Levande muséer

Jag tänkte tidigare idag på Jüdisches Museum i Berlin. Jag besökte det för första gången någonsin förra sommaren, och det var ett fantastiskt museum som man kan tolka på hur många sätt som helst. Man hade dels mer traditionella utställningar i form av montrar med föremål och tillhörande historier, men också utrymmen där man arbetade med perception och upplevelse på andra sätt. Tre exempel:

Garden of Exile var en skog med höga pelare, placerade i jämna rader. De stod dock på ojämn kullersten på sluttande nivåer, så man gick på en klumpig terräng. Ibland träffade man på någon bland pelarna, ibland såg man inte till någon alls och kände sig därför helt ensam trots att det i teorin kunde stå en hel skolklass bakom pelaren bredvid en.

Ett annat rum var The Memory Void. Det var min favorit-void. Det var ett smalt, semidunkelt rum vars golv var täckt av metallmasker, enligt uppgift var det 10 000 stycken. Alla gapade, men en del gapade stort (skrek) medan andra bara hade munnen lite öppen. Jag hittade en mask som grät (se nedan). Man gick över maskerna in i ett mörker på andra sidan, man såg inte vad som fanns där – om rummet tog slut eller fortsatte och var man i såfall hamnade. När man gick över en mask så klingade det till, om man gick över flera så slogs de ihop och klangen blev högre. Att gå där var min, som sagt, favoritupplevelse på hela muséet.

Ett tredje utrymme hittade man bakom en stor, tung dörr. Man var på källarplanet och känslan av underjord var påtaglig. Intill dörren stod en museivakt och öppnade den om man ville in, troligtvis för att man annars skulle ha antagit att det var en nödutgång eller liknande. På andra sidan var det mörkt. Man var i ett djupt hål och enda ljuset kom från en liten öppning högst upp i taket. Väggarna var höga och hårda och kala och det kändes som att man var i en bunker. Det fanns en stege på väggen, men den var alldeles för högt upp för att man skulle komma åt den. Där stod man, i en mörk kall källarhåla, så länge man ville. Utrymmet var litet och klaustrofobiskt. Inga skyltar eller någonting annat som talade om vad det var eller vad man skulle göra fanns.

Det är intressant, och viktigt, med den sortens upplevelseutställningar. Det finns så många tekniska museum och upplevelsecentra av typen Teknikens hus i Luleå och Tom Tits experiment i Södertälje, i vilka man själv får delta i tekniska processer, så jag uppskattar när det finns utrymme för en viss empiri i humanistiska utställningssammanhang. Sen började jag tänka lite på begreppet ”levande museum” och vad jag läser in i det. Så här på rak arm skulle jag definiera ett ”levande museum” som ett museum som tillåter besökaren att uppleva föremålen och rummet på samma sätt som det ursprungligen gjordes, och var tänkt att göras, i den mån det är möjligt. Givetvis tänkte jag genast på min favorit bland svenska muséer – Historiska muséet (Statens Historiska Muséer) i Stockholm. Dit brukar jag gå bara för att vara där, det behöver inte vara någon utställning eller något specifikt objekt som jag vill titta på. På medeltidsavdelningen (min favorit) är salarna stora och svala och ibland skumma, och då de innehåller föremål av medeltida religiös natur så känns det helt rätt. Ibland knarrar trägolven till och ljudet ramar in det hela så bra. Missa inte det fantastiska 1600-talstaket från Eksjö kyrka i Småland eller rekonstruktionen av det lilla landsortskyrkorummet.

Bild från SHM:s hemsida.

Befinner man sig i norra Sverige så bör man ta sig tid att besöka Silvermuséet i Arjeplog. I de södra delarna av landet är det inte sådär jättekänt, vilket säkert kan förklaras av att de inte har någon större PR-apparat. På Arjeplogs hemsida står att Långt uppe i norr ligger Arjeplog, Árjepluovve. I de stora skogarna. Vid fjällen. Bland tusentals sjöar. I Arjeplog finns ett museum. Silvermuseet har en ovanlig historia att berätta. Berättelsen om en ung läkare som kom till Arjeplog 1922 och som stannade återstoden av sitt liv. ”Lappmarksdoktorn”, Einar Wallquist, fascinerades av människorna och av landskapet, motiven i hans konstnärs- och författarskap. Och han samlade… Idag är samlandet, och dokumentationen av samernas och nybyggarnas liv, en gemensam angelägenhet för oss som bor här. Och sen finns det just inte mycket mer information. Jag gillar den norrländska lakonismen, de försöker inte schasa in folk eller göra det till ett turistjippo. Men som sagt, gå dit om ni har möjlighet – muséet grundades alltså av Einar Wallquist, en mycket historieintresserad läkare, och bland föremålen och rummen kan man se allt från bachelorettekammare, stickade pyttesmå vantar och ett litet klassrum till uppstoppade djur och tortyr-/straffredskap. Intill muséet ligger för övrigt Sveriges djupaste sjö Hornavan samt den Barbierosa Arjeplogs kyrka.

