera för det pedagogiska värdet i att låta bakterier ha en ilsket grön färg som kontrasterar mot ett organs köttiga röda nyans, men i slutändan så är det trots allt en fabulering som kanske ligger på gränsen mot en sensationslystnad som vetenskapsmän inte riktigt vill befatta sig med.

Å andra sidan så skulle de flesta inte klassa bilderna som konst sådär utan vidare. Det är en bild av ett hjärta, såsom hjärtat ser ut. Det är extrema närbilder av hårstrån och porer, såsom hårstrån och porer ser ut. Utan kontextualisering kan vi inte ta till oss vad det är vi ser, men samtidigt är det konkreta oförvrängda objekt. Hur kategoriserar vi det? Är det vackert? Är en superuppförstorad por behaglig att se på? Bilderna liknar ingenting annat.

Eller är det verkligen så? Låt oss titta på några av bilderna. De till vänster är Nilssons fotografier, de till höger är olika konst- och designverk.

    
(Nilsson/Kandinsky)

    
(Nilsson/Seurat)

 
(Nilsson/Okänd)

    
(Nilsson/Domen i Florens)

  
(Nilsson/van Gogh)

        
(Nilsson/Blake)

    
(Nilsson/Blake)

    
(Nilsson/halsband)

    
(Nilsson/lavalampa)

Formspråket är kanske inte så avlägset ändå.

Men det jag tycker är mest spännande med Nilssons bilder är att tänka på hur ens förhållande till den egna kroppen måste ha påverkats när de publicerades på 1960-talet. Helt plötsligt konkretiseras det som man, i egenskap av gemene man, bara kunnat studera via tecknade bilder på planscher och i böcker. Med ens ser man hur ett hjärta, ens eget hjärta, faktiskt ser ut. Med detta måste man bli mer medveten om sin egen dödlighet, att man trots allt bara är en summa av kroppsliga funktioner, kemiska reaktioner, fysiska faktorer. Organ och kropp är inte längre något abstrakt. Samtidigt som den förståelsen gör att man kommer närmare jag:et och den egna kroppen så tillåter det att man distanserar sig – hjärtat är ett konkret objekt. Det har en funktion, ibland är det defekt. Då kan man (försöka) laga det. Joseph Dumit skriver om lättnaden med att komma till insikt om att det är (exempelvis) ”mitt hjärta” det är fel på, inte ”mig”.

Eller som Eva Åhrén och Michael Sappol skriver i ”The Strange Space of the Body”:

And let’s also remember that strangeness and familiarity are unstable categories: what is strange becomes familiar, what is familiar becomes strange.

Man blir tilldelad sin kropp genom att få ta del av den på ett sätt som man inte tidigare kunnat, men samtidigt blir den mer obekant och man måste omformulera sitt förhållande till den. Fördjupad kännedom har alltså lett till en känsla av alienering. Nu menade jag inte att skriva en tredelad roman om just det här, och måhända kom jag ifrån ämnet något (eller mycket), men det är intressanta grejer. Det kommer man inte ifrån. Och Lennart Nilssons bilder och böcker fortsätter att publiceras år efter år, trots att vi lever i en tid när man i princip har en röntgenfunktion på mobilen.

(Joseph Dumit, Picturing Personhood: Brain Scans and Biomedical Identity, Princeton and Oxford: Princeton University Press 2004.

Eva Åhrén och Michael Sappol: ”The Strange Space of the Body: Two Dialogues”, i Strange Spaces: Explorations into Mediated Obscurity, red. André Jansson & Amanda Lagerkvist Burlington VT – Surrey, England: Ashgate, 2009.)

Annonser

Realism kontra Postimpressionism

För ett litet tag sen så frågade en som inte är konstvetare, en så kallad civil, mig vad som egentligen är skillnaden mellan postimpressionism och realism. Han menade att de verkade påminna så mycket om varandra att det är svårt att dra någon gräns mellan dem.

Jag sa att man kan argumentera för postimpressionismen som en länk mellan impressionismen och realismen – å ena sidan har vi impressionismen med sitt fokus på nöje, avkoppling och rofyllda landskap, man kan exemplifiera med Monets näckrosor, Manets Frukost i det gröna och Renoirs Bal du moulin de la Galette. Det handlar om en slags realistisk idyll – motivet kan spegla en scen ur verkligheten, men utan att vara kärvt. Postimpressionismen går ytterligare ett steg närmare realismen och vågar släppa det attackidylliska, men behåller ändå en viss romantisk syn på vardagen. Se till exempel van Goghs målning av sitt sovrum (tredje versionen, 1889). Det är ett vanligt, prestigelöst litet rum, men det är tydligt hur van Gogh älskar det. Han är personligt investerad i det. Han har hängt upp ett par av sina porträtt på väggen precis intill sängen, han har fått med alla detaljer på sitt toalettbord. Fönstret är lite, lite öppet. Det här är inte ett rum, det är hans rum.

