Vincent van Gogh (och en del Jackson Pollock)

I fredags var det 159 år sedan Vincent van Gogh föddes. Det är svårt att ranka konst och konstnärer men om jag måste välja en direkt favorit så är han min, och den här veckan ska jag förklara varför.

Låt oss börja omedelbart – det bästa med van Gogh är hans djärvhet. Han vågar visa sig och att han har varit där, inte bara genom motivet utan direkt på tavlan, man ser linjerna och varenda penseldrag. Han är inte intresserad av att vara konstnärsgeniet som kan måla trompe l’oeil så trovärdigt att man misstar bilden för ett foto, han försöker inte skildra ljus och mörker lika realistiskt som till exempel Caravaggio, men han vill visa att han är där och de minnen, upplevelser och intryck han har samlat på sig. Framförallt skildrar han sådant som man faktiskt kan möta, och han inte bara visar – han är där, med betraktaren, i färgen, linjerna och positioneringen. Det är fysiskt utan att bli skulpturalt och generöst utan att bli vulgärt.

Detalj.

En av alla van Gogh-detaljer som jag är förtjust i är hans gatlampa i La Guinguette (1886).

I ett tidigare inlägg skrev jag om postimpressionism och att lyfta fram det märkvärdiga med vardagen, och jag kan stirra på den där lampan hur länge som helst. Van Gogh försöker sig inte på några dagrar, reflektioner eller solkatter för att understryka glasets egenskaper, men ändå är det så fullkomligt uppenbart att det är glas bara genom de tunna linjerna. Likadant med lamporna i tavlan Le Moulin de la Galette Terrace and Observation Deck at the Moulin de Blute-Fin, Montmartre från samma år.


Fler exempel? Jamen, okej då.

Titta på vattnet i den här bilden föreställande kvinnor som tvättar vid en bro i Arles.

Gåshud, I tell you, gåshud.

Notera också ljusskenet och skymten av det intilliggande rummet i hans nattcaféinteriör (1888).

Eller orgien av linjer, geometriska former och vinklar i Prisoners exercising (1890).

Sen är det alltid intressant att se hur han tar sig an tidigare verk och gör en nytolkning av dem. Man kan till exempel jämföra Millets First steps (1858-59) med van Goghs dito (1890).

Millet.

van Gogh.

Jag tycker om Millet och hans bruk av dova färger, de kompletterar hans linjer starkt. Van Gogh har gjort ett par mindre justeringar som, förutom hans klara ljusa färger, bidrar till att göra bilden mer hoppfull eller ”lättare”, i brist på bättre uttryck. Genom att låta mannen till vänster vika sitt vänstra ben bakåt istället för det högra, som Millet gör, så ser vi mer av mannens kropp. Han blir längre, flexibel, rörlig, mer komplex än den statiska kroppen hos Millet. Han vänder sig inåt i bildrummet, vilket gör bilden djupare än hos Millet. Djupet hos van Gogh understryks också av vinkeln på kvinnan med barnet, van Gogh har vänt på henne en aning så att hon blir mer diagonal och inte lika profilartad som hos Millet. Ytterligare en detalj jag gillar hos van Gogh är att han har flyttat fram spaden, det ser ut som att mannen (pappan?) har kastat ifrån sig den i sin iver att ta emot knodden. Millets man har försiktigt lagt ifrån sig den bakom sig. Överhuvudtaget är Millets bild mer lågmäld och mättad, inte bara i sina färger utan i detaljer och miljö. Och inget fel i det, det är ofta sånt jag föredrar själv, jag bara påpekar att det är två olika bilder, inte uteslutande genom färger och miljö utan också i kroppspråk och detaljer.

Vidare är det någonting nästan erotiskt i hur taktil och fysisk van Gogh är, hur påtaglig hans hand är i färgen. Hans beröring blir så central i bilden, och han använder den med inlevelse. Eller passion, om man är en anhängare av Danielle Steel-vokabulären. (Fast det hoppas jag att man inte är. Jag kan säga redan nu att jag inte kommer att använda uttrycket ”svällande” en enda gång i det här inlägget.) Han är på intet sätt ytlig i sin kontakt med betraktaren, tvärtom hängiven och intresserad. Man kan jämföra med Jackson Pollock, en annan konstnär som använder färgen och sin hand konkret och påtagligt genom sin action painting. Det ligger dock en vital skillnad i graden av investering – Pollock distanserade sig genom att göra hela processen till ett skådespel. Det finns filmklipp där han ligger på golvet och kladdar och droppar med sin färg, flåsande av ansträngning (för andra klipp av Pollock in action, se här och här), det är en sexuell akt, och en ytlig sådan. En föreställning. Det är flås och kladd och svett, men utan något egentligt intresse – kanske porr? Konstporr? Jag menar inte att nedvärdera Pollock, det finns många intressanta aspekter av honom och hans verk, men jag har alltid fått uppfattningen att Pollock helt enkelt inte vågade mer, det krävs mod för att våga investera på samma sätt som van Gogh. Pollock visste dessutom att han hade en publik, han visste att han skulle nå ut till någon, att han nu hade ett forum i vilket han kunde säga någonting av vikt. Det visste inte van Gogh, de flesta känner redan till att han bara sålde en enda tavla under sin levnadstid. Han visste inte säkert om någon, och i såfall vem, som skulle se bilderna, men han öppnade sig ändå. Pollock uppträder, men van Gogh bjuder in. Jag ser dem nästan som de två arketyperna i vilken highschoolromcom som helst, ni vet, med en kille som är en snäll romantiker som hela tiden riskerar att få sitt hjärta krossat och en annan är den coola killen som är för feg för att prova.