Och om man ändå är i Lappland så kan man åka vidare till Norrbotten och Piteå och besöka deras museum vilket är beläget i stadens gamla rådhus på Rådhustorget (för övrigt ett av Sveriges två bevarade 1600-talstorg med slutna hörn). Det första rådhuset stod på samma plats men brann ner i början av 1700-talet, och därefter byggde man ett nytt hus som fungerade som rådhus fram till 1960-talet och 1980 blev det Piteå museum. På deras hemsida kan man läsa ”Rådhuset räknas idag som ett av landets bäst bevarade trähus, ett utmärkt exempel på den klassicistiska träarkitekturstilen som var rådande första halvan av 1800-talet. Rådhuset är ett byggnadsminne sedan 1994 och skyddas därmed av Kulturminneslagen.” En av salarna på muséet är den så kallade Sessionssalen, ”Rådhusets viktigaste plats”, vilken är restaurerad och inredd efter hur den såg ut när det begav sig. Flera av porträtten på väggarna är 1600-talsoriginal. Det är fritt inträde så gå och titta, om så bara för att stödja mindre stadsmuseum.

Det här är ju bara några exempel, det finns ju hur många som helst i Sverige. Skansen, till exempel. Och i Skåne finns ju Kulturen, ett kulturhistoriskt friluftsmuseum där man kan gå in olika äldre byggnader – mina personliga favoriter på Kulturen i Lund är Bosebo kyrka, en 1600-talskyrka som tidigare stod i Bosebo i Småland, Dekanhuset från 1274 och Locus Peccatorum.

Avslutningsvis måste jag bara skriva lite kort om Galleria Colonna i Rom (ja precis, där man spelade in lite av En prinsessa på vift), där man verkligen har ett autentiskt, historiskt inslag i interiören – inkilad i en av marmortrapporna är en kanonkula. Det finns lite olika versioner av hur den har hamnat där, men såvitt jag förstår så är den gängse så här:

At the end of the gallery is a marble staircase. Halfway up the stairs is a large chip which behind rests a cannonball. This was fired by the French from the Janiculum Hill in 1849, and likely came through the roof and lodged in the stair. The Colonnas left the stair unrepaired and the cannonball in place to remind visitors of the harm man can do to man and to art.

En gång till:

The Colonnas left the stair unrepaired and the cannonball in place to remind visitors of the harm man can do to man and to art.

Väldigt viktigt.

Och med det sätter jag punkt för den här veckan.

Annonser

Nationalmuseums ”Passioner”

I torsdags gick jag på vernissagen av Nationalmuseums senaste utställning ”Passioner – konst och känslor genom fem sekel”.

Att kunna tolka känslor är allmänmänskligt och livsnödvändigt. Utställningen Passioner handlar om hur känslor har tolkats och avbildats i konsten från 1500-talet fram till idag. Se ett 100-tal verk av Rembrandt, Edvard Munch, Bill Viola och många fler.

Jag har länge sett fram emot utställningen då jag själv håller på en del med ansiktsuttryck och kroppsspråk och hur man i bildkonsten uttrycker vissa specifika känslor, och även för att det är ett intressant tema för en utställning rent praktiskt – ansiktsuttryck och reaktioner. Vilka bilder väljer man när man har, bokstavligt talat, alla existerande bilder som avbildar en person att välja bland? Det är något av en helgardering – om en person på bilden uttrycker något genom ansikte eller kroppsspråk så passar den in, men om den inte uttrycker något utan ser helt nollställd ut så är det också ett intressant motiv som inbjuder till diskussion genom den enkla frågan ”Varför ser han/hon så nollställd ut? Varför reagerar han/hon inte?”. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om personerna bakom bildurvalet har haft seklets enklaste eller svåraste jobb. Men det spelar kanske ingen roll.

