Artemisia Gentileschi: Judith dödar Holofernes (1620)

Igår skulle Artemisia Gentileschi (1593-1656) ha fyllt 419 år, så idag tittar vi på hennes mest berömda verk Judith dödar Holofernes (1620). Det är en bild som alltid dyker upp på grundkursen i konstvetenskap, gärna bredvid Caravaggios framställning av samma scen. Men man kan inte gärna utgå från att alla har läst de deuterokanoniska skrifterna, och därför börjar jag med en snabb sammanfattning av vad som sägs i Judiths bok (en av böckerna som ingår i Tillägg till Gamla Testamentet).

Så, alltihop utspelar sig i och i närheten av Betylua, en stad som ligger intill passet till Judéen. I Betylua bodde Judith, en judisk kvinna som var driftig och mycket omtyckt. Hon hade blivit änka tre och ett halvt år tidigare då hennes man dog av solsting.

Holofernes, som var en assyrisk general och kung Nebukadnezzars härförare, kom till Betylua med sina soldater för att ta över staden och sedan gå genom passet och ta över resten av Judéen och Israel. Holofernes omringade och inneslöt staden Betylua och ströp deras vattentillförsel, efter tjugo dagar hade deras vattenresurser sinat helt. Törsten blev således svår i staden och invånarna var benägna att kapitulera, men Judith bestämde sig för att ta saken i egna händer – hon lade av sig sin änkedräkt och gick, tillsammans med sin lojala tjänarinna, iväg till Holofernes läger där han vilade i sitt tält. Han blev hänförd av hennes skönhet och ställde till med dryckeslag då han planerade att förföra henne på natten. Dock somnade han berusad. Judith tar då Holofernes eget svärd, ber till Gud om kraft och hugger sedan huvudet av honom. Hon tog med sig huvudet till sina landsmän som blev lite peppade i och med detta, och efter ett anfall mot de då knäckta assyriska soldaterna skingrades motståndarna och Betylua, och Israel, var räddat. THE END.

 

Artemisia Gentileschi: Judith dödar Holofernes (1620)

.

Gentileschi avbildar här ögonblicket när Judith hugger av Holofernes huvud, ackompanjerad av sin tjänarinna. Det är ett rätt populärt motiv som massor av konstnärer har skildrat, det mest berömda är kanske Caravaggios version (mer om den lite senare). Gentileschi har placerat Judith i en pose som påminner om slaktscener, hon håller Holofernes huvud bort från sig, inte av avsmak utan för att blodet inte ska stänka ner henne. Detta understryks också av de upprullade ärmarna, det är av praktiska skäl snarare än av vämjelse. Det poängterar också berättelsen, där Judith inte dödar Holofernes av personliga skäl eller för egen vinning, utan för att det är vad som måste göras. Ingen annan i staden var villig att ta itu med det, så Judith stiger fram och gör vad som är nödvändigt. Det är praktiskt, inte personligt.

Gentileschi gjorde två varianter av Judith dödar Holofernes (1612 respektive 1620), av vilka den här är den senare. De två framställningarna påminner mycket om varandra men några skillnader finns – Judiths kläder har olika färger i de två versionerna, detaljer har tillkommit och vidare har Holofernes lite grumliga ögon i den första versionen. De är så ljusa att man inte riktigt kan fånga hans blick. I den senare är dock pupillerna tydligt utmärkta och vi kan söka ögonkontakt med honom. Vi ser att han, i sitt dödsögonblick, tittade ut ur bilden, mot betraktarens håll, kanske i ett fruktlöst försök till rop på hjälp. Markeringen av hans ögon och blick ger hans ansikte mer liv, vilket gör bilden än mer levande och graden av aggression och våldsamhet blir mer påtaglig.

 

Gentileschi: Judith dödar Holofernes (1612)

.

Gentileschi avbildar tjänarinnan som en ung kvinna. I Caravaggios bild är det en äldre gumma som står bredvid, redo med säcken som huvudet ska läggas i. I Gentileschis tappning är hon med och hjälper till att hålla ned Holofernes medan Judith hugger huvudet av honom. I Judiths bok poängteras ideligen Guds inblandning i det hela; Judith vänder sig till honom med bön, och det sista hon gör innan hon stöter svärdet i Holofernes är att be Gud om mer kraft (förmodligen både i kroppslig styrka likväl som i ande) för att kunna genomföra dådet. Även om man kanske är lockad att dra paralleller till ett kors när man ser hur formen på svärdet har utvecklat sig mellan Gentileschis två versioner så noterar man hur Gentileschi snarare verkar vilja ta ett steg bort från Guds inblandning och istället visa på hur kvinnorna av egen kraft gjorde detta. Tjänarinnans påtagliga inblandning i scenen gör att det som ursprungligen var ett dåd av Gud och Judith nu är ett dåd av två handlingskraftiga kvinnor.

