Modernistiska porträtt

Den här veckan slår jag ett slag för Moderna muséet i Malmö. Det är ganska litet om man jämför med Moderna muséet i Stockholm men det är ändock mycket värt ett besök. Jag är inte speciellt intresserad av arkitektur, men jag är rätt förtjust i museibyggnaden i både Stockholm och Malmö – den förra har trevliga små nischer med glasväggar så man kan varva konstbesöket med att stå och se ut över staden, och den senare var tidigare ett elverk. I år ska Moderna muséet i Malmö ha utställningar om performativitet i porträttfotografi – hur man leker med karaktärer och identiteter (Ladies and Gentlemen!), CO Hultén – en svensk surrealist som ingick i konstnärsgruppen Imaginisterna, samt Niki de Saint Phalle – känd för sina svällande färgglada kroppar.

Black Venus av Niki de Saint Phalle.

På övre våningen finns tre salar i vilka det hänger verk av Picasso, Kirchner, Braque, Matisse, Modigliani, Hjertén och andra kända namn som representerar den tidiga modernismen (1900-1920). De är tämligen olika, vilket är lite grejen med modernismen, det är ingen tajt konstnärlig strömning på samma sätt som t ex renässansen eller impressionismen där man ganska snabbt kan peka på typiska karaktärsdrag i stil, utförande och motiv. Visst finns det gemensamma drag hos många modernister men jag skulle vilja tala om subgenrer inom den, och det kommer jag säkert att göra i ett inlägg helt tillägnat modernismen lite längre fram.

Picassos kvinnobyst.

Modiglianis Sittande kvinna i blå klänning.

Hjerténs Den röda rullgardinen.

Något som jag dock lade märke till vid ett besök på muséet förra året var porträtten i dessa salar. Man kan exemplifiera med Modiglianis Sittande kvinna i blå klänning, Picassos kvinnobyst och Hjerténs Den röda rullgardinen. Det som slår en är att ingen av dem eller de andra porträtten tittar ut mot oss. Ingen uppmärksammar betraktaren i någon större utsträckning. Blicken är kanske riktad mot vårt håll, men det skapas ingen ögonkontakt av den sort som man kan se på tidigare porträtt. Det är inte heller ett stelt porträtt där någon är placerad för att visas upp och tittas på. Ingen ser oss artigt i ögonen. Vi betraktar, men introduceras inte för objektet. Vad beror övergången från det representativa porträttet till ett mer inåtvänt objekt på? Jag skulle kunna tänka mig att det är en följd av 1800-talets intresse för självrannsakan, i den religiösa konsten lägger man fokus på motiv som uppmuntrar till detta – att granska sig själv och komma fram till vad och vem man är. Om man identifierade sig själv som syndare så skulle man gå vidare till ånger och bot för att så småningom bli omvänd. Dessutom började psykoanalysen nu växa fram med gestalter som Freud, Jung, Adler et alii i centrum. Jag vet inte, det är kanske bara jag, men jag blir alltid lite giddy när man kan se följder av samtida omständigheter i konst lite implicit sådär. Det är svårt att förneka nyttan och värdet med konst när man har haft den aha-upplevelsen. Och den kan man få på Moderna muséet i Malmö! BONUS: Skåpen i garderoben är döpta efter olika konstnärer istället för bara nummer. Senast lade jag min jacka i Jockum Nordström, men jag har också haft ett paraply i Francis Picabia och en väska och en vattenflaska i Ola Billgren.

Moderna muséet i Malmös hemsida.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s