Nationalmuseums ”Passioner”

I torsdags gick jag på vernissagen av Nationalmuseums senaste utställning ”Passioner – konst och känslor genom fem sekel”.

Att kunna tolka känslor är allmänmänskligt och livsnödvändigt. Utställningen Passioner handlar om hur känslor har tolkats och avbildats i konsten från 1500-talet fram till idag. Se ett 100-tal verk av Rembrandt, Edvard Munch, Bill Viola och många fler.

Jag har länge sett fram emot utställningen då jag själv håller på en del med ansiktsuttryck och kroppsspråk och hur man i bildkonsten uttrycker vissa specifika känslor, och även för att det är ett intressant tema för en utställning rent praktiskt – ansiktsuttryck och reaktioner. Vilka bilder väljer man när man har, bokstavligt talat, alla existerande bilder som avbildar en person att välja bland? Det är något av en helgardering – om en person på bilden uttrycker något genom ansikte eller kroppsspråk så passar den in, men om den inte uttrycker något utan ser helt nollställd ut så är det också ett intressant motiv som inbjuder till diskussion genom den enkla frågan ”Varför ser han/hon så nollställd ut? Varför reagerar han/hon inte?”. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om personerna bakom bildurvalet har haft seklets enklaste eller svåraste jobb. Men det spelar kanske ingen roll.

Så vad fäste jag mig vid i utställningen? Jo:

Jag var väldigt glad att de tog upp Judith (som i ”Judith som dödade Holofernes”) då hon enligt mig är en av de intressantaste kvinnliga gestalterna i religiös konst, speciellt i en kontext som känslouttryck. Redan på grundkursen i konstvetenskap älskar föreläsare att slänga upp Gentileschis Judith bredvid Caravaggios Judith för att peka ut skillnaderna i attityd, vilka förmedlas genom kroppsspråk och ansiktsuttryck. På Nationalmuseum visade de upp två andra intressanta Judithar, tacksamma för en liknande jämförelse. Gå inte förbi dem!

Caravaggios Judith dödar Holofernes, 1598-99.

Gentileschis Judith dödar Holofernes, 1612.

Andra småplus var min favoritRembrandt Simeon och Jesusbarnet (som hänger på Nationalmuseum även i vanliga fall)…

Rembrandts Simeon och Jesusbarnet, 1666-69.

…och Charlie Whites Tate-Labianca är också väldigt stark och det var inte en dag för tidigt som jag fick se den i så pass stort format.

Charlie White: Tate-Labianca, från Everything is American, 2006.

Juan Muñoz Three laughing at one blev en av mina favoriter – tre män sitter på stolar en bit ovanför marken. Alla tre skrattar, inledningsvis tror man att det kan vara åt mannen i mitten då de andra två sitter vända mot honom. De är helt gråmålade, hela installationen är monokrom sånär som på de två tärningar som två av männen har i munnen, en vardera. Utan tärningarna skulle verket se ut som en vanlig staty, men detta allra minsta av färginslag gör att man inte kan avfärda bilden som en död stenskulptur – den lever, rör sig och händer just nu.

Juan Muñoz: Three laughing at one, 2001. Bild från Magasin 3.

Det som är det allra tydligaste med Three laughing at one är att vi, som betraktare är avskärmade och helt och hållet stängs ute. Vi står nedanför männen, på en annan nivå, och tittar upp på dem. Vi ser inte de två männen som vänder sig mot mannen i mitten så bra, vinkeln stänger oss ute. Vi vet inte vad de skrattar åt, vi är utestängda från det roliga. Kanske skrattar de åt oss, kanske sitter de på parkettplats och tittar ner på betraktaren, som blir den betraktade, som står på en scen och inte vet vad som pågår. Dock tittar ingen av dem på oss, vi är utestängda från all form av kommunikation. Vi är också utestängda från titeln, den uppmärksammar oss inte och inte heller lär den oss någonting om verket som vi inte ser. Vi får inte veta något mer, ingenting om platsen, tiden eller vad de säger. Vi får egentligen inte heller veta vad de skrattar åt – three laughing at one – är one mannen i mitten (som då skrattar åt sig själv) eller är jag, betraktaren, one? Eller är det någon annan, någon som inte är närvarande och därmed ännu mer separerad från vad som händer än vi?

Under rubriken ”Skratt och gråt” på en av informationstavlorna står

Det är sällsynt med gråtande män i konsten.

