Luca Signorelli i katedralen i Orvieto (och lite Eugène Jansson)

För några år sedan bodde jag i Italien. En vän till mig tog med mig till katedralen i Orvieto där han skulle visa Luca Signorellis fresker, målningar som enligt honom var så väldigt fina. Jag var naturligtvis  förväntansfull och när vi kom fram till katedralen så stod jag ganska länge och tittade på fasaden som var väldigt fint utskuren spröd relief.

 

Och det heter ju visserligen att man inte ska döma en bok efter omslaget (även om detta går emot all vett och sans eftersom det ju är det enda man har att gå efter) men jag kände ändå att om utsidan var så imponerande så skulle insidan säkert vara lika bra. Så vi gick in.

Vi kom fram till ett kapell där ett par personer stod och tittade. Jag såg mig omkring och såg bara två fula fresker och gjorde mig redo att gå vidare – jag hade ju enligt uppgift några fina bilder som väntade. Min vän tittade på dem och frågade vad jag tyckte om Signorellifreskerna. Jag undrade för mig själv om jag hade missat dem, i kapellet vi stod fanns ju bara de där extremt fula monumentalförstorade skivomslagen från åttiotalet, var någonstans var Signo— Ah. Okej.

Och ungefär här kan man säga att veckans inlägg börjar.

Köttets återuppståndelse, (1499-1502).

Och varför tycker jag då så illa om Signorelli-freskerna? Var ska jag börja. Äh, i sann Signorelli-anda så hoppar jag in i det utan någon röd tråd eller logik:

Det är överlappande med bristande djup. Färgerna är onyanserade som att en lekisknodd har fått fylla i dem med en krita. Jag förstår att Signorelli vill framhäva kaos genom att inte presentera en naturlig början i bilden, inte låta blicken redan inledningsvis förankras i något för att sedan vandra. Jag förstår att han vill att blicken ska hoppa mellan de olika beståndsdelarna, fram och tillbaka, att de ska vara fristående men ändå kompakta. Jag fattar. Det är bara det att Signorelli helt uppenbart har en idé, men misslyckas (enligt mig, inte enligt alla) med att verkställa den. För nu är det bara en enhetlig massa, men inte en massa av typen som Michelangelo gör så väldigt bra i sin takmålning i Sixtinska kapellet, där de dömda är en homogen samling men ändå med en individualitet som gör att betraktaren skulle kunna relatera till dem – det krävs för att budskapet med en domedagsmålning ska gå fram. Tittar man på människorna som ska dömas och bara ser en rosa kletig samling massproducerade kroppar som sitter ihop så är det svårt att kunna knyta an till dem, att känna någon relevans till sitt eget varande. Att enkelt skaffa sig en överblick av motivet som helhet och sedan lika enkelt gå vidare och studera beståndsdelarna är viktigt när man studerar jättefresker. Rafael lyckas strålande med sin Skolan i Athen.

Michelangelos Den sista domen, (1534-1541).

Rafaels Skolan i Athen, (1509-1510).

Vidare stör jag mig på att Signorellis figurer inte har några ansikten. Eller jo, de har ansikten, men de har inga personligheter. Alls. Alla ser likadana ut. Likadana drag. Likadana ansiktsuttryck. Man vet att det är ganska illa när de med mest individuella ansiktsdrag är skeletten. Ta de här kvinnorna, till exempel:

Vilka är de? Vad tänker de? Är de rädda? Uttråkade? Fascinerade? Står de och väntar på bussen? Och varför har kvinnan till vänster örat på halsen? I en scen som handlar om att de döda klättrar upp ur underjorden och att man eventuellt ska dömas till evig plåga känns det så märkligt att samtliga inblandade är nollställda. Man behöver inte ge alla ett hellenistiskt känsloutbrott, men en lite rynkad panna inför möjligheten till en evighet i helvetet kan man kanske ändå förvänta sig.

Den här killen dock. Han är den enda som nästan har något slags ansiktsuttryck och min blick dras till honom gång på gång. Han har så tjocka konturer att han ser ut att vara hämtad ur en barnbok och han passar inte alls in med resten. Därför är han troligtvis det intressantaste i bilden.

Och hur ser då helvetet ut? Jo:

Detalj.

Här ska det vara riktigt kaotiskt. Det är kompakt och (försök till) rörelse och olika nyanser. Men jag vet inte jag, i den här bilden ser jag ingenting som jag inte har sett på mellandagsrean i en normalstor stad. Och definitivt ingenting som till exempel Hieronymus Bosch eller för den delen Hans Arnold inte gjorde bättre flera hundra år senare.

Och den här figuren måste ju, rent objektivt, vara så ful att klockorna stannar:

Samtidigt tycker jag att det är synd att Signorelli inte fick till det, för han är uppenbarligen intresserad av konsthistoria. På många ställen i freskerna ser man att han har studerat äldre såväl som samtida konst.

Signorelli.

Antik pompejansk målning.

Signorelli.

Den döende gallen, (200-talet f.Kr).

Tre detaljer från Signorelli.

Mantegnas San Sebastiano, (ca 1480).

Peruginos San Sebastiano, (ca 1493-97).

(Jag beklagar att bilderna kommer så tätt inpå varandra ibland, WordPress nonchalerar mina blankrader.)

Men låt oss avsluta lite positivt. Just nu har Prins Eugens Waldemarsudde en utställning om Eugène Jansson – gå och se den om ni kan! Ibland händer det att jag hör folk blanda ihop honom med Prins Eugen, vilket är lätt hänt då de båda målade, har liknande namn och var samtida, och GAN (Gösta Adrian-Nilsson) vilket inte heller är alldeles långsökt då de båda (bland annat) målade manliga arketypiska kroppar – atleter, gymnaster, sjömän et c. Man bör dock hålla reda på Jansson, om så bara för hans Stockholmslandskap. Han har målat en av mina absoluta favoritbilder ur svensk konsthistoria:

Hornsgatan, (1902).

Så gå och titta. Utställningen håller på till den 10 juni.

3 comments on “Luca Signorelli i katedralen i Orvieto (och lite Eugène Jansson)

  1. […] Detaljer från Signorellis fresk “Inferno” i domen i Orvieto. Se tidigare blogginlägg. […]

  2. Thomas Gunnarson skriver:

    Tack för detta inlägg! Bra att du kastar vördnaden för en gammal ”mästare” och ser klart på dessa alster. Ska i nästa vecka åka till Orvieto och bl a beskåda Signorelli. Håller med om dina synpunkter på givet bildmaterial om bl a (jämförelsevis) valhänt komposition och utförande och inte minst de anatomiskt tvivelaktiga inslagen. Man blir litet häpen. Sedan kan man undra om ev misslyckade renoveringar under tidens gång delvis kan ha förvanskat originalen. Ska bli spännande att själv få göra en bedömning på plats.
    Thomas (glad amatörmålare)

    • konstvetaren skriver:

      Tack för din kommentar, Thomas! Vad roligt att du ska åka och titta på dem, jag avundas dig nästan lite då det börjar vara ett tag sedan som jag senast var i Italien. Mycket nöje!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s