Hur man skiljer på Manet, Monet, Renoir och Cézanne

Förra veckan fick jag en förfrågan av någon som ville att jag skulle skriva ”ett folkbildande inlägg om hur man kan skilja Manet, Monet, Cézanne och Renoir åt”. Jag uppskattar att få ett ämne serverat på det viset så det ska jag göra den här veckan. Det här är alltså mina alldeles egna hemmasnickrade minnesregler som jag har formulerat, alla håller kanske inte med mig, andra ser kanske andra mönster. Det är mycket troligt. Men om jag ska redogöra för allt alla andra tycker så skulle jag inte hinna med mycket annat. Nå. Inledningsvis kan man konstatera vissa skillnader redan i ikonografi, komposition och motivval konstnärerna emellan.

Personen som efterfrågade det här inlägget ville speciellt veta skillnaden mellan Manet (1832-1883) och Monet (1840-1926), vilket gläder mig eftersom det är världens tokenklaste fråga att besvara. Om en eller några personer är det centrala motivet så kan man ge sig den på att det är Manet. Om det istället uteslutande består av en miljö, eller en miljö där de närvarande personerna är direkt eller indirekt sekundära eller underordnade omgivningen, så är det Monet. Klart!

Fast jag kan förstås belysa med några exempel.

Manet: Olympia (1865)

.

Manet: A Bar at the Folies-Bergère (1881-82)

.

Monet: Impression: Sunrise (1872)**

.

Monet: Water lilies (Bassin des Nymphéas) (1904)

.

**Lite trivia  – Monets Impression: Sunrise är bilden som gav impressionisterna sitt namn. När den ställdes ut 1874 kallade en recensent utställarna för ”impressionister” (menat som lite av en förolämpning) och pang så var konströrelsen döpt. Det är en historia man alltid får höra på grundkursen i konstvetenskap (och andra kan hitta den här).

Notera att Manet använder mer konturer än Monet, som istället målar lite skissartat med nästan suddiga linjer. Manet låter visa på var ett objekt slutar och nästa börjar genom linjer, medan Monet visar det genom att låta en ny färg börja. Om man ska slänga sig med konsttermer så ägnar sig Manet mer åt disegno och Monet åt colore, eller de är ”linjär” respektive ”målerisk”, termer som istället brukar användas när man diskuterar renässansen kontra barocken, men jag kan ta på mig rollen som den progressiva konstvetaren och applicera dem på senare konst.

Detalj från Manets Olympia.

.

Detalj från Monets Impression: Sunrise.

.

Hursomhelst – om man ska vara ärlig så har Manet och Monet inte så mycket gemensamt, förutom att de båda var fransmän. Och levde typ samtidigt. Och målade impressionistisk konst. Och heter nästan likadant. Okej, så de har en hel del gemensamt, men deras gestaltningar och teknik är rätt olika, då kan det nog vara knepigare att skilja dem från Renoir. Men det kommer jag till lite senare.

Manet: The Luncheon on the Grass (svensk titel: Frukost i det gröna) (1862-63)

.

Detalj.

.

Manets människor tittar rakt mot betraktaren, men precis som verkliga människor tittar på dig med olika blickar så gör även Manets män och kvinnor det. Se till exempel Olympia här ovan, som utmanar dig med sin ögonkontakt, bartendern i baren på Folies-Bergère som lite trött (men inte oartigt) möter din blick för att ta emot din beställning, kvinnan i Frukost i det gröna ser på dig lite roat – kanske undrar hon vad du tänker om det du ser, och inte minst den underbara parisiskan som man nu kan se i Nationalmuseums Det moderna livet-utställning. Gå dit om så bara för den, den fyller upp och dominerar rummet utan att vara kvävande. Den ser dock ut att vara lite Renoirskt målad om man bortser från de dova, starka färgerna – som vi strax ska se använde Renoir oftare ljusare eller tunnare färger än Manet.

Manet: Parisiska (1876)
Bildkälla: Nationalmuseum.

.

