Kan någonting vi inte märker av vara konst?

NedgrävningNedgrävning, (1994)
Bild från Wikipedia, s. v. ”Offentlig konst i Halmstad”.

Idag har jag tänkt skriva om konceptuell konst. Det finns mycket att inte begripa sig på när det kommer till abstrakt konst, det kan vara svårt att veta hur man kan se och förhålla sig till uttryck man inte känner igen, speciellt om man inte har plöjt en massa terminer av bildtolkning, konsthistoria och konstteori. Jag menar, först och främst – vad är konst? (Jag hade bestämt mig för att inte ställa frågan ”Vad är konst?” i den här bloggen, men det höll tydligen bara två meningar in på det första inlägget. Jag är en person av karaktär!) En gång bad en bekant mig att försöka definiera konst, och jag hasplade ur mig att jag tyckte att det är ”An expression of an impression or a challenge.” Sen började jag tänka på vad det egentligen var jag hade sagt, beredd att göra en monumental pudel, men jag kände ändå att jag kunde stå för den definitionen. Än så länge, i alla fall. Under det paraplyet ryms ju figurativ och icke-figurativ konst, konkret och abstrakt, dokumenterande och konceptuell.

Men vad händer när formen för uttrycket inte bara är abstrakt, utan direkt otillgänglig? Glöm att inte kunna känna igen ett verk, vilken behållning ligger i konst man inte kan se, känna eller på något sätt märka av? År 1994 lät konstnären Harald Persson gräva ner en 1 x 1 x 1 m stor vit kub i marken i Picassoparken i Halmstad. Därefter täcktes kuben över och marken återställdes till sitt ursprungliga skick. Persson döpte verket till Nedgrävning. Ingenting markerar exakt var kuben finns begravd och i december 2010 fanns fortfarande ingen skylt som talar om att det finns någonting under jorden överhuvudtaget.

Man kan hävda att en av förutsättningarna för konst är att vi ska kunna förnimma den – hur ska vi kunna tolka, beundra eller reagera på någonting vi inte märker av? Vad gäller offentlig konst är nåbarheten ännu viktigare, tillgängligheten ligger i själva definitionen av ”offentlig konst”. Det offentliga verket ska kunna nå ut till den breda publiken, och publiken till den, utan något större besvär. Oavsett om man studerar en kungastaty på ett torg eller en abstrakt glasskulptur i en park så är tillgängligheten påtaglig – man kan, och får, ta del av den utan att det kräver någon prestation från åskådaren.

Picassoparken har fått sitt namn efter den staty som är gjord efter en förlaga av Picasso och som sedan 1971 står placerad i parken. Skulpturen, ett kvinnohuvud i vitmålad betong, kallas i folkmun för ”Picasso”, om än den formellt är betitlad Kvinnohuvud. Parken är en central mötesplats i staden, enligt Halmstad.se passerar tusentals personer därigenom dagligen. Trots det dagliga folkflödet och rika antalet besökare på platsen så saknas det information som talar om att Nedgrävning finns där, men i en intervju med Västnytt lovar Lovisa Nilsson, konstintendent på Halmstad kommun, att skyltning ska komma.

Då skyltning inte finns så är verkets existens inte allmän kännedom ens bland de som rör sig i och omkring Picassoparken regelbundet, och på Halmstads kommuns Facebooksida kan man se att de som trots allt känner till Nedgrävning inte är odelat positiva: ”vad är poängen med detta? kallar ni detta konst??? då skulle alla kunna vara konstnärer….” och ”Snacka om bortkastade pengar.” är två av kommentarerna som skrivits i en kortare diskussion kring Nedgrävning. Det är vanligt att svårförståeliga abstrakta verk avspisas med den typen av argument, att ett verk inte kan vara konst därför att det är utformat på ett sätt som inte kräver någon teknisk skicklighet och som vem som helst skulle kunna utföra. Men vem har egentligen sagt att inte vem som helst skulle kunna vara en konstnär? I samma utsträckning som vem som helst kan vara en kritiker och tycka saker om konst kan säkerligen vem som helst ge uttryck för någonting på ett konstnärligt sätt. Att bara räkna den klassiskt skolade renässansmålaren som målar figurativa porträtt med trompe l’oeuileffekter som konstnär, och därigenom förkasta andra uttryckssätt, känns rätt så daterat och inte speciellt progressivt. Ändock mottogs tidigare nämnda Kvinnohuvud negativt när det uppfördes på det tidiga 70-talet, det orsakade debatt bland Halmstadborna och ansågs bland annat vara för stort och skrymmande i stadsrummet, vilket resulterade i att man kapade av några meter av skulpturen.