Så vad fäste jag mig vid i utställningen? Jo:

Jag var väldigt glad att de tog upp Judith (som i ”Judith som dödade Holofernes”) då hon enligt mig är en av de intressantaste kvinnliga gestalterna i religiös konst, speciellt i en kontext som känslouttryck. Redan på grundkursen i konstvetenskap älskar föreläsare att slänga upp Gentileschis Judith bredvid Caravaggios Judith för att peka ut skillnaderna i attityd, vilka förmedlas genom kroppsspråk och ansiktsuttryck. På Nationalmuseum visade de upp två andra intressanta Judithar, tacksamma för en liknande jämförelse. Gå inte förbi dem!

Caravaggios Judith dödar Holofernes, 1598-99.

Gentileschis Judith dödar Holofernes, 1612.

Andra småplus var min favoritRembrandt Simeon och Jesusbarnet (som hänger på Nationalmuseum även i vanliga fall)…

Rembrandts Simeon och Jesusbarnet, 1666-69.

…och Charlie Whites Tate-Labianca är också väldigt stark och det var inte en dag för tidigt som jag fick se den i så pass stort format.

Charlie White: Tate-Labianca, från Everything is American, 2006.

Juan Muñoz Three laughing at one blev en av mina favoriter – tre män sitter på stolar en bit ovanför marken. Alla tre skrattar, inledningsvis tror man att det kan vara åt mannen i mitten då de andra två sitter vända mot honom. De är helt gråmålade, hela installationen är monokrom sånär som på de två tärningar som två av männen har i munnen, en vardera. Utan tärningarna skulle verket se ut som en vanlig staty, men detta allra minsta av färginslag gör att man inte kan avfärda bilden som en död stenskulptur – den lever, rör sig och händer just nu.

Juan Muñoz: Three laughing at one, 2001. Bild från Magasin 3.

Det som är det allra tydligaste med Three laughing at one är att vi, som betraktare är avskärmade och helt och hållet stängs ute. Vi står nedanför männen, på en annan nivå, och tittar upp på dem. Vi ser inte de två männen som vänder sig mot mannen i mitten så bra, vinkeln stänger oss ute. Vi vet inte vad de skrattar åt, vi är utestängda från det roliga. Kanske skrattar de åt oss, kanske sitter de på parkettplats och tittar ner på betraktaren, som blir den betraktade, som står på en scen och inte vet vad som pågår. Dock tittar ingen av dem på oss, vi är utestängda från all form av kommunikation. Vi är också utestängda från titeln, den uppmärksammar oss inte och inte heller lär den oss någonting om verket som vi inte ser. Vi får inte veta något mer, ingenting om platsen, tiden eller vad de säger. Vi får egentligen inte heller veta vad de skrattar åt – three laughing at one – är one mannen i mitten (som då skrattar åt sig själv) eller är jag, betraktaren, one? Eller är det någon annan, någon som inte är närvarande och därmed ännu mer separerad från vad som händer än vi?

Under rubriken ”Skratt och gråt” på en av informationstavlorna står

Det är sällsynt med gråtande män i konsten.

Jag hakade upp mig på den formuleringen. Det är kanske jag som är lite för extrem – jag har väldigt svårt för att uttrycka mig så definitivt. Jag föredrar ”sällan” och ”ofta” framför ”aldrig” och ”alltid”. Jag kan till exempel känna att jag nog trots allt har tillräckligt på fötterna för att kunna påstå att Pontius Pilatus aldrig avbildas som en ananas som åker skateboard, men om jag skulle skriva om detta i en artikel så skulle jag vilja peta in ett ”sällan” istället för ”aldrig”, eller i alla fall en gardering i form av ”I mina efterforskningar har jag inte funnit några avbildningar av Pontius Pilatus där han avbildas som en skateboardåkande ananas.” utifall att någon faktiskt har gestaltat honom så och jag helt enkelt har missat den bilden. Men ”sällan” är också ett problematiskt begrepp, för hur ofta är det egentligen? Jag kan på rak arm, utan att använda bildgoogle, fråga publiken eller ringa en vän, lista flera bilder som föreställer en gråtande (vuxen) man. Det förekommer inte sådär jätteofta, men är det tillräckligt sällan för att det ska vara intressant att poängtera hur sällan det är? Man kan ju, kanske med rätta, hävda att några bilder utspritt över hela konsthistorien är rätt försumbart, men å andra sidan så kan man också påstå att ett motiv som du kan koppla till en rad oberoende verk utan att behöva tänka efter speciellt länge kanske inte är så ovanligt ändå. Det förekommer gråtande män i framställningar av domedagen; bilder av nedtagningen från korset (se t ex Julius Kronbergs ”Jesu död/begråtandet vid korsets fot”); gråtande änglar (vuxna män, inte små keruber) på Canovas kenotaf över Maria Christina av Österrike. Jag vet inte, kanske är det jag som är petig, det var bara en formulering jag hakade upp mig på.