Notera självporträttet på väggen!

Hursomhelst – för mig blir skillnaden mellan postimpressionism och realism tydligare om man jämför Courbets Stenknackarna (1851) med van Goghs Såningsmannen (1888).

De är båda tillkomna under andra halvan av 1800-talet och som titlarna antyder så behandlar motivet utförande av arbete. Kroppsarbete, om man vill vara übertydlig, det handlar inte om två IT-tekniker direkt. Stenknackarna föreställer en man och en yngling som jobbar med sten. Den yngre bär och den äldre knackar, han är mitt i en rörelse. Vi ser inte deras ansikten, de kan vara vilka män som helst. Deras primära funktion för bilden är arbetskraft. Tills vi tittar närmare. Då ser man att de inte är så opersonliggjorda trots allt – trasiga skjortor, lappade byxor och matlagningskärl skiljer dem från den rena maskinen. Den knackande mannen har hatt för att skydda sig från solen. Den yngre mannen tar stöd med foten mot ett stenblock. Courbet avbildar trots allt inte maskiner. Tänka sig!

Dock är stämningen i bilden dämpad. Bildmiljön utgörs nästan uteslutande av en mörk skugga och jorden i vilken de arbetar. Förekomsten av himlen i det övre högra hörnet är mycket begränsad, den är nästan lite retsam – som att den skymtas bara för att poängtera att den inte är med, att de inte kan nå den. Det gör bildrummet tungt och statiskt. Det finns ingen plats för himmel och vidsträckta landskap, motivet har – bokstavligt talat –  fötterna stadigt på marken. Det innebär inte att det inte finns någonting progressivt i bilden, i linjerna kan man se en tydlig rörelse från vänster till höger – från räfsans skaft till ynglingen till skaftet på hackan till den äldre mannens överkropp till hammaren. Rörelsen framåt är viktigare än rörelser uppåt, utveckling och progression framför drömmar och möjligheter. Wow vad flummigt det blev nu. Och då är jag fortfarande på realismen. Ta på dig en batiktröja så går vi vidare till postimpressionismen och van Gogh.

Med van Gogh är det en annan sak. Såningsmannen är dunkel, en siluett, men på intet sätt blir han reducerad till arbetskraft. Han arbetar med naturen, inte bara i den. Tiden (gryning) och rummet (fältet) är lika mycket bildens huvudmotiv som mannen, det är vad jag menade när jag tidigare nämnde den romantiska synen på vardagen, vi har gått ifrån Manets slöande på gräsplättar, men inte släppt det eteriska med naturen. Dock behandlar de inte nejder lika okritiskt eller troskyldigt som man kanske kan mena att t ex Friedrich gör ibland.

Sammanfattningsvis menar jag att postimpressionisternas agenda inte är att försköna vardagen, utan att lyfta fram vad som faktiskt finns där. Det behöver inte nödvändigtvis handla om landskap, jag nämnde (om man med ”nämnde” menar ”skrev en halv roman om men kom på att blogginlägget ju inte skulle handla om det utan om två andra bilder och raderade motvilligt två tredjedelar”) tidigare van Goghs sovrum. Ett ännu tydligare exempel är, enligt mig (det finns de som argumenterar för att verket faktiskt hör till realismen), van Goghs Potatisätarna (1885).

Här har vi, bokstavligt talat, en målning i olika nyanser av brunt som föreställer en grupp människor som sitter i ett mörkt rum och äter potatis. Det finns en anledning till att det inte är ett gängse motiv på bokmärken – det är inte speciellt idylliskt eller hemtrevligt. Kan man tro. Men när man tittar närmare så är Potatisätarna väldigt rart, tangerar faktiskt de flesta Astrid Lindgren-verk vad gäller gemytlighet. Ett varmt ljussken sprids över familjen som just har satt sig för att äta i det lilla rummet. De samtalar och äter och en kvinna koncentrerar sig på att hälla upp kaffe i muggar. Inte gemytligt? Klipp till julafton hos i stort sett vilken familj som helst i Sverige, där en tredjedel är så uttråkade att de vill dra ut sina naglar bara för att känna något, en tredjedel är irriterade för att december alltid är så jävla stressig och en tredjedel håller på att få migrän för att de måste sitta och vara koncentrerat artig samtidigt som de oroar sig för att maten ska bli bra och klar i tid. Titta sen på Potatisätarna igen. Där har ni postimpressionismen.

