Lust och Last

Som den Twitterkavalkad som jag frambringade på julafton visade så är det en hel del som jag ser fram emot under 2012 – det väntar många (potentiellt) intressanta utställningar runt om i Sverige. Men nu när det bara är några dagar kvar av 2011 så vore det kanske på sin plats att kommentera det gångna konståret, men den här bloggen är dock så pass ny att jag inte riktigt kan sammanfatta vad jag har skrivit om ännu. Vad jag däremot inte har skrivit om var en intressant debatt som ägde rum tidigare i år – den kring Lust och Last på Nationalmuseum i Stockholm.

När jag besöker muséer med folk så brukar jag, om jag är på ovanligt hurtigt humör, ställa förlösande Sokratesfrågor till dem. Speciellt om de är av den typen som säger att de inte begriper sig på konst. Jag tycker att jag sparkar in en oerhört öppen dörr när jag säger att alla begriper sig på konst. Det är i alla fall något av en kick att visa dem hur de kan gå för att komma fram till en alldeles egen, personlig tolkning och sen se deras belåtna och överraskade ansiktsuttryck när de inser att de just har tyckt någonting helt själva. Sen blir jag rädd att det kommer att leda till att jag blir utan jobb i framtiden och då matar jag dem med lite felaktig information och ställer nonsensfrågor som förvirrar dem igen.

För det är inte alldeles ovanligt att folk inte riktigt vill försöka sig på att förstå konst, för tänk om de förstår fel.

Tänk om de förstår fel.

Det är jobbigt om den bild man har av kultur är att den bara är till för rika tanter som gillar opera och läser franska romaner och som på rak arm vet skillnaden mellan Millet och Breton. Att allas perspektiv är viktiga och giltiga är lätt att säga, men inte så lätt att peka på praktiska exempel, för en civil som inte är så konstintresserad kan det vara lätt att tro att det finns ett facit, att tolkningarna som de med specialistkunskaper levererar är de som gäller. Tron om att det finns ett rätt svar gör att man inte vågar utmana gängse tolkningar.

Men i år uppstod någonting som visade på att inte ens konstvetare kommer fram till samma slutsatser och tolkningar av samma företeelse. Jag syftar på utställningen Lust och Last som visades på Nationalmuseum i år, och vars utformning skapade offentliga diskussioner. Jag tycker att lite av tjusningen med konst och hur man förhåller sig till den framgår när man studerar polariseringen som uppstod. Å ena sidan menar en del att det var lite för mycket kontextualisering – de upplevde det som att de fick innebörden skriven på näsan med all info som kastades på dem. Å andra sidan menar andra lägret att det var för lite information, man fick inte alls nog med kontext och att man inte kan lämna besökarna (betraktarna) åt sitt öde på det sättet, utställningen kommer inte till sin rätt om man inte har en klar bild av hur man ska se på de olika verken.

Utställningen i sig var okej. Det jag kan känna att jag saknade var en konkret motivering av urvalet – det var blandat bruksföremål, samtidskonst, äldre konst, privat konst et c. Det var inte alldeles självklart vad det var de egentligen ville visa – jag menar inte att jag behövde mer kontextualisering för att förstå konsten i sig, men jag hade önskat en klarare bild av utställningens mål och hur just de (Nationalmuseum) menar att de olika verken och föremålen hänger ihop för att förstå vad det egentligen var som de tyckte att de visade upp. Blandar man så kontrasterande verk som ett videokonstverk föreställande en naken, onanerande kvinna i skogen och en några hundra år gammal tavla med nakna mytologiska väsen under rubriken Lust och Last så känns det inte som att nakenheten är en tillräcklig gemensam nämnare. Det behöver man inte vara en konsthistoriker för att komma fram till – de flesta skulle nog hålla med om att små nakna puttitjockisar inte är speciellt sexiga och inte var det ens när det begav sig.