Monet har ju, något orättvist kan man tycka (eller som jag i alla fall tyckte i förra veckans inlägg), blivit förknippad med sina näckrosor och kanske inte sådär väldigt mycket mer. Miljön, inte alltid ett naturlandskap, är det centrala. En person eller flera kan vara med i bilden, och kan till och med vara centralt placerade, men de är ändå inte överordnade sin omgivning – det är inte alltför långsökt att jämföra med Caspar David Friedrich. Till och med i porträtten måste den avporträtterade dela uppmärksamheten med omgivande miljö och objekt, se till exempel Jean Monet on His Hobby horse, Woman with a Parasol och Camille au métier. Monet målar med suddiga linjer och korta streck, men rena fläckar och prickar är också en stor del. Se till exempel blommorna i Garden at Sainte-Adresse.

Monet: Jean Monet on His Hobby Horse (1872)

.

Monet: Woman with a Parasol (1875)

.

Monet: Garden at Sainte-Adresse (1866-67)

.

Detalj.

.

Nu tittar vi lite på Renoir (1841-1919). Han målar dimmigare, lite suddigare än Manet, men ljusare och tunnare än Monet som i regel använder tjockare färger. Manet har tydligare kontraster och konturer och ett väl inramat motiv med huvudelementet i mitten. Renoir har ett motiv som sträcker sig över hela bildrummet, och är inte rädd för att klippa av ett element (dock inte med samma bestämdhet som Degas, som med precision klipper av ett ben, en person eller ett djur). Man kan också se likheter med Monets korta penseldrag, speciellt när man ser La Grenouillere. Man blir kanske inte sådär jätteförvånad när man får veta att de hängde tillsammans i Frankrike och målade samma saker. Vad gäller gestalter i bilden så behandlar Renoir dem som något mittemellan Manet och Monet – de tar och får mer plats och uppmärksamhet än hos Monet, men samtidigt handlar det inte alltid om en eller ett par personer som självklart kan läsas som bildens huvudpersoner. Man kan exemplifiera med Moulin de la Galette, där vår blick naturligt nog dras till personerna i förgrunden, men om man låter blicken vandra ser man ett par i bakgrunden som tittar rätt mot betraktaren. Alltså är de flesta gestalterna i bilden lika viktiga och kräver, eller förtjänar, lika uppmärksamhet, precis som man troligtvis tittar på alla blommor i ett homogent mönster på samma sätt.

Renoir: Moulin de la Galette (1876)

.

Detalj.

.

Renoir: Pont-Neuf (1872)

.

Låt oss göra en snabb liten jämförelse mellan Monets La Grenouillere och Renoirs dito, för att tydligt understryka skillnaderna dem emellan:

Monet: La Grenouillere (1869)

.

Renoir: La Grenouillere (1869)

.

Man ser givetvis vissa likheter och kan snabbt sluta sig till att Renoirs teknik påminner mer om Monets än Manets, men man kan också konstatera att Renoir målar mer detaljer och finare streck och prickar, samt att Monet använder sig av dovare och mindre kontrasterande färger. Allt detta illustreras i hur de båda behandlar lövverk på avstånd:

Detalj från Monet.

.

Detalj från Renoir.

Och då återstår Cézanne (1839-1906). Han är den konstnär i den här kvartetten som (enligt mig) är absolut lättast att känna igen sådär rakt upp och ner – han målar alltid kantiga linjer och former, korta och raka streck och skarpa vinklar. Se till exempel spegelglaset i hans Still Life with Open Drawer – istället för att göra ett eller två längre streck längsmed glasets långsida så gestaltar han ytan genom en massa korta streck som möter varandra lodrätt och diagonalt. Precis samma linjer kommer igen i äpplena och kärlet i samma bild. Gestalterna i Cézannes bilder känns igen på sina kantiga ansikten och de typiska Cézanne-ögonen. Hålrummen i bilderna är ofta lite geometriska. Även i de fall där bilderna inte är skissiga så ser man den för Cezanne typiska kantigheten, jag är nästan sugen på att tala om en pre-kubism.