Twitter

@arg_konstvetare

Ibland tycker man bara helt kort. Och kärnfullhet är en bra grej!

”Underbart är kort” sa någon. ”Sommaren är kort” sa en annan av våra nationalskalder.

Eller sa och sa, han skrålar det väl fortfarande varje gång man slår på en radio mellan maj och augusti.

Inramning av Zorns Midsommardans

Jag är väl inget inbitet fan av Zorn egentligen, jag är rätt neutral, men något jag irriterar mig på är hur man på Nationalmuseum har valt att rama in Midsommardans, bilden som blivit något av en ikon för svensk senartonhundratalskonst. Det har inte att göra med ”vad som anstår ett så stort verk”, jag är nog för fast förankrad i ståndpunkten att det egentligen inte finns några verk som är ”större” än andra. Bildligt talat, alltså. Bokstavligt talat finns det förstås verk som är större än andra. Dalís Wilhelm Tells gåta, till exempel, den är väldigt stor. Mona Lisa – inte så stor. Jag skulle kunna ta upp hundra exempel till, men då blir det här inlägget väldigt långt och de flesta av er är nog bekanta med att det finns saker som är stora respektive små till sin storlek. Vad jag menar är istället att ramen inte bara misslyckas med att lyfta fram de framstående aspekterna, tvärtom direkt dödar den själva avsikten med bilden.

Så här ser bilden ut, utan ram.


Notera rörelsen, hur solen leker och reflekterar, djupet och den öppna ytan till vänster som tillåter betraktaren att stiga in.

här ser tavlan ut, med ram.

Notera den svarta otympliga jätteramen som helt stänger in och kväver bilden.

De har alltså monterat verket i en ram som på ett mycket obarmhärtigt sätt lyckas med att förstöra den öppenhet och rörelse som motivet strävar efter. Det känns som att man har lagt ner det i en stor tung låda. Eftersom Nationalmuseum har gjort flera fantastiska inramningar av andra verk så får jag känslan av att när det kom till Midsommardans så hade de bara en enda ram kvar, nämligen det svarta åbäket. Varje gång jag går förbi tavlan så tänker jag mig vilken dialog som ägde rum på det stora ramlagret (som det säkert heter).

Inramare #1 – Men… Kan vi verkligen använda den här?

Inramare #2 – Ja, vi har ju ingen annan. Vi måste väl.

Inramare #3 – Är det ingen som har lust att bara fara till IKEA lite snabbt och köpa en sån där diskret sak i plast? Någon? Ni kan ta en femtiolapp ur kaffekassan. (Förlåt, lattekassan. Det här är kulturarbetare i Stockholm.)

Inramare #1 – Det är tisdag eftermiddag. Det var löning igår. Jag skulle inte fara till IKEA ens om mina barns liv hängde på det.

Inramare #3: Svart jätteklump till ram it is.

Behållningen med inramningen av Zorns Midsommardans är dock att det är ett mycket bra exempel på hur stor roll ramen faktiskt spelar. Gemene man kanske inte tänker på det, en bra inramning tar ju sällan fokus från verket, och med Midsommardans kan man därför belysa en ny aspekt av konst för de som inte är vana bildtolkare.

Kan någonting vi inte märker av vara konst?

NedgrävningNedgrävning, (1994)
Bild från Wikipedia, s. v. ”Offentlig konst i Halmstad”.

Idag har jag tänkt skriva om konceptuell konst. Det finns mycket att inte begripa sig på när det kommer till abstrakt konst, det kan vara svårt att veta hur man kan se och förhålla sig till uttryck man inte känner igen, speciellt om man inte har plöjt en massa terminer av bildtolkning, konsthistoria och konstteori. Jag menar, först och främst – vad är konst? (Jag hade bestämt mig för att inte ställa frågan ”Vad är konst?” i den här bloggen, men det höll tydligen bara två meningar in på det första inlägget. Jag är en person av karaktär!) En gång bad en bekant mig att försöka definiera konst, och jag hasplade ur mig att jag tyckte att det är ”An expression of an impression or a challenge.” Sen började jag tänka på vad det egentligen var jag hade sagt, beredd att göra en monumental pudel, men jag kände ändå att jag kunde stå för den definitionen. Än så länge, i alla fall. Under det paraplyet ryms ju figurativ och icke-figurativ konst, konkret och abstrakt, dokumenterande och konceptuell.