Men det var också det enda jag saknade i vägledningsväg, jag hade inte önskat vidare förklaringar kring vad man såg eller hur man skulle se på det. Överhuvudtaget tycker jag att det stjälper snarare än hjälper att tala om för en betraktare hur någonting är tänkt att ses. Man kan ju se själv. Och att få en grundlig bakgrundspresentation innan man hunnit se verket ordentligt förstör förhållandet man skapar till det. Det är som att gå på en dejt med någon som har med sig sin mamma, man vill ju visst veta var hen kommer ifrån och hur hen blev som hen blev, men att få veta när hen blev pottränad innan man ens skakat hand är mest störigt. Och likadant med konst. Om man är intresserad så kan man fördjupa relationen genom vidareläsning som, förhoppningsvis, finns tillgänglig för den som önskar.

Och apropå Nationalmuseum, missa för guds skull inte deras pågående utställning Peredvizjniki, den är en av de bästa jag har sett i år. Håller på till 22 januari.

Annonser

Kan konst fortfarande vara lite farlig?

Jag blev väldigt sen med inlägget den här måndagen också, det här är en dålig trend. Till nästa vecka ska jag skärpa mig. Och jag ska skärpa till mitt twittrande också. Se det som ett Christmas miracle. Men nu kör vi!

Behövs konst? Är den viktig? Spelar den någon roll?

Svar: Ja.

Egentligen skulle jag kunna sluta där, men då skulle det här inlägget bli för kort till och med i Twittermått mätt.

Konst upprör. Att visa bilder är känsligt, vad man visar och hur man visar det. Vi känner alla till hur man under renässansen censurerade nakna antika statyer genom att skyla deras könsdelar med (fikon)löv. Men det var ju länge sen (man skulle till och med kunna sträcka sig till ”jättelänge sen”). Idag då, när småknattar kan somna ifrån filmer som Hostel för att den är för långsam och händelselös, inte kan väl konst fortfarande vara känsligt? Inte behöver man väl vara rädd för att ett verk av Picasso ska uppröra någon, så jobbigt kan det väl inte vara med några sneda kuber och en glödlampa idag?

Utifall att det inte framgår så är det här ledande frågor, för givetvis är det så. En väv föreställande Picassos Guernica hänger på en vägg i FN-byggnaden i New York, och när Colin Powell och John Negroponte skulle ge presskonferenser år 2003 så valde man att hänga en blå gardin över väven då den annars skulle ha synts i bakgrunden. Efteråt menade många att det hade varit Bushadministrationen som låg bakom detta, de hade inte tyckt att ett verk som visar fasorna med krig var en lämplig bakgrund när någon står och försöker argumentera för Irakkriget. Med andra ord var verket fortfarande skrämmande realistiskt 65 år efter att det målades. Så realistisk att det tydligen kan bli farligt.

Guernica, målad 1937 av Picasso. Bilden skildrar terrorbombningen av staden under spanska inbördeskriget. Tragedi och kaos är centrala uttryck med en gråtande kvinna som håller i ett dött barn, en häst som skriker av smärta, en söndersliten soldat och brinnande hus.

Även i Sverige har man på senare tid velat censurera konstuttryck. Det finns ett intressant exempel på när man tror att bristande förkunskaper kring konst kan vara direkt riskabla i större sammanhang: så sent som 2009 tog Moderna museét i Stockholm ner två tavlor av Dick Bengtsson – Early Sunday Morning och Hatt & Mössfabrik – inför ett besök av EU:s utrikesminstrar. Det var regeringskansliet som hade vädjat om detta av rädsla för att tavlorna, vilka innehåller svastikor, skulle väcka anstöt. Chefen för sekretariatet för EU-möten i Sverige motiverade detta med att man ”inte hade ‘pedagogiska resurser’ att förklara verken” (se ”EU-besök – då tar Moderna ner tavlor”, artikel publicerad i Aftonbladet 2009-09-08).

