Levande muséer

Jag tänkte tidigare idag på Jüdisches Museum i Berlin. Jag besökte det för första gången någonsin förra sommaren, och det var ett fantastiskt museum som man kan tolka på hur många sätt som helst. Man hade dels mer traditionella utställningar i form av montrar med föremål och tillhörande historier, men också utrymmen där man arbetade med perception och upplevelse på andra sätt. Tre exempel:

Garden of Exile var en skog med höga pelare, placerade i jämna rader. De stod dock på ojämn kullersten på sluttande nivåer, så man gick på en klumpig terräng. Ibland träffade man på någon bland pelarna, ibland såg man inte till någon alls och kände sig därför helt ensam trots att det i teorin kunde stå en hel skolklass bakom pelaren bredvid en.

Ett annat rum var The Memory Void. Det var min favorit-void. Det var ett smalt, semidunkelt rum vars golv var täckt av metallmasker, enligt uppgift var det 10 000 stycken. Alla gapade, men en del gapade stort (skrek) medan andra bara hade munnen lite öppen. Jag hittade en mask som grät (se nedan). Man gick över maskerna in i ett mörker på andra sidan, man såg inte vad som fanns där – om rummet tog slut eller fortsatte och var man i såfall hamnade. När man gick över en mask så klingade det till, om man gick över flera så slogs de ihop och klangen blev högre. Att gå där var min, som sagt, favoritupplevelse på hela muséet.

Ett tredje utrymme hittade man bakom en stor, tung dörr. Man var på källarplanet och känslan av underjord var påtaglig. Intill dörren stod en museivakt och öppnade den om man ville in, troligtvis för att man annars skulle ha antagit att det var en nödutgång eller liknande. På andra sidan var det mörkt. Man var i ett djupt hål och enda ljuset kom från en liten öppning högst upp i taket. Väggarna var höga och hårda och kala och det kändes som att man var i en bunker. Det fanns en stege på väggen, men den var alldeles för högt upp för att man skulle komma åt den. Där stod man, i en mörk kall källarhåla, så länge man ville. Utrymmet var litet och klaustrofobiskt. Inga skyltar eller någonting annat som talade om vad det var eller vad man skulle göra fanns.

Det är intressant, och viktigt, med den sortens upplevelseutställningar. Det finns så många tekniska museum och upplevelsecentra av typen Teknikens hus i Luleå och Tom Tits experiment i Södertälje, i vilka man själv får delta i tekniska processer, så jag uppskattar när det finns utrymme för en viss empiri i humanistiska utställningssammanhang. Sen började jag tänka lite på begreppet ”levande museum” och vad jag läser in i det. Så här på rak arm skulle jag definiera ett ”levande museum” som ett museum som tillåter besökaren att uppleva föremålen och rummet på samma sätt som det ursprungligen gjordes, och var tänkt att göras, i den mån det är möjligt. Givetvis tänkte jag genast på min favorit bland svenska muséer – Historiska muséet (Statens Historiska Muséer) i Stockholm. Dit brukar jag gå bara för att vara där, det behöver inte vara någon utställning eller något specifikt objekt som jag vill titta på. På medeltidsavdelningen (min favorit) är salarna stora och svala och ibland skumma, och då de innehåller föremål av medeltida religiös natur så känns det helt rätt. Ibland knarrar trägolven till och ljudet ramar in det hela så bra. Missa inte det fantastiska 1600-talstaket från Eksjö kyrka i Småland eller rekonstruktionen av det lilla landsortskyrkorummet.

Bild från SHM:s hemsida.

Befinner man sig i norra Sverige så bör man ta sig tid att besöka Silvermuséet i Arjeplog. I de södra delarna av landet är det inte sådär jättekänt, vilket säkert kan förklaras av att de inte har någon större PR-apparat. På Arjeplogs hemsida står att Långt uppe i norr ligger Arjeplog, Árjepluovve. I de stora skogarna. Vid fjällen. Bland tusentals sjöar. I Arjeplog finns ett museum. Silvermuseet har en ovanlig historia att berätta. Berättelsen om en ung läkare som kom till Arjeplog 1922 och som stannade återstoden av sitt liv. ”Lappmarksdoktorn”, Einar Wallquist, fascinerades av människorna och av landskapet, motiven i hans konstnärs- och författarskap. Och han samlade… Idag är samlandet, och dokumentationen av samernas och nybyggarnas liv, en gemensam angelägenhet för oss som bor här. Och sen finns det just inte mycket mer information. Jag gillar den norrländska lakonismen, de försöker inte schasa in folk eller göra det till ett turistjippo. Men som sagt, gå dit om ni har möjlighet – muséet grundades alltså av Einar Wallquist, en mycket historieintresserad läkare, och bland föremålen och rummen kan man se allt från bachelorettekammare, stickade pyttesmå vantar och ett litet klassrum till uppstoppade djur och tortyr-/straffredskap. Intill muséet ligger för övrigt Sveriges djupaste sjö Hornavan samt den Barbierosa Arjeplogs kyrka.

Och om man ändå är i Lappland så kan man åka vidare till Norrbotten och Piteå och besöka deras museum vilket är beläget i stadens gamla rådhus på Rådhustorget (för övrigt ett av Sveriges två bevarade 1600-talstorg med slutna hörn). Det första rådhuset stod på samma plats men brann ner i början av 1700-talet, och därefter byggde man ett nytt hus som fungerade som rådhus fram till 1960-talet och 1980 blev det Piteå museum. På deras hemsida kan man läsa ”Rådhuset räknas idag som ett av landets bäst bevarade trähus, ett utmärkt exempel på den klassicistiska träarkitekturstilen som var rådande första halvan av 1800-talet. Rådhuset är ett byggnadsminne sedan 1994 och skyddas därmed av Kulturminneslagen.” En av salarna på muséet är den så kallade Sessionssalen, ”Rådhusets viktigaste plats”, vilken är restaurerad och inredd efter hur den såg ut när det begav sig. Flera av porträtten på väggarna är 1600-talsoriginal. Det är fritt inträde så gå och titta, om så bara för att stödja mindre stadsmuseum.

Det här är ju bara några exempel, det finns ju hur många som helst i Sverige. Skansen, till exempel. Och i Skåne finns ju Kulturen, ett kulturhistoriskt friluftsmuseum där man kan gå in olika äldre byggnader – mina personliga favoriter på Kulturen i Lund är Bosebo kyrka, en 1600-talskyrka som tidigare stod i Bosebo i Småland, Dekanhuset från 1274 och Locus Peccatorum.

Avslutningsvis måste jag bara skriva lite kort om Galleria Colonna i Rom (ja precis, där man spelade in lite av En prinsessa på vift), där man verkligen har ett autentiskt, historiskt inslag i interiören – inkilad i en av marmortrapporna är en kanonkula. Det finns lite olika versioner av hur den har hamnat där, men såvitt jag förstår så är den gängse så här:

At the end of the gallery is a marble staircase. Halfway up the stairs is a large chip which behind rests a cannonball. This was fired by the French from the Janiculum Hill in 1849, and likely came through the roof and lodged in the stair. The Colonnas left the stair unrepaired and the cannonball in place to remind visitors of the harm man can do to man and to art.

En gång till:

The Colonnas left the stair unrepaired and the cannonball in place to remind visitors of the harm man can do to man and to art.

Väldigt viktigt.

Och med det sätter jag punkt för den här veckan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s