Lust och Last

Som den Twitterkavalkad som jag frambringade på julafton visade så är det en hel del som jag ser fram emot under 2012 – det väntar många (potentiellt) intressanta utställningar runt om i Sverige. Men nu när det bara är några dagar kvar av 2011 så vore det kanske på sin plats att kommentera det gångna konståret, men den här bloggen är dock så pass ny att jag inte riktigt kan sammanfatta vad jag har skrivit om ännu. Vad jag däremot inte har skrivit om var en intressant debatt som ägde rum tidigare i år – den kring Lust och Last på Nationalmuseum i Stockholm.

När jag besöker muséer med folk så brukar jag, om jag är på ovanligt hurtigt humör, ställa förlösande Sokratesfrågor till dem. Speciellt om de är av den typen som säger att de inte begriper sig på konst. Jag tycker att jag sparkar in en oerhört öppen dörr när jag säger att alla begriper sig på konst. Det är i alla fall något av en kick att visa dem hur de kan gå för att komma fram till en alldeles egen, personlig tolkning och sen se deras belåtna och överraskade ansiktsuttryck när de inser att de just har tyckt någonting helt själva. Sen blir jag rädd att det kommer att leda till att jag blir utan jobb i framtiden och då matar jag dem med lite felaktig information och ställer nonsensfrågor som förvirrar dem igen.

För det är inte alldeles ovanligt att folk inte riktigt vill försöka sig på att förstå konst, för tänk om de förstår fel.

Tänk om de förstår fel.

Det är jobbigt om den bild man har av kultur är att den bara är till för rika tanter som gillar opera och läser franska romaner och som på rak arm vet skillnaden mellan Millet och Breton. Att allas perspektiv är viktiga och giltiga är lätt att säga, men inte så lätt att peka på praktiska exempel, för en civil som inte är så konstintresserad kan det vara lätt att tro att det finns ett facit, att tolkningarna som de med specialistkunskaper levererar är de som gäller. Tron om att det finns ett rätt svar gör att man inte vågar utmana gängse tolkningar.

Men i år uppstod någonting som visade på att inte ens konstvetare kommer fram till samma slutsatser och tolkningar av samma företeelse. Jag syftar på utställningen Lust och Last som visades på Nationalmuseum i år, och vars utformning skapade offentliga diskussioner. Jag tycker att lite av tjusningen med konst och hur man förhåller sig till den framgår när man studerar polariseringen som uppstod. Å ena sidan menar en del att det var lite för mycket kontextualisering – de upplevde det som att de fick innebörden skriven på näsan med all info som kastades på dem. Å andra sidan menar andra lägret att det var för lite information, man fick inte alls nog med kontext och att man inte kan lämna besökarna (betraktarna) åt sitt öde på det sättet, utställningen kommer inte till sin rätt om man inte har en klar bild av hur man ska se på de olika verken.

Utställningen i sig var okej. Det jag kan känna att jag saknade var en konkret motivering av urvalet – det var blandat bruksföremål, samtidskonst, äldre konst, privat konst et c. Det var inte alldeles självklart vad det var de egentligen ville visa – jag menar inte att jag behövde mer kontextualisering för att förstå konsten i sig, men jag hade önskat en klarare bild av utställningens mål och hur just de (Nationalmuseum) menar att de olika verken och föremålen hänger ihop för att förstå vad det egentligen var som de tyckte att de visade upp. Blandar man så kontrasterande verk som ett videokonstverk föreställande en naken, onanerande kvinna i skogen och en några hundra år gammal tavla med nakna mytologiska väsen under rubriken Lust och Last så känns det inte som att nakenheten är en tillräcklig gemensam nämnare. Det behöver man inte vara en konsthistoriker för att komma fram till – de flesta skulle nog hålla med om att små nakna puttitjockisar inte är speciellt sexiga och inte var det ens när det begav sig.

Men det var också det enda jag saknade i vägledningsväg, jag hade inte önskat vidare förklaringar kring vad man såg eller hur man skulle se på det. Överhuvudtaget tycker jag att det stjälper snarare än hjälper att tala om för en betraktare hur någonting är tänkt att ses. Man kan ju se själv. Och att få en grundlig bakgrundspresentation innan man hunnit se verket ordentligt förstör förhållandet man skapar till det. Det är som att gå på en dejt med någon som har med sig sin mamma, man vill ju visst veta var hen kommer ifrån och hur hen blev som hen blev, men att få veta när hen blev pottränad innan man ens skakat hand är mest störigt. Och likadant med konst. Om man är intresserad så kan man fördjupa relationen genom vidareläsning som, förhoppningsvis, finns tillgänglig för den som önskar.

Och apropå Nationalmuseum, missa för guds skull inte deras pågående utställning Peredvizjniki, den är en av de bästa jag har sett i år. Håller på till 22 januari.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s