Några verk på 2011 års biennal i Venedig

Förra helgen avslutades årets konstbiennal i Venedig, och därför tänkte jag att det kunde vara på sin plats med några kommentarer om den. Inledningsvis tänkte jag skriva någonting semiintellektuellt där jag utvärderade konsten i stort och jämförde med tidigare biennaler och sen gå in på några fördjupade analyser av enskilda verk. Men nu när jag sitter här och skriver så känner jag mest för att helt enkelt skriva lite kort om de saker jag tyckte bäst om.

Å, jag måste förresten börja med att säga att jag blev rätt så besviken på den svenska paviljongen. 2009 tyckte jag att den, tillsammans med den ryska paviljongen, var den bästa på hela biennalen, och därför hade jag höga förväntningar på dem i år. Den ryska var bra (dock inte bäst), men den svenska… Vi har en av de mer intressanta paviljongbyggnaderna på hela området, så det känns mest bittert när man inte tar vara på den. Vårt bidrag var inte ens så dåligt att det blev intressant, det var bara… lamt. Jag skulle gärna illustrera det hela med några foton, men jag tog inga bilder. Först efteråt slog det mig att jag inte ens hade brytt mig om att ta upp kameran.

Min favoritpaviljong, då.

Den brittiska. Jag kan tänka mig att det är den gängse uppfattningen bland biennalbesökarna. Den brittiska paviljongen, med Mike Nelsons ”I, Impostor”, var helt fantastisk. Efteråt ville jag snabbt bestämma mig för att jag tyckte om den, men som jag skrev på Twitter: det är med konst som med yoghurt – man vet inte om man tycker om den förrän man känt eftersmaken. Så jag avvaktade lite, men ett par dagar senare var jag fortfarande förtjust. Frågar man hundra besökare om den så får man säkert hundra olika tolkningar, det fanns inte någon information som talade om vad det var man såg eller hur det var tänkt att man skulle läsa eller röra sig i verket.

Så hur såg paviljongen ut? Jo, man fick redan i början veta, av en vänlig liten brittisk dam, att man skulle akta huvudet. Men det var å andra sidan all information man fick. Sen hann man knappt gå genom en skabbig dörr innan man insåg att varningen var välgrundad, jag är inte ens 180 cm lång men jag hukade ändå runt som en blandning av Quasimodo och Onkel Fester. Det var ett rätt skumt ljus och man kom fram till små rum. I en del var det snickarbänkar och arbetsredskap. De var fortfarande framlagda, som att någon p r e c i s hade varit där, men av någon anledning bara lämnat sakerna och gått. I ett rum låg små provisoriska sovplatser i ett hörn. Smutsiga filtar på hårt golv påminde om de bilder man ser från gömställen/förläggningar för flyktingar eller skrymslen som hemlösa gjort till sina egna. Ibland gick man i korridorer bara för att komma fram till en låst dörr, man fick vända tillbaka och hoppas att man kom tillbaka till samma ställe, men oftast gick man bort sig i de förvirrande korridorerna och hamnade på något nytt ställe. Jag drog min flyktingtolkning vidare.

Som sagt var det oftast lågt i tak, så ofta att man fortsatte att gå hukad även när taket blev lite högre. I varje rum man kom till var det som att någon just hade varit där, men man såg inte någon. Man kände sig ensam, man visste att man precis hade missat någon, man visste att någon just hade haft ens plats men man visste inte var han/hon gått eller vad som hände med denne någon senare, och man visste inte var man skulle hamna själv eller om nästa dörr ens skulle vara öppen. Från ett mörkrum med fotografier hängande på tork från taket (motiven var kanske platser de varit på, flytt från eller önskar komma tillbaka till) kunde man gå uppför en instabil och snäv trappa. Man gick väldigt försiktigt och medan man gick i trappan fokuserade man enbart på nästa steg och inte på var man hamnade.

Ett mycket intressant verk. Kanske inte alls vad Nelson hade tänkt sig, jag har ingen aning eftersom jag inte hade läst på i förväg, men så samtalade jag och ”I, Impostor”. För som ni säkert vet, och som är viktigt att komma ihåg, så är det egentligen inte bilden som talar till oss, det är vi som talar till bilden. Konstnären vet inte vad du har varit med om, han eller hon känner inte till din historia eller vad ett visst objekt betyder för dig, vad du vet, vilka referenser du gör eller vilken konstvokabulär du besitter. Han gör en bild av något och sen är det upp till dig att läsa den utifrån den ryggsäck du har.

Ett annat verk som jag fastnade för var Christian Marclays film ”The Clock”, i vilken han har klippt ut filmsnuttar, en del bara några sekunder långa, andra någon minut, från filmer och teveserier där specifika klockslag nämns eller syns. Sen har han klippt ihop dem i kronologisk ordning. När jag kom för att titta så hade de precis hunnit till kl 14.20, och då följde alla filmklipp där just exakt detta klockslag nämndes, sedan flöt det över i 14:21, 14:22 och så vidare. Det är helt klart något man ska se och inte bara läsa en beskrivning av, jag satt länge och tittade. De hade hunnit till 14:32 när jag gick. Jag önskar att jag hade kunnat sitta längre, det var fantastiskt, intressant nog märkte man inte hur tiden flöt på. Troligtvis mitt enskilda favoritverk på biennalen.

Avslutningsvis blev jag hemskt förtjust i Urs Fischers vaxarbeten också. Så här såg de ut i början, och i slutet av november hade de förvandlats till det här:

Så med det börjar jag räkna ner till 2013 års biennal.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s