Jag hakade upp mig på den formuleringen. Det är kanske jag som är lite för extrem – jag har väldigt svårt för att uttrycka mig så definitivt. Jag föredrar ”sällan” och ”ofta” framför ”aldrig” och ”alltid”. Jag kan till exempel känna att jag nog trots allt har tillräckligt på fötterna för att kunna påstå att Pontius Pilatus aldrig avbildas som en ananas som åker skateboard, men om jag skulle skriva om detta i en artikel så skulle jag vilja peta in ett ”sällan” istället för ”aldrig”, eller i alla fall en gardering i form av ”I mina efterforskningar har jag inte funnit några avbildningar av Pontius Pilatus där han avbildas som en skateboardåkande ananas.” utifall att någon faktiskt har gestaltat honom så och jag helt enkelt har missat den bilden. Men ”sällan” är också ett problematiskt begrepp, för hur ofta är det egentligen? Jag kan på rak arm, utan att använda bildgoogle, fråga publiken eller ringa en vän, lista flera bilder som föreställer en gråtande (vuxen) man. Det förekommer inte sådär jätteofta, men är det tillräckligt sällan för att det ska vara intressant att poängtera hur sällan det är? Man kan ju, kanske med rätta, hävda att några bilder utspritt över hela konsthistorien är rätt försumbart, men å andra sidan så kan man också påstå att ett motiv som du kan koppla till en rad oberoende verk utan att behöva tänka efter speciellt länge kanske inte är så ovanligt ändå. Det förekommer gråtande män i framställningar av domedagen; bilder av nedtagningen från korset (se t ex Julius Kronbergs ”Jesu död/begråtandet vid korsets fot”); gråtande änglar (vuxna män, inte små keruber) på Canovas kenotaf över Maria Christina av Österrike. Jag vet inte, kanske är det jag som är petig, det var bara en formulering jag hakade upp mig på.

Detaljer från Signorellis fresk ”Inferno” i domen i Orvieto. Se tidigare blogginlägg.

Om ni bara ska se ett verk på den här utställningen, så— ja, dels vore det väldigt dumt om ni nu ändå har gjort er besväret att gå dit och lösa biljett och allt, men om vi bortser från den bristen i den retoriska modellen och går vidare, så måste det verket vara Rineke Dijkstras The weeping woman. Det är ett videoverk uppställt som en triptyk med tre stora skärmar, på vilka vi får följa en grupp brittiska skolbarn som analyserar och resonerar kring en tavla av Picasso. Vi får inte se tavlan, vi får bara se barnens ansikten medan de studerar den och diskuterar den. Jag listade ut vilken tavla det gällde utan att titta på videoverkets titel och gav mig själv en mental highfive. Jag ville ge mig en fysisk highfive, men det är fortfarande inte så socialt accepterat att sitta och enmansapplådera, så jag lät bli.

Jag hade här tänkt lägga in en bild av Weeping woman, men det finns helt klart en behållning med att inte känna till hur den ser ut när man ser Dijkstras film, så jag låter bli. Jag blev hur som helst fascinerad och satt och såg hela filmen. Två gånger. Det är det mest givande och tänkvärda jag har sett på ett museum på länge, och jag har ändå haft ett riktigt bra museiår. Speciellt förtjust blev jag i en pojke som resonerade kring glädjetårar och lite senare även kring Picassos formalism. Om jag kände honom skulle jag ringa honom jämt bara för att höra honom resonera kring saker. Vad som helst. Men det är inte så okej att som vuxen ringa upp okända småpojkar och be dem prata på, faktiskt ännu mindre socialt accepterat än enmansapplåder.

Så, ett gäng skolbarn beskriver den här tavlan som man inte får se, och man föreställer sig den utifrån deras beskrivningar, men allteftersom de diskuterar den med varandra så utvecklas och förändras beskrivningen och därmed bilden man föreställer sig. Det blir som ett kalejdoskop där bilden man själv skapar hela tiden morfas och förändras. Hela filmen är ett fantastiskt rent exempel på konstvetenskap där de diskuterar, omformulerar, omvärderar och förankrar sina analyser i vad de känner till, vad de tycker och vad de hela tiden lär sig, tolkningen står aldrig still. Finns som avfilmat videoklipp på Youtube här, men se den på ett museum istället. Missa för guds skull inte.

Och missa inte utställningskatalogen heller, bildmaterialet är otroligt bra.

Utställningen pågår till den 12 augusti, och du kan läsa mer här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s