Inramning av Zorns Midsommardans

Jag är väl inget inbitet fan av Zorn egentligen, jag är rätt neutral, men något jag irriterar mig på är hur man på Nationalmuseum har valt att rama in Midsommardans, bilden som blivit något av en ikon för svensk senartonhundratalskonst. Det har inte att göra med ”vad som anstår ett så stort verk”, jag är nog för fast förankrad i ståndpunkten att det egentligen inte finns några verk som är ”större” än andra. Bildligt talat, alltså. Bokstavligt talat finns det förstås verk som är större än andra. Dalís Wilhelm Tells gåta, till exempel, den är väldigt stor. Mona Lisa – inte så stor. Jag skulle kunna ta upp hundra exempel till, men då blir det här inlägget väldigt långt och de flesta av er är nog bekanta med att det finns saker som är stora respektive små till sin storlek. Vad jag menar är istället att ramen inte bara misslyckas med att lyfta fram de framstående aspekterna, tvärtom direkt dödar den själva avsikten med bilden.

Så här ser bilden ut, utan ram.


Notera rörelsen, hur solen leker och reflekterar, djupet och den öppna ytan till vänster som tillåter betraktaren att stiga in.

här ser tavlan ut, med ram.

Notera den svarta otympliga jätteramen som helt stänger in och kväver bilden.

De har alltså monterat verket i en ram som på ett mycket obarmhärtigt sätt lyckas med att förstöra den öppenhet och rörelse som motivet strävar efter. Det känns som att man har lagt ner det i en stor tung låda. Eftersom Nationalmuseum har gjort flera fantastiska inramningar av andra verk så får jag känslan av att när det kom till Midsommardans så hade de bara en enda ram kvar, nämligen det svarta åbäket. Varje gång jag går förbi tavlan så tänker jag mig vilken dialog som ägde rum på det stora ramlagret (som det säkert heter).

Inramare #1 – Men… Kan vi verkligen använda den här?

Inramare #2 – Ja, vi har ju ingen annan. Vi måste väl.

Inramare #3 – Är det ingen som har lust att bara fara till IKEA lite snabbt och köpa en sån där diskret sak i plast? Någon? Ni kan ta en femtiolapp ur kaffekassan. (Förlåt, lattekassan. Det här är kulturarbetare i Stockholm.)

Inramare #1 – Det är tisdag eftermiddag. Det var löning igår. Jag skulle inte fara till IKEA ens om mina barns liv hängde på det.

Inramare #3: Svart jätteklump till ram it is.

Behållningen med inramningen av Zorns Midsommardans är dock att det är ett mycket bra exempel på hur stor roll ramen faktiskt spelar. Gemene man kanske inte tänker på det, en bra inramning tar ju sällan fokus från verket, och med Midsommardans kan man därför belysa en ny aspekt av konst för de som inte är vana bildtolkare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s