Dick Bengtsson, Early Sunday Morning, 1970. Bengtsson har reproducerat Edward Hoppers kända Early Sunday Morning, men infogat ett hakkors i nedre vänstra hörnet. Hoppers tavla, målad 1930, är en av hans mest kända och utstrålar det närmast vakuumliknande tillståndet som hans bilder så ofta innehåller. Med Bengtssons hakkors förändras stämningen i bilden drastiskt.

Vi är alltså inte alldeles härdade, vi oroar oss fortfarande för att konst kan väcka anstöt och censurerar därefter. I fallet Bengtsson bortförklarar man det hela med att man inte hade pedagogiska resurser att förklara verken, men så bör man vara medveten om att Dick Bengtsson själv aldrig förklarade sina verk eller avsikten med dem. Det finns ingen Stora Boken Om Dick Bengtssons Tavlor, man är dömd att själv tolka konsten och fundera på vad som menas med obehaget i den. Och, nu när jag ändå har ramlat in på bildtolkning, så kan man fråga sig om man tolkar verket annorlunda om man skulle få veta att Bengtsson var nazist? Blir den tidigare obehagliga spökstadsliknande stämningen då med ens romantisk? (OBS! Dick Bengtsson var inte nazist, det är bara ett tankeexperiment.) Det är intressanta frågor, men tyvärr hade ingen möjlighet att förklara det för utrikesministrarna. Man kan ju tycka att det är lite felriktat att besöka ett ställe som Moderna muséet om de inte har tid att diskutera några av verken, om de bara ville titta på fina bilder så hade man ju kunnat skicka dem ett julkort istället.

Och med det sätter jag punkt för den här veckan. God jul från den arge konstvetaren. Vi ses igen nästa måndag (säger jag i ett infall av hybris).

Leonardos Den sista måltiden

Med två minuter tillgodo blev det ett inlägg den här måndagen också. Heja jag! Idag ska det handla om Leonardo da Vincis Den sista måltiden. Därmed är det dags för den arge konstvetaren att bli lite ljummet irriterad. Jag vet att jag ibland kan vara lite kumbaya när det kommer till konst – allt är okej, det finns inget rätt och fel, du är fri att tolka som du vill och så vidare. Men! En sak, eller egentligen tre saker, är inte okej, och det är att…

a) läsa Da Vinci-koden…

b) se Da Vinci-koden…

c) se någon ”dokumentär” som i stort sett är Da Vinci-koden men med färre biljakter…

…och sen helt och fullt svälja dravlet med ”koderna” och mysterierna som ska omgärda Leonardos bild av den sista måltiden. Nä hörni. Så här är det:

1) Det är ingen tjej som sitter bredvid Jesus. Okej, låt vara att personen ser lite feminin ut, men Johannes gör ofta (läs: jämt) det. Det är en del av en mycket väletablerad bildtradition. Genom att avbildas utan skägg betonas hans ungdom, han var den yngsta av lärjungarna. Eftersom man inte gärna kan avbilda dem uppvisande sina ID-kort så är skägglösheten ett enkelt sätt att peka på att han är lite av gängets moppefjortis. Johannes sitter oftast bredvid Jesus, och han lutar sig nästan alltid mot (eller mer eller mindre ligger på) honom.

(Och ibland är han placerad så man undrar vad han egentligen håller på med.)

Detta är en följd av bristande kännedom kring seder och bruk – på Jesu tid (eller vad som i folkmun kanske kallas ”förr i tiden”) låg man till bords och åt. Johannes låg bredvid/intill Jesus, någonting som förbryllade folk som trodde att man satt upp och åt, och i förvirringen valde man att tolka det som att han helt enkelt tar en liten powernap mot Jesus axel. Man kan med all rätt ifrågasätta logiken i detta beslut. Hursomhelst – Johannes avbildas också med långt utsläppt hår, och lägger man ihop alla dessa faktorer så kan man dra slutsatsen att han inte är butchast i gänget. Han ser ofta rätt feminin ut. Och ibland ser han ut som Rod Stewart.

