René Magritte: The Invention of Life (1928)

Jag tycker att Magritte (1898-1967) är okej. Han är inte med på min tioitopplista över favoritkonstnärer, troligtvis inte ens tjugoitopp. Han har gjort mycket som jag glömmer sekundrarna efter att jag har sett det, och ibland tycker jag att han är lite lik de Chirico (och jag tycker att de Chirico är tråkig), men han har några verk som sätter sig ordentligt. Jag är till exempel rätt förtjust i The Empire of Light (1954) vilken filmaffischen till Exorcisten (1973) är baserad på.

René Magritte: The Empire of Light (1954)

.

Men framförallt tycker jag om hur han utmanar begreppet och konceptet ”konst” – jag har tidigare visat hans Bildernas opålitlighet (1928-29) (Ceci n’est pas une pipe, ni vet) med vilken han kommenterar relationen mellan (av)bild(ning) – avbildat. En annan klassiker är hans The Human Condition (1933), vilken föreställer en målning på ett staffli. Målningen i bilden föreställer i sin tur en vy och står precis framför ett fönster, placerad så att vi inte kan se utsikten från fönstret utan bara landskapet i målningen.

.

Magritte: The Human Condition (1933)

Det är de kommentarerna som jag tycker är det mest värdefulla i Magrittes konst, med dem tar han en teoretisk diskussion och åskådliggör dem i en mer praktisk form. Betraktaren kan, oavsett om han/hon är en konstvetare eller någonting annat, fråga sig själv vad vi ser och vad som menas – vad är en bild? Eller: Vad är en bild? Och om det inte är en pipa, vad är det då? Vad är det för skillnad på en pipa och en bild av en pipa? och så vidare. Hans verk gör konstbegreppet, och diskussioner kring det, tillgängligt för alla (eller i alla fall många), lite som jag ämnar att tillgänglig- och åskådliggöra ikonografi och bildtolkning med den här bloggen. Så idag ska vi titta på min favoritMagritte – The Invention of Life (1928).

.

Magritte: The Invention of Life (1928)

Det är en av de mest utmanande bilderna jag vet. Titta bara på kvinnans blick! Hon uppmanar och prövar, och efter en stunds ögonkontakt blir den nästan lite retsam! Vad väntar du på? Eller snarare: Vad (för)väntar du dig? Vad tror du finns under skynket?

Jag har tyvärr aldrig sett The Invention of Life på riktigt, men jag kan föreställa mig en aspekt i verket som berikas av närvarande åskådare – om man skulle vara i samma rum som tavlan och backa några steg så skulle man troligtvis hamna bakom några andra betraktare. Kanske skulle publiken skymma den nedre delen av tavlan. Genom att närma sig tavlan och betraktarna bakifrån förvandlas vad som var en intim kommunikation mellan dig och kvinnan på bilden till en uppvisning – du ser publiken (vilken utgörs av tavelbetraktarna) som står och väntar på att ”Livet” ska avtäckas. Kvinnan tittar inte direkt på dig, utan på publiken som en helhet. Är ni beredda?

Så, vad tror vi då finns under skynket? En robot? En människa? Eller en staty – är skapandet av konst skapandet av liv? Och är det i så fall så att hela bilden i sig, The Invention of Life, är det tänkta livet? Visste Magritte själv vad som fanns därunder? Jag vet inte. Det kan jag tycka är en intressant fråga i sig. Nu är jag ingen Magrittespecialist, men av det jag har läst om honom så verkar det som att han hade en lätt mañanaattityd av typen ”spelar det någon roll?”, och det är just det som är grejen. Jag undrade själv Var och När vi är, vi har inget riktigt hum om platsen i bilden, men kom själv fram till att det är egalt. Spelar de beståndsdelar i bilden som vi inte vet, och aldrig kan få veta, egentligen någon roll? Fascinerande. Hm. Jag får nog putta upp Magritte till min tjugoitopp i alla fall. I konstvetenskapen stöter man ofta på frågan ”Finns det någon rätt tolkning?”, alltså – har bilden en ”tänkt” mening som vi ska komma fram till? Och därefter har frågan ”Trodde X att det fanns en rätt tolkning?” dykt upp, till exempel så har det diskuterats rätt ymnigt huruvida Panofsky (som jag har skrivit om här) trodde att det fanns en inneboende mening i bilden eller ej. Vissa menar att han nog trodde det, andra säger tvärtom. Jag antar och hoppas att det har framgått i mina 30+ bildanalyser att jag inte tror det, men för säkerhets skull bör jag förtydliga att jag på intet sätt tror att mina tolkningar är ”de rätta” eller att det ens finns ”en rätt”. Och syftet med bloggen är definitivt inte att försöka presentera ”DEN rätta tolkningen”. Jag lägger fram ett förslag på hur man kan se bilden. Givetvis finns det hundratals, tusentals!, andra tolkningar. Kanske borde jag skriva ett inlägg där jag lägger fram flera olika analyser av samma bild? Men hursomhelst, syftet är att visa olika ingångar till en bild. En läsare, som utgav sig för att inte vara så vass på modern och abstrakt konst, sa att han numera funderar kring Chain of Events när han går förbi den där den står. Och det är precis det som är grejen. Gott så.

Det var kanske inte riktigt den ursprungliga tanken, jag trodde i början att det skulle handla mer om konst jag inte gillar (därav bloggnamnet) – idén föddes när jag och en bekant var på en Jan Fabreutställning i Rom 2010 och jag ondgjorde mig över Fabre (som jag verkligen inte klarar av) en hel eftermiddag. Men så började jag skriva om olika koncept (t.ex. etik i konst och offentlig konst, se här) och tyckte att det var roligare att tillgängliggöra trådar som gemene man kanske tycker är svåråtkomliga. Och att skriva bildanalyser (som troligtvis är det roligaste jag vet. Punkt.) och att titta på verk från alla möjliga perioder. Så, speciellt arg blev jag ju inte. Men jag gillar namnet, så det får hänga kvar.

Men vänta, hur gick jag från Magritte till bloggmemoar?! Tillbaka till Magritte.

En annan fråga jag ställer mig är vem kvinnan på bilden är. Är det hon som har skapat livet, är det hon som är livet eller väntar hon, likt oss, på avtäckandet? Är det hon eller det vi inte känner till (föremålet under skynket) som är det huvudsakliga objektet? Det är en lek med skillnaden mellan avsändaren (Magritte?) och den som tittar på scenen (oss) – vilka är vi och vad gör vi här? Vem är personen på bilden och vad väntar hon på? Vet vi vad som finns under tyget? Man kan ställa den sammanfattande frågan ”Genom vems ögon ser vi bilden, någon som vet eller någon som inte vet?”. Och där slår vi huvudet på en viktig konstvetenskaplig spik – genom vems ögon, eller snarare vems blick, ser vi bilden? I konst- och litteraturvetenskaplig term heter det ”focalizer” och definieras såhär av Gerard Genette, en fransk litteraturvetare:

Focalizer –  the character whose point of view orients the narrative perspective.

Man kan exemplifiera med Harry Potter-böckerna, där är Harry Potter focalizern eftersom historierna berättas från hans perspektiv. Även när det redogörs för andras handlingar är det nästan alltid från hans perspektiv, som läsare får man sällan följa med Hermione, Ron et alii utan att Harry är med.

Så. Magritte. Viktig konst som inspirerar betraktare att ställa viktiga frågor till konsten, oavsett vilken konstvetenskaplig kunskapsbas man besitter sedan tidigare. Hatten av för honom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s