Det är många som har försökt förklara graden av våld i Gentileschis framställning med att hon blev våldtagen några år innan (underförstått: hon måste såklart hata män). Personligen tycker jag att det är en svammelteori. Varför kan hon inte bara ha velat göra en realistisk framställning utan en personlig agenda? Jag vet inte, jag har lite svårt för när man försöker förankra vissa element i en bild i ”konstnären är ju en kvinna, så det är därför”. Som att kvinnor bara tycker om att måla blommor och om någon gör någonting lite mer dramatiskt så måste det ligga någonting specifikt personligt bakom det, för kvinnor kan ju inte skildra våld ”egentligen”. Gentileschi måste vara en anomali. Herregud. Med manliga konstnärer händer det visst att man försöker koppla aspekter i konstverk till deras liv – se t. ex. GAN, van Gogh eller Eugène Jansson – men då handlar det snarare om faktorer som homosexualitet, politisk övertygelse, sjukdom et c, aldrig ”det är för att han är en man”. Och då handlar det i regel om motivval och inte själva utförandet. Jag menar, om någon sa – ”Brueghel målade en massa detaljer för att han var en man.” så… Ja, ni ser ju själva. Fånigt fånigt fånigt.

När jag var tonåring praktiserade jag på ett bokantikvariat som hade ett ganska gediget utbud av deckare. En man kom in, sugen på en kriminalroman och frågade ägaren om råd. Ägaren rekommenderade några, men mannen var skeptisk – kunde kvinnor verkligen skriva deckare? Jag stod en liten bit bort och sorterade böcker och såg ägarens lätt häpna min när han sa ”Kan de skriva deckare?! Kvinnor är de riktiga råskinnen – de vågar ta ut svängarna! Män är fegisar. Luguber hit och luguber dit. Om du nu ska läsa en deckare så läs för guds skull någonting av en kvinna.” Jag kommer alltid att tänka på det när jag ser Gentileschi.

 

Caravaggio: Judith dödar Holofernes (1599)

.

Och man måste ju fråga sig – om Gentileschis våld är okarakteristiskt för kvinnor, vad är då Caravaggios mesiga framställning av samma scen? Caravaggio lär ju inte ha varit speciellt mjäkig i sin natur – sju år senare mördade han någon. Varför avbildar han inte ett blodbad istället för sin klemiga bild där det istället ser ut som att Judith är i färd med att skära upp en limpa? Jag vet inte. Ibland är diskussioner kring bildtolkning lika intressant som bildtolkningen själv.

Där sätter jag punkt för den här veckan! Det blev kanske inte en massivt fördjupad genomgång, men jag har en deadline som jagar mig likt den där jättestenbumlingen i Raiders of the Lost Ark.

6 comments on “Artemisia Gentileschi: Judith dödar Holofernes (1620)

  1. Renovatio Mundi skriver:

    Tack för dessa tänkvärda synpunkter! Skrev faktiskt min c-uppsats om Caravaggios våldskildringar och framhöll just hans Juditmålning som ett viktigt pionjärverk inom genren. En av mina huvudteser var då att verk av detta slag i hög grad reflekterade motreformationens handlingsbetonade teologi men också delvis gick att härleda tillbaka till Pseudo-Longinos avhandling Om det sublima som då just hade återupptäckts. Bara några år efter jag skrivit min text kom dock någon framstående forskare fram till att Caravaggios Judit sannolikt var ett något mer sentida verk än man tidigare anat och alltså inte tillhörde konstnärens tidiga experimentella fas. Tänk så det kan gå ibland.

  2. konstvetaren skriver:

    Å, intressant! Finns din uppsats månntro att läsa någonstans..? Vilket universitet skrev du den vid?

  3. Renovatio Mundi skriver:

    Möjligtvis går uppsatsen att få tag i via högskolan på Gotland (för det var nämligen där jag skrev den). Namnet på min uppsats är Caravaggio – Judit halshugger Holofernes (1599): En våldsam och nydanande romersk-katolsk vision.

  4. […] med kniven. Caravaggio skildrar här en bestämdhet och styrka som man saknar hos hans betydligt vekare Judith i Judith dödar Holofernes, vilken han gjorde bara några år tidigare. Med ängeln ser vi för […]

  5. sofiearfwidson skriver:

    Jättebra, jobbar själv med en uppsats om Artemisia Gentileschi och plöjer Griselda Pollock, Linda Nochlin, Mary Garrard, Ann Harris etc. Underbar litteratur som alla borde läsa för allmänbildning.
    Ska se om jag även kan använda materialet till en utställning i Uppsala Domkyrka…

    • konstvetaren skriver:

      Även mitt nästa inlägg kommer att handla om Judith som dödar Holofernes!

      Hoppas att du kan använda ditt material till en utställning, det låter väldigt intressant.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s