2) Kniven som sticker ut från ingenstans är inte en kniv som sticker ut från ingenstans. Det cirkulerar en idiotisk myt om att att handen som håller kniven inte kan tillhöra någon. Det kan den. Förslagsvis den arm vars handled den tydligt är fäst i. Och jag är ingen läkare, men jag skulle i min tur säga att armen hör ihop med Petrus axel eftersom den sitter fast där. Att det är Petrus som håller i kniven i Leonardos målning är speciellt tydligt när man ser fresken på riktigt och inte på ett grynigt foto i en bok. Och innan man påpekar det mystiska i att Petrus, en av Jesus bästa polare håller i en kniv och ser allmänt hotfull ut så bör man känna till att Petrus ofta håller i en kniv i Den sista måltiden-motivet. O f t a. Detta varslar om ett avsnitt lite längre fram i Nya Testamentet – när de romerska soldaterna kommer för att fängsla Jesus så skär Petrus av en soldats öra i bästa van Gogh-stil. Inget mysterium, ingen kod. Tvärtom ett nyttjande av en mycket vanlig bildtradition. Men det sa Ian McKellen ingenting om i sin PowerPoint-redovisning.

3) Grupperingarna om tre. Det är visserligen sant att de sitter ihopbuntade i grupper om tre, men är det inte lite väl vekt? Bör vi inte använda begreppet ”mysterium” lite mer kritiskt? Annars kan man väl lika gärna slänga ur sig lite vad som helst, som att… Jesus har mittbena? Owmahgadd, vad betyder det?! Han måste vara Nick i Backstreet boys! Nej. Jag skulle istället argumentera för att tre-och-tre-grupperingarna förtydligar Jesus utanförskap, till syvende och sist är han inte en av dem, och därför hör han inte till någon av grupperna. Det är därför Johannes lutar sig bort från honom, (för ovanlighetens skull), han (Johannes) hör till en grupp, till de andra lärjungarna. En intressant detalj är att de enda tre lärjungar som man brukar kunna identifiera i Den sista måltiden-bilder – Petrus (ofta), Judas (nästan alltid), Johannes (alltid) – bildar en egen grupp. Det finns förteckningar över vilka de andra är, men om de stämmer så måste de vara baserade på en lista från Leonardo. Eller så är de helt enkelt lite godtyckligt hittepå, de har inga egna attribut eller någon egen ikonografi som man kan gå efter.

Gott så. Tack för idag!

Några verk på 2011 års biennal i Venedig

Förra helgen avslutades årets konstbiennal i Venedig, och därför tänkte jag att det kunde vara på sin plats med några kommentarer om den. Inledningsvis tänkte jag skriva någonting semiintellektuellt där jag utvärderade konsten i stort och jämförde med tidigare biennaler och sen gå in på några fördjupade analyser av enskilda verk. Men nu när jag sitter här och skriver så känner jag mest för att helt enkelt skriva lite kort om de saker jag tyckte bäst om.

Å, jag måste förresten börja med att säga att jag blev rätt så besviken på den svenska paviljongen. 2009 tyckte jag att den, tillsammans med den ryska paviljongen, var den bästa på hela biennalen, och därför hade jag höga förväntningar på dem i år. Den ryska var bra (dock inte bäst), men den svenska… Vi har en av de mer intressanta paviljongbyggnaderna på hela området, så det känns mest bittert när man inte tar vara på den. Vårt bidrag var inte ens så dåligt att det blev intressant, det var bara… lamt. Jag skulle gärna illustrera det hela med några foton, men jag tog inga bilder. Först efteråt slog det mig att jag inte ens hade brytt mig om att ta upp kameran.

Min favoritpaviljong, då.

Den brittiska. Jag kan tänka mig att det är den gängse uppfattningen bland biennalbesökarna. Den brittiska paviljongen, med Mike Nelsons ”I, Impostor”, var helt fantastisk. Efteråt ville jag snabbt bestämma mig för att jag tyckte om den, men som jag skrev på Twitter: det är med konst som med yoghurt – man vet inte om man tycker om den förrän man känt eftersmaken. Så jag avvaktade lite, men ett par dagar senare var jag fortfarande förtjust. Frågar man hundra besökare om den så får man säkert hundra olika tolkningar, det fanns inte någon information som talade om vad det var man såg eller hur det var tänkt att man skulle läsa eller röra sig i verket.