Men vad händer när formen för uttrycket inte bara är abstrakt, utan direkt otillgänglig? Glöm att inte kunna känna igen ett verk, vilken behållning ligger i konst man inte kan se, känna eller på något sätt märka av? År 1994 lät konstnären Harald Persson gräva ner en 1 x 1 x 1 m stor vit kub i marken i Picassoparken i Halmstad. Därefter täcktes kuben över och marken återställdes till sitt ursprungliga skick. Persson döpte verket till Nedgrävning. Ingenting markerar exakt var kuben finns begravd och i december 2010 fanns fortfarande ingen skylt som talar om att det finns någonting under jorden överhuvudtaget.

Man kan hävda att en av förutsättningarna för konst är att vi ska kunna förnimma den – hur ska vi kunna tolka, beundra eller reagera på någonting vi inte märker av? Vad gäller offentlig konst är nåbarheten ännu viktigare, tillgängligheten ligger i själva definitionen av ”offentlig konst”. Det offentliga verket ska kunna nå ut till den breda publiken, och publiken till den, utan något större besvär. Oavsett om man studerar en kungastaty på ett torg eller en abstrakt glasskulptur i en park så är tillgängligheten påtaglig – man kan, och får, ta del av den utan att det kräver någon prestation från åskådaren.

Picassoparken har fått sitt namn efter den staty som är gjord efter en förlaga av Picasso och som sedan 1971 står placerad i parken. Skulpturen, ett kvinnohuvud i vitmålad betong, kallas i folkmun för ”Picasso”, om än den formellt är betitlad Kvinnohuvud. Parken är en central mötesplats i staden, enligt Halmstad.se passerar tusentals personer därigenom dagligen. Trots det dagliga folkflödet och rika antalet besökare på platsen så saknas det information som talar om att Nedgrävning finns där, men i en intervju med Västnytt lovar Lovisa Nilsson, konstintendent på Halmstad kommun, att skyltning ska komma.

Då skyltning inte finns så är verkets existens inte allmän kännedom ens bland de som rör sig i och omkring Picassoparken regelbundet, och på Halmstads kommuns Facebooksida kan man se att de som trots allt känner till Nedgrävning inte är odelat positiva: ”vad är poängen med detta? kallar ni detta konst??? då skulle alla kunna vara konstnärer….” och ”Snacka om bortkastade pengar.” är två av kommentarerna som skrivits i en kortare diskussion kring Nedgrävning. Det är vanligt att svårförståeliga abstrakta verk avspisas med den typen av argument, att ett verk inte kan vara konst därför att det är utformat på ett sätt som inte kräver någon teknisk skicklighet och som vem som helst skulle kunna utföra. Men vem har egentligen sagt att inte vem som helst skulle kunna vara en konstnär? I samma utsträckning som vem som helst kan vara en kritiker och tycka saker om konst kan säkerligen vem som helst ge uttryck för någonting på ett konstnärligt sätt. Att bara räkna den klassiskt skolade renässansmålaren som målar figurativa porträtt med trompe l’oeuileffekter som konstnär, och därigenom förkasta andra uttryckssätt, känns rätt så daterat och inte speciellt progressivt. Ändock mottogs tidigare nämnda Kvinnohuvud negativt när det uppfördes på det tidiga 70-talet, det orsakade debatt bland Halmstadborna och ansågs bland annat vara för stort och skrymmande i stadsrummet, vilket resulterade i att man kapade av några meter av skulpturen.

På Facebooksidan påpekar någon att i och med att Nedgrävning uppmuntrade tidigare nämnda kritiker till att tycka och känna och ta ställning så har verket uppfyllt sitt mål. Notera också att personen i fråga kunde reagera utan att behöva se eller känna på verket. Det fysiska objektet är inte det relevanta i Nedgrävning, och i och med att materialet och utformningen i det här fallet inte är konstverket i sig så kan visst vem som helst vara en konstnär. Ta-taa!