Detaljer från Signorellis fresk ”Inferno” i domen i Orvieto. Se tidigare blogginlägg.

Om ni bara ska se ett verk på den här utställningen, så— ja, dels vore det väldigt dumt om ni nu ändå har gjort er besväret att gå dit och lösa biljett och allt, men om vi bortser från den bristen i den retoriska modellen och går vidare, så måste det verket vara Rineke Dijkstras The weeping woman. Det är ett videoverk uppställt som en triptyk med tre stora skärmar, på vilka vi får följa en grupp brittiska skolbarn som analyserar och resonerar kring en tavla av Picasso. Vi får inte se tavlan, vi får bara se barnens ansikten medan de studerar den och diskuterar den. Jag listade ut vilken tavla det gällde utan att titta på videoverkets titel och gav mig själv en mental highfive. Jag ville ge mig en fysisk highfive, men det är fortfarande inte så socialt accepterat att sitta och enmansapplådera, så jag lät bli.

Jag hade här tänkt lägga in en bild av Weeping woman, men det finns helt klart en behållning med att inte känna till hur den ser ut när man ser Dijkstras film, så jag låter bli. Jag blev hur som helst fascinerad och satt och såg hela filmen. Två gånger. Det är det mest givande och tänkvärda jag har sett på ett museum på länge, och jag har ändå haft ett riktigt bra museiår. Speciellt förtjust blev jag i en pojke som resonerade kring glädjetårar och lite senare även kring Picassos formalism. Om jag kände honom skulle jag ringa honom jämt bara för att höra honom resonera kring saker. Vad som helst. Men det är inte så okej att som vuxen ringa upp okända småpojkar och be dem prata på, faktiskt ännu mindre socialt accepterat än enmansapplåder.

Så, ett gäng skolbarn beskriver den här tavlan som man inte får se, och man föreställer sig den utifrån deras beskrivningar, men allteftersom de diskuterar den med varandra så utvecklas och förändras beskrivningen och därmed bilden man föreställer sig. Det blir som ett kalejdoskop där bilden man själv skapar hela tiden morfas och förändras. Hela filmen är ett fantastiskt rent exempel på konstvetenskap där de diskuterar, omformulerar, omvärderar och förankrar sina analyser i vad de känner till, vad de tycker och vad de hela tiden lär sig, tolkningen står aldrig still. Finns som avfilmat videoklipp på Youtube här, men se den på ett museum istället. Missa för guds skull inte.

Och missa inte utställningskatalogen heller, bildmaterialet är otroligt bra.

Utställningen pågår till den 12 augusti, och du kan läsa mer här.

Skisser (Giorgiones Stormen och Hoppers Nighthawks)

En känd anekdot är ju hur Michelangelo stod och stirrade på ett marmorblock i fyra månader utan att så mycket som att peta på det, och när någon undrade vad han gjorde så svarade Michelangelo att han arbetade. Tre år senare var marmorstycket David. Jag vet inte hur pass sann den historian är, men det är likväl en intressant bild av konstnären i arbete. Den vanligaste föreställningen vi har av det skapande konstnärsgeniet är väl att bilden är något som redan finns och som bara ligger och väntar på att någon begåvad ska komma och avtäcka den. Men så är det ju givetvis inte, och det är ju rätt så mycket intressantare att föreställa sig att någon står och funderar över motivet och formen, problematiserar, justerar och ändrar sig. Att konstnären har en konkret tanke med bilden. Det är kanske inte så lätt för en marmorhuggare som Michelangelo att ändra sig halvvägs, men vi har ett källmaterial vi kan vända oss till för att följa med i den målande konstnärens arbetsprocess och sätta oss in i dennes huvud på ett annat sätt än när vi studerar det färdiga verket. Den här veckan ska det handla om skisser.

När man tittar på stora kända konstverk, som vad som helst av Leonardo, till exempel, så får man lätt för sig att det är någonting som uppstått ur tomma intet. Vi hypar Leonardo som ett supergeni och man se framför sig hur han en dag bara fattar tag i en pensel och börjar måla på fri hand och trekvart senare är tavlan färdig, precis som vi ser den idag. Men så är det ju givetvis inte, och sällan blir det så tydligt som när vi studerar skisser och målningen under arbete.

