Lennart Nilssons bilder

Lennart Nilssons verk är ett exempel på bilder som inte går att direkt placera i ett fack. Å ena sidan vill naturvetare inte riktigt klassa hans fotografier som vetenskapliga verk – det är ju vida känt att han i stor utsträckning har använt kolorering (låtit fylla i färger) som inte är överensstämmande med hur det faktiskt ser ut. Man kan argumentera för det pedagogiska värdet i att låta bakterier ha en ilsket grön färg som kontrasterar mot ett organs köttiga röda nyans, men i slutändan så är det trots allt en fabulering som kanske ligger på gränsen mot en sensationslystnad som vetenskapsmän inte riktigt vill befatta sig med.

Å andra sidan så skulle de flesta inte klassa bilderna som konst sådär utan vidare. Det är en bild av ett hjärta, såsom hjärtat ser ut. Det är extrema närbilder av hårstrån och porer, såsom hårstrån och porer ser ut. Utan kontextualisering kan vi inte ta till oss vad det är vi ser, men samtidigt är det konkreta oförvrängda objekt. Hur kategoriserar vi det? Är det vackert? Är en superuppförstorad por behaglig att se på? Bilderna liknar ingenting annat.

Eller är det verkligen så? Låt oss titta på några av bilderna. De till vänster är Nilssons fotografier, de till höger är olika konst- och designverk.

    
(Nilsson/Kandinsky)

    
(Nilsson/Seurat)

 
(Nilsson/Okänd)

    
(Nilsson/Domen i Florens)

  
(Nilsson/van Gogh)

        
(Nilsson/Blake)

    
(Nilsson/Blake)

    
(Nilsson/halsband)

    
(Nilsson/lavalampa)

Formspråket är kanske inte så avlägset ändå.

Men det jag tycker är mest spännande med Nilssons bilder är att tänka på hur ens förhållande till den egna kroppen måste ha påverkats när de publicerades på 1960-talet. Helt plötsligt konkretiseras det som man, i egenskap av gemene man, bara kunnat studera via tecknade bilder på planscher och i böcker. Med ens ser man hur ett hjärta, ens eget hjärta, faktiskt ser ut. Med detta måste man bli mer medveten om sin egen dödlighet, att man trots allt bara är en summa av kroppsliga funktioner, kemiska reaktioner, fysiska faktorer. Organ och kropp är inte längre något abstrakt. Samtidigt som den förståelsen gör att man kommer närmare jag:et och den egna kroppen så tillåter det att man distanserar sig – hjärtat är ett konkret objekt. Det har en funktion, ibland är det defekt. Då kan man (försöka) laga det. Joseph Dumit skriver om lättnaden med att komma till insikt om att det är (exempelvis) ”mitt hjärta” det är fel på, inte ”mig”.

Eller som Eva Åhrén och Michael Sappol skriver i ”The Strange Space of the Body”:

And let’s also remember that strangeness and familiarity are unstable categories: what is strange becomes familiar, what is familiar becomes strange.

Man blir tilldelad sin kropp genom att få ta del av den på ett sätt som man inte tidigare kunnat, men samtidigt blir den mer obekant och man måste omformulera sitt förhållande till den. Fördjupad kännedom har alltså lett till en känsla av alienering. Nu menade jag inte att skriva en tredelad roman om just det här, och måhända kom jag ifrån ämnet något (eller mycket), men det är intressanta grejer. Det kommer man inte ifrån. Och Lennart Nilssons bilder och böcker fortsätter att publiceras år efter år, trots att vi lever i en tid när man i princip har en röntgenfunktion på mobilen.

(Joseph Dumit, Picturing Personhood: Brain Scans and Biomedical Identity, Princeton and Oxford: Princeton University Press 2004.

Eva Åhrén och Michael Sappol: ”The Strange Space of the Body: Two Dialogues”, i Strange Spaces: Explorations into Mediated Obscurity, red. André Jansson & Amanda Lagerkvist Burlington VT – Surrey, England: Ashgate, 2009.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s