Realism kontra Postimpressionism

För ett litet tag sen så frågade en som inte är konstvetare, en så kallad civil, mig vad som egentligen är skillnaden mellan postimpressionism och realism. Han menade att de verkade påminna så mycket om varandra att det är svårt att dra någon gräns mellan dem.

Jag sa att man kan argumentera för postimpressionismen som en länk mellan impressionismen och realismen – å ena sidan har vi impressionismen med sitt fokus på nöje, avkoppling och rofyllda landskap, man kan exemplifiera med Monets näckrosor, Manets Frukost i det gröna och Renoirs Bal du moulin de la Galette. Det handlar om en slags realistisk idyll – motivet kan spegla en scen ur verkligheten, men utan att vara kärvt. Postimpressionismen går ytterligare ett steg närmare realismen och vågar släppa det attackidylliska, men behåller ändå en viss romantisk syn på vardagen. Se till exempel van Goghs målning av sitt sovrum (tredje versionen, 1889). Det är ett vanligt, prestigelöst litet rum, men det är tydligt hur van Gogh älskar det. Han är personligt investerad i det. Han har hängt upp ett par av sina porträtt på väggen precis intill sängen, han har fått med alla detaljer på sitt toalettbord. Fönstret är lite, lite öppet. Det här är inte ett rum, det är hans rum.

Notera självporträttet på väggen!

Hursomhelst – för mig blir skillnaden mellan postimpressionism och realism tydligare om man jämför Courbets Stenknackarna (1851) med van Goghs Såningsmannen (1888).

De är båda tillkomna under andra halvan av 1800-talet och som titlarna antyder så behandlar motivet utförande av arbete. Kroppsarbete, om man vill vara übertydlig, det handlar inte om två IT-tekniker direkt. Stenknackarna föreställer en man och en yngling som jobbar med sten. Den yngre bär och den äldre knackar, han är mitt i en rörelse. Vi ser inte deras ansikten, de kan vara vilka män som helst. Deras primära funktion för bilden är arbetskraft. Tills vi tittar närmare. Då ser man att de inte är så opersonliggjorda trots allt – trasiga skjortor, lappade byxor och matlagningskärl skiljer dem från den rena maskinen. Den knackande mannen har hatt för att skydda sig från solen. Den yngre mannen tar stöd med foten mot ett stenblock. Courbet avbildar trots allt inte maskiner. Tänka sig!

Dock är stämningen i bilden dämpad. Bildmiljön utgörs nästan uteslutande av en mörk skugga och jorden i vilken de arbetar. Förekomsten av himlen i det övre högra hörnet är mycket begränsad, den är nästan lite retsam – som att den skymtas bara för att poängtera att den inte är med, att de inte kan nå den. Det gör bildrummet tungt och statiskt. Det finns ingen plats för himmel och vidsträckta landskap, motivet har – bokstavligt talat –  fötterna stadigt på marken. Det innebär inte att det inte finns någonting progressivt i bilden, i linjerna kan man se en tydlig rörelse från vänster till höger – från räfsans skaft till ynglingen till skaftet på hackan till den äldre mannens överkropp till hammaren. Rörelsen framåt är viktigare än rörelser uppåt, utveckling och progression framför drömmar och möjligheter. Wow vad flummigt det blev nu. Och då är jag fortfarande på realismen. Ta på dig en batiktröja så går vi vidare till postimpressionismen och van Gogh.

Med van Gogh är det en annan sak. Såningsmannen är dunkel, en siluett, men på intet sätt blir han reducerad till arbetskraft. Han arbetar med naturen, inte bara i den. Tiden (gryning) och rummet (fältet) är lika mycket bildens huvudmotiv som mannen, det är vad jag menade när jag tidigare nämnde den romantiska synen på vardagen, vi har gått ifrån Manets slöande på gräsplättar, men inte släppt det eteriska med naturen. Dock behandlar de inte nejder lika okritiskt eller troskyldigt som man kanske kan mena att t ex Friedrich gör ibland.

Sammanfattningsvis menar jag att postimpressionisternas agenda inte är att försköna vardagen, utan att lyfta fram vad som faktiskt finns där. Det behöver inte nödvändigtvis handla om landskap, jag nämnde (om man med ”nämnde” menar ”skrev en halv roman om men kom på att blogginlägget ju inte skulle handla om det utan om två andra bilder och raderade motvilligt två tredjedelar”) tidigare van Goghs sovrum. Ett ännu tydligare exempel är, enligt mig (det finns de som argumenterar för att verket faktiskt hör till realismen), van Goghs Potatisätarna (1885).

Här har vi, bokstavligt talat, en målning i olika nyanser av brunt som föreställer en grupp människor som sitter i ett mörkt rum och äter potatis. Det finns en anledning till att det inte är ett gängse motiv på bokmärken – det är inte speciellt idylliskt eller hemtrevligt. Kan man tro. Men när man tittar närmare så är Potatisätarna väldigt rart, tangerar faktiskt de flesta Astrid Lindgren-verk vad gäller gemytlighet. Ett varmt ljussken sprids över familjen som just har satt sig för att äta i det lilla rummet. De samtalar och äter och en kvinna koncentrerar sig på att hälla upp kaffe i muggar. Inte gemytligt? Klipp till julafton hos i stort sett vilken familj som helst i Sverige, där en tredjedel är så uttråkade att de vill dra ut sina naglar bara för att känna något, en tredjedel är irriterade för att december alltid är så jävla stressig och en tredjedel håller på att få migrän för att de måste sitta och vara koncentrerat artig samtidigt som de oroar sig för att maten ska bli bra och klar i tid. Titta sen på Potatisätarna igen. Där har ni postimpressionismen.

One comment on “Realism kontra Postimpressionism

  1. […] vi (jag) med att titta på van Gogh, som vi (jag) är så förtjust i. Se till exempel här och här. Den här veckan tänkte jag att vi skulle titta på några av hans självporträtt! […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s