Ett exempel är Giorgiones Stormen (ca 1508), där man med röntgen har sett att mannen till vänster ursprungligen var en naken kvinna, men Giorgione målade om henne till en (klädd) man. Detta gjorde han rätt sent, hon var inte bara inplanerad på skissnivå utan inkluderades under själva målningsarbetet med, men sen ändrade han sig. Varför då? Och vilken skillnad hade det blivit i bilden om gestalten hade varit en naken kvinna? Men varför flyttade han inte bara på henne, varför tog han bort henne helt? Låt oss göra en kortare ikonografisk analys, bara för att jag tycker att det är så roligt.

Stormen är en väldigt laddad bild. Det råder en spänning som, rätt så bokstavligt talat, betonar lugnet före stormen. Två nakna kvinnor hade gett bilden en helt annorlunda laddning, lugnet hade understrukits, man hade låtit blicken vila på förgrunden där de två kvinnorna sitter, trygga och utan något väntande hot. Hade man flyttat på den första nakna kvinnan och placerat henne, exempelvis, någonstans i bakgrunden så hade bilden blivit tätare, mer ”bebodd” om man så vill, och känslan av en pulserande isolering hade gått om intet. Enligt mig bygger spänningen dels på de dramatiska åskvädersfärgerna och vad vi associerar med dem, det är ju uppenbart i och med att bilden dessutom heter Stormen och inte Ammande kvinna en solig vårdag, dels på den öde känslan i (bild)rummet. Vi ser bara två personer. Enligt vissa ska det synas en människa på bron i bakgrunden, men bara det faktum att det är någonting som det debatteras kring visar att det inte rör sig om en speciellt synlig figur. Så, de här två personerna – var är de? Och framför allt – var är alla andra? Genom att slänga in en tredje person hade bilden blivit överbefolkad. Jag vet inte hur pass viktig min åsikt är för Giorgione såhär femhundra år i efterhand, men jag tycker att han gjorde rätt i att stryka den andra kvinnan helt om han inte ville ha henne där. Den påklädda mannen bidrar dessutom med en dikotomi som ökar spänningen ytterligare – vem är han och vad gör han där? Kvinnan verkar inte vara i något underläge, tvärtom är hon högre placerad än honom. Han tittar mot henne, men vissa argumenterar för att han inte tittar henne utan snarare förbi och ut ur bilden. Han öppnar upp frågor, tolkningar och möjligheter som skulle vara stängda med den andra nakna kvinnan. På röntgenbilden nedan ser man hur de båda kvinnorna skulle titta mot betraktaren, och laddningen som uppstår ligger här inte i någon dikotomi eller ett motsatsförhållande utan i en utmaning till betraktaren. Det är fortfarande en spänning i bilden, eventuellt en ännu större sådan än med den påklädde mannen, men det är en helt annan bild och uppenbarligen inte den som Giorgione var ute efter. Det finns hur många tolkningar som helst till Stormen, googla bara på eget bevåg.

Ett annat intressant exempel som vi alla har sett är Edward Hoppers Nighthawks (1942).


Vi har kvar hans skisser till verket, och om vi jämför dem med den färdiga bilden så ser vi att det inte skedde så många förändringar. Vinkeln är lite skiftad, men antalet människor samt deras placeringar och positioner är konstanta. Läser vi dessutom på om Nighthawks så får vi veta att han hela tiden hade en väldigt klar bild av bilden, av vad det var han ville göra. Han plockade inte fram bilden som konstnärsgeniet, han skapade den men hade en klar vision redan från början och behövde därför inte låta den växa fram genom en process. Det intressanta med detta är att precis som med Giorgiones Stormen så finns det väldigt många tolkningar av bilden – googla eller wikisök på Hoppers Nighthawks så får ni en mängd olika förklaringar och teorier. Hopper själv har dock inte givit någon tolkning, det är upp till betraktaren. Han hade en klar vision, något han faktiskt ville visa, men vad det är vi ser får vi resonera kring själva.

För vidare läsning om skisser och arbetsprocessen och varför det är så intressant att titta på dem kan jag rekommendera Ragnar Josephsons Konstverkets födelse samt Ludwig Qvarnströms avhandling Vigselrummet i Stockholms rådhus och det tidiga 1900-talets monumentalmåleri.