Inom film och litteratur uppskattas subtilitet och uppmuntran till att tolka själv i hög utsträckning. Hitchcock sägs ha sagt att det inte finns någonting otäckare än en stängd dörr – vi får själva bestämma vad som väntar oss där bakom, vi skapar själva vår egen skräck. Flugornas herre, den klassiska romanen av William Golding, innehåller en grupp strandsatta pojkar som försöker klara sig undran monstret, ett fantasifoster de själva skapat. Teveserien LOST har nått kultstatus genom att låta tittarna tolka själva och det har skrivits ett flertal böcker om hur man kan välja att tolka David Lynchs filmer. År 1952 skrev John Cage 4’33”, ett auditivt verk där en orkester sitter tyst i tre stycken, sammanlagt 4 minuter och 33 sekunder. Meningen är att åhörarna, som förväntar sig att musikanterna ska börja spela, istället ska börja lyssna på tystnaden och alla de små ljud som finns i den – någon som skruvar på sig, en hostning, en viskning, ljud utifrån och så vidare. Det är musiken, det är verket. Det kommer krypande när man förväntar sig någonting annat, när man tror att man vet vad som väntar blir man konfronterad med tystnad och upptäcker gradvis vad som ryms i tystnaden. 4’33” har hyllats som ikoniskt och förklarats som ett verk som omdefinierat (redefined) tystnaden. När det kommer till bildkonst vill dock gemene man hellre veta vad det är han tittar på, vad det är man ser och vad det är meningen att man ska känna. I den mallen passar inte den osynliga Nedgrävningen in. Det är ett konceptuellt verk där vetskapen om verket är det mest konkreta vi får att gå på.

Nedgrävning ligger således inte i materialet. Det ligger inte i färgerna, det ligger inte i sin placering i staden och det ligger inte i titeln. Det ligger i idén. Idén är själva konstverket, trots att objektet i sig inte är så tillgängligt som i den gängse offentliga konsten så är idén offentlig. Det är, om än kanske bara i teorin fram tills skyltning kommer upp, ett verk till för alla, kanske till och med i högre grad än den vanliga offentliga konsten eftersom ingen förkunskap krävs. Man behöver inte känna till regentlängder, mytologi eller kunna tolka konst från en viss period för att få ut någonting av Nedgrävning. Lovisa Nilsson säger att ”[b]ara man vet om det så kommer du aldrig att kunna gå förbi här utan att tänka på Nedgrävning.” Vetskapen om att det finns ett verk någonstans under fötterna på dig är vad som triggar ditt associerande och reflekterande och du börjar, exempelvis, fundera på vad konst egentligen är, vad som menas med det här verket och hur du ställer dig till det. I och med detta har verket fyllt sitt syfte. Du ser det inte, du hör det inte, du känner det inte, men det får dig ändå att tänka. Visst är det konst.

Så kan någonting vi inte märker av vara konst? Enligt min åsikt är Nedgrävning inte bara ett offentligt konstverk då det är tillgängligt för allmänheten, det är även ett bra praktiskt exempel på hur konst till syvende och sist är beroende av vår subjektiva tolkning. Betraktaren blir inte bara en medaktör utan medproducent då han eller hon skapar verket genom sina respektive tolkningar, värderingar och associationer. Om ingen tänker på Nedgrävning och funderar kring idén och konceptet så existerar verket överhuvudtaget inte, det skulle inte ens vara rekvisita i stadsrummet utan bara en nedgrävd kub som ingen känner till eller tänker på.


Platsen där den vita kuben är nedgrävd.

Bild från Wikipedia, s. v. ”Offentlig konst i Halmstad”.

Sjösättning

Ja precis, välkommen till min nya blogg – den arge konstvetaren.

Här ämnar jag skriva för konstvetare, icke konstvetare och— ja, det finns ju egentligen ingen tredje kategori. Jag kanske kan sammanfatta det med ”alla”. Jag kommer att skriva för alla. Eller ingen speciell. Folk som tycker om konst, fast lika mycket folk som inte tycker om konst. Hm – jag skulle kanske ha stannat vid ”alla”.

Jag är en konstvetare vid ett universitet i Sverige. Jag är väl egentligen inte speciellt arg, jag kan bli irriterad ibland. Och när de irritationerna grundas i konst så kommer de att hamna här på bloggen. Det kommer även godtyckliga tolkningar av verk, lösryckta funderingar kring konst, diverse reflektioner kring utställningar och kanske också konstvetenskapliga publikationer att göra. Min plan är att när jag tänker, gillar eller stör mig på något som är konstrelaterat så kommer jag att avreagera mig här. Man behöver inte ha någon specialistkunskap eller förförståelse, det har jag knappt själv. Tro mig, folks största problem med den här bloggen kommer inte att vara att den är för akademisk och högtravande.

Välkommen tillbaka!