På Facebooksidan påpekar någon att i och med att Nedgrävning uppmuntrade tidigare nämnda kritiker till att tycka och känna och ta ställning så har verket uppfyllt sitt mål. Notera också att personen i fråga kunde reagera utan att behöva se eller känna på verket. Det fysiska objektet är inte det relevanta i Nedgrävning, och i och med att materialet och utformningen i det här fallet inte är konstverket i sig så kan visst vem som helst vara en konstnär. Ta-taa!

Inom film och litteratur uppskattas subtilitet och uppmuntran till att tolka själv i hög utsträckning. Hitchcock sägs ha sagt att det inte finns någonting otäckare än en stängd dörr – vi får själva bestämma vad som väntar oss där bakom, vi skapar själva vår egen skräck. Flugornas herre, den klassiska romanen av William Golding, innehåller en grupp strandsatta pojkar som försöker klara sig undran monstret, ett fantasifoster de själva skapat. Teveserien LOST har nått kultstatus genom att låta tittarna tolka själva och det har skrivits ett flertal böcker om hur man kan välja att tolka David Lynchs filmer. År 1952 skrev John Cage 4’33”, ett auditivt verk där en orkester sitter tyst i tre stycken, sammanlagt 4 minuter och 33 sekunder. Meningen är att åhörarna, som förväntar sig att musikanterna ska börja spela, istället ska börja lyssna på tystnaden och alla de små ljud som finns i den – någon som skruvar på sig, en hostning, en viskning, ljud utifrån och så vidare. Det är musiken, det är verket. Det kommer krypande när man förväntar sig någonting annat, när man tror att man vet vad som väntar blir man konfronterad med tystnad och upptäcker gradvis vad som ryms i tystnaden. 4’33” har hyllats som ikoniskt och förklarats som ett verk som omdefinierat (redefined) tystnaden. När det kommer till bildkonst vill dock gemene man hellre veta vad det är han tittar på, vad det är man ser och vad det är meningen att man ska känna. I den mallen passar inte den osynliga Nedgrävningen in. Det är ett konceptuellt verk där vetskapen om verket är det mest konkreta vi får att gå på.

Nedgrävning ligger således inte i materialet. Det ligger inte i färgerna, det ligger inte i sin placering i staden och det ligger inte i titeln. Det ligger i idén. Idén är själva konstverket, trots att objektet i sig inte är så tillgängligt som i den gängse offentliga konsten så är idén offentlig. Det är, om än kanske bara i teorin fram tills skyltning kommer upp, ett verk till för alla, kanske till och med i högre grad än den vanliga offentliga konsten eftersom ingen förkunskap krävs. Man behöver inte känna till regentlängder, mytologi eller kunna tolka konst från en viss period för att få ut någonting av Nedgrävning. Lovisa Nilsson säger att ”[b]ara man vet om det så kommer du aldrig att kunna gå förbi här utan att tänka på Nedgrävning.” Vetskapen om att det finns ett verk någonstans under fötterna på dig är vad som triggar ditt associerande och reflekterande och du börjar, exempelvis, fundera på vad konst egentligen är, vad som menas med det här verket och hur du ställer dig till det. I och med detta har verket fyllt sitt syfte. Du ser det inte, du hör det inte, du känner det inte, men det får dig ändå att tänka. Visst är det konst.

Så kan någonting vi inte märker av vara konst? Enligt min åsikt är Nedgrävning inte bara ett offentligt konstverk då det är tillgängligt för allmänheten, det är även ett bra praktiskt exempel på hur konst till syvende och sist är beroende av vår subjektiva tolkning. Betraktaren blir inte bara en medaktör utan medproducent då han eller hon skapar verket genom sina respektive tolkningar, värderingar och associationer. Om ingen tänker på Nedgrävning och funderar kring idén och konceptet så existerar verket överhuvudtaget inte, det skulle inte ens vara rekvisita i stadsrummet utan bara en nedgrävd kub som ingen känner till eller tänker på.


Platsen där den vita kuben är nedgrävd.

Bild från Wikipedia, s. v. ”Offentlig konst i Halmstad”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s