Det finns fler likheter mellan Jackson Pollock och van Gogh: de har gått till (konst)historien som de plågade konstnärssjälarna med stora, dramatiska gester – Pollock var en urspårad rebell som urinerade lite överallt (enligt uppgift på vissa av sina verk och i en väns eldstad. På en fest. Som han dök upp på full. Och naken.) och van Gogh… Ja ni vet. Mentalsjukhus och avskurna örsnibbar. För det är en stor myt att van Gogh karvade av sig örat. Det gjorde han inte alls, det var bara en örsnibb. Jag menar inte att det är höjden av standardbeteende, men ändå en viss gradskillnad. Dock är det en stor skillnad i hur de riktar sina respektive gester, van Gogh spelar inte för galleriet, han är betydligt mer introvert eller vänder sig i alla fall direkt till den det berör – kvinnan på bordellen (som han skickade örat till. Jag menar örsnibben.), sin bror (som han brevväxlade med. Gå förresten till biblioteket och låna de publicerade breven, det är fin läsning), sig själv (han lade självmant in sig på mentalsjukhuset i Saint-Rémy). Pollock är mer extrovert, han vänder sig, och sin iscensättning, ut mot andra. Mot vem som helst. Mot sin ”publik”.

Om sitt målande, sin metod, har Pollock å ena sidan sagt “I feel nearer, more a part of the painting, since this way I can walk round it, work from the four sides and literally be in the painting.” Det är inte svårt att läsa in sexuella undertoner. Men han har också beskrivit sin process så här: ”When I am in a painting, I’m not aware of what I’m doing. It is only after a sort of ‘get acquainted’ period that I see what I have been about. I have no fears about making changes, destroying the image, etc, because the painting has a life of its own. I try to let it come through. It is only when I lose contact with the painting that the result is a mess. Otherwise there is pure harmony, an easy give and take, and the painting comes out well.”  Pollock försäkrar att han kommunicerar med bilden. Det gör definitivt hans bilder intressantare – man kan försöka läsa in konflikten mellan de två aspekterna av verket, dels den porriga action painting-metoden, dels hans personliga och intima investering i motivet. Men jag ser ändå inte samma djärvhet som hos van Gogh. Pollock skyler sig med sin action painting-sköld. Pollock är en av de konstnärer som jag gillar alltmer ju äldre jag blir, men kanske är jag ett par år bort från att se honom och hans relation till sin egen konst, och sin mycket omsorgsfullt skapade image, alldeles glasklart.

Men det i sammanhanget intressantaste Pollock-citatet jag har stött på är nog följande: [When asked about technique he replied] “It doesn’t make much difference how the paint is put on as long as something has been said. Technique is just a means of arriving at a statement.”

Technique is just a means of arriving at a statement. Mycket relevant då och nu och jämt. Så han hade någonting att säga, eller påstod sig i alla fall ha det, och såg sin chans att leka av sig på vägen dit. Någonstans gillar jag ändå Pollock, vi har ju alla varit i puberteten och borde därför kunna relatera till en liten tjurig skitunge som har någonting på hjärtat men som är lite för feg för att säga det rätt ut.

Men. Åter till van Gogh.

Han har ju varit lite i ropet de senaste månaderna, då man har re-attribuerat en tavla med blomsterstilleben till honom, och det är väl ganska intressant (jag förstår att det kanske kräver att man använder begreppet ”intressant” hyfsat löst), men vad jag fastnade för var brottningsmotivet under tavlan. Med röntgen kan man se att van Gogh målade blomstermotivet direkt över en tidigare målning, föreställande två brottare. Jag önskar att han hade behållit brottarna, jag hade definitivt velat studera hur han gestaltar ett motiv som skiljer sig så vida från hans övriga portfolio.

Man kan läsa mer här och här.

Och för de som saknar konspirationsteorier och da Vinci-koden så har vissa kommit fram till att han inte alls tog livet av sig.

Och för de som inte saknar de mer paranoida sekvenserna av da Vinci-koden, men väl att detaljstudera kända verk, så kan man titta på linjeflödet i Starry night. Jag säger inte att jag har sett filmen mellan tio och tolv gånger, men jag kan heller inte svära på att jag inte har gjort det. Gott så.

(Starry Night (interactive animation) från Petros VrellisVimeo.)

För så är det med van Goghs konst, man kan inte sluta titta på den. Den har ingen början och inget slut och ingen mitten, den är inte linjär och man blir aldrig färdig. Det finns alltid mer att se. Som en annan konstnär en gång beskrev sin egen konst, så skulle jag beskriva van Gogh:

My paintings do not have a center, but depend on the same amount of interest throughout.

– Jackson Pollock.

4 comments on “Vincent van Gogh (och en del Jackson Pollock)

  1. […] av det viktigaste.  Broos håller med andra ord med Jackson Pollock, ni minns kanske det jag skrev förra veckan om Pollock och vad han sa om sin arbetsmetod: It doesn’t make much difference how the paint is […]

  2. […] Det firar vi (jag) med att titta på van Gogh, som vi (jag) är så förtjust i. Se till exempel här och här. Den här veckan tänkte jag att vi skulle titta på några av hans självporträtt! […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s