Så hur såg paviljongen ut? Jo, man fick redan i början veta, av en vänlig liten brittisk dam, att man skulle akta huvudet. Men det var å andra sidan all information man fick. Sen hann man knappt gå genom en skabbig dörr innan man insåg att varningen var välgrundad, jag är inte ens 180 cm lång men jag hukade ändå runt som en blandning av Quasimodo och Onkel Fester. Det var ett rätt skumt ljus och man kom fram till små rum. I en del var det snickarbänkar och arbetsredskap. De var fortfarande framlagda, som att någon p r e c i s hade varit där, men av någon anledning bara lämnat sakerna och gått. I ett rum låg små provisoriska sovplatser i ett hörn. Smutsiga filtar på hårt golv påminde om de bilder man ser från gömställen/förläggningar för flyktingar eller skrymslen som hemlösa gjort till sina egna. Ibland gick man i korridorer bara för att komma fram till en låst dörr, man fick vända tillbaka och hoppas att man kom tillbaka till samma ställe, men oftast gick man bort sig i de förvirrande korridorerna och hamnade på något nytt ställe. Jag drog min flyktingtolkning vidare.

Som sagt var det oftast lågt i tak, så ofta att man fortsatte att gå hukad även när taket blev lite högre. I varje rum man kom till var det som att någon just hade varit där, men man såg inte någon. Man kände sig ensam, man visste att man precis hade missat någon, man visste att någon just hade haft ens plats men man visste inte var han/hon gått eller vad som hände med denne någon senare, och man visste inte var man skulle hamna själv eller om nästa dörr ens skulle vara öppen. Från ett mörkrum med fotografier hängande på tork från taket (motiven var kanske platser de varit på, flytt från eller önskar komma tillbaka till) kunde man gå uppför en instabil och snäv trappa. Man gick väldigt försiktigt och medan man gick i trappan fokuserade man enbart på nästa steg och inte på var man hamnade.

Ett mycket intressant verk. Kanske inte alls vad Nelson hade tänkt sig, jag har ingen aning eftersom jag inte hade läst på i förväg, men så samtalade jag och ”I, Impostor”. För som ni säkert vet, och som är viktigt att komma ihåg, så är det egentligen inte bilden som talar till oss, det är vi som talar till bilden. Konstnären vet inte vad du har varit med om, han eller hon känner inte till din historia eller vad ett visst objekt betyder för dig, vad du vet, vilka referenser du gör eller vilken konstvokabulär du besitter. Han gör en bild av något och sen är det upp till dig att läsa den utifrån den ryggsäck du har.

Ett annat verk som jag fastnade för var Christian Marclays film ”The Clock”, i vilken han har klippt ut filmsnuttar, en del bara några sekunder långa, andra någon minut, från filmer och teveserier där specifika klockslag nämns eller syns. Sen har han klippt ihop dem i kronologisk ordning. När jag kom för att titta så hade de precis hunnit till kl 14.20, och då följde alla filmklipp där just exakt detta klockslag nämndes, sedan flöt det över i 14:21, 14:22 och så vidare. Det är helt klart något man ska se och inte bara läsa en beskrivning av, jag satt länge och tittade. De hade hunnit till 14:32 när jag gick. Jag önskar att jag hade kunnat sitta längre, det var fantastiskt, intressant nog märkte man inte hur tiden flöt på. Troligtvis mitt enskilda favoritverk på biennalen.

Avslutningsvis blev jag hemskt förtjust i Urs Fischers vaxarbeten också. Så här såg de ut i början, och i slutet av november hade de förvandlats till det här:

Så med det börjar jag räkna ner till 2013 års biennal.