Cézanne: Still Life with Open Drawer (1877-1879)

.

Cézanne: Self-portrait with Beret (1898)

.

Cézanne: Great Bathers (1898-05)

.

Notera vinklarna, linjerna och de geometriska formerna i Great Bathers!

Och som sagt, Cezanne flirtar lite med kubismen. Så gigantiskt är inte hoppet från det här:

.

Cézanne: Garçon au gilet rouge (1888-1890)

till det här:

Braque: Violin and Pitcher (1910)

eller från det här:

Cézanne: Mill att the River (1900-1906)

till det här:

Braque: The Château at La Roche-Guyon (1909)

.

Jag nämnde tidigare vad jag kallar ”Cézanne-ögonen” – personerna i hans bilder är ofta antingen något hålögda eller så har de lite sneda eller krökta ögon alternativt simmiga blickar. Exempel:

.

Detalj från Cézanne: Woman in Green Hat (1894-95). Samma gråvattniga ögon ser man i Cézannes självporträtt ovan. Jämför för övrigt gärna med Manets Parisiskas ögon, de påminner mer om Cézannes ögon än om Olympias eller kvinnan i Frukost i det grönas blickar.

.

Detalj från Cézanne: Man with Crossed Arms (1898-1900). Något sneda ögon.

.

Så, om man ska sammanfatta det hela med en liten lathund:

Manet (1832-1883): Konturer; tydliga linjer; gestalter centralt i bilden; gärna ögonkontakt; klar hy och blick.

Monet (1840-1926): Skissiga/suddiga linjer; prickar och små fläckar; underordnade gestalter; överordnad miljö; visar objektsavgränsningar genom färgbyte.

Renoir (1841-1919): Suddiga linjer; gestalter i bilden men inte nödvändigtvis centralt placerade; gärna utbrett motiv; korta penseldrag; nyttjar hela bildrummet med väsentligheter. Som en blandning av Manet och Monet både vad gäller teknik och motiv.

Cézanne (1839-1906): Kantiga linjer (snudd på pre-kubism); ofta hålögdhet eller simmig blick i porträtt; geometriska linjer i tomrum; korta streck och linjer.

Men givetvis finns det undantag till alla dessa tumregler, och ingen av dem är huggen i sten. Det är bara små kommentarer som jag har i bakhuvudet när jag själv går på konstmuseum.

Så avslutar jag den här veckan med ett test. Vem av de fyra har målat den här bilden, och hur ser man det? (Rätt svar längst ner.)

RÄTT SVAR: Renoir: Ballet Dancer (1874). Ansiktet och gestaltens tydliga linjer påminner om Manets, medan väggen i bakgrunden är målade med mer Monet-typiska korta grumliga streck. En gestalt är huvudpersonen, men färgsättningen gör bakgrunden (miljön) lika viktig i bildrummet. Ett bra exempel på hur Renoir är lite av en Manet-Monet-hybrid.

5 comments on “Hur man skiljer på Manet, Monet, Renoir och Cézanne

  1. Mikael Söderholm skriver:

    Kul att hitta din sida. Ska ta dom till mig när jag försöker verka kunnig.🙂
    Jag har själv, utan att kunna nästan någonting om konst, försökt göra några minesregler. Stämmer säkert inte alltid men har funkat rätt bra på de bilder jag sett.
    Monet vekligt ”impressionistsikt” med många små förgpunkter
    Manet bra på människor, närmare Carl Larsson
    Renoir kass på att måla armar
    Cezanne lite som Picasso, förvrängt istället för plikttroget avbildat

  2. Niklas Engberg skriver:

    Dessa tipsen har varit till stor hjälp för mig. Klockrena tolkningar (i min mening). Personligen gillar jag Renoirs teknik och stil.

    • konstvetaren skriver:

      Tusen tack, vad roligt!

      Jag tycker att Renoir verkar rätt tråkig först, men han tjänar på att man står och tittar ordentligt en stund. Då börjar man se häftiga detaljer… Som hans La Grenouillere (1869), den är verkligen inte ointressant!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s