Giotto: Judaskyssen (1306)

Idag blir det ett kort inlägg om ytterligare ett bibliskt motiv, nämligen Judaskyssen. Men det kanske är lämpligt efter en sommar där jag mest skrev om modern konst. Hursomhelst, en ”Judaskyss” har blivit ett begrepp som betyder ”svek” eller ”förräderi”, och det har givetvis sin grund i den kyss med vilken Judas på ett diskret(?) sätt pekade ut för översteprästerna och vakterna vem som var Jesus så de kunde gripa honom.
Vad som sägs om judaskyssen i Bibeln:

Markusevangeliet 14:43-47: Medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv, och med honom en folkhop med svärd och påkar, utsänd från fariseerna och de skriftlärda och de äldste. Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken: ”Den som jag kysser är det. Grip honom och för bort honom under säker bevakning!” När han nu kom dit, gick han genast fram till Jesus. ”Rabbi”, sade han och kysste honom. Då grep de Jesus och höll fast honom. Men en av dem som stod där drog sitt svärd, slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom örat.

Matteusevangeliet 26:47-51: Medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv, och med honom en stor folkhop med svärd och påkar utsänd av översteprästerna och folkets äldste. Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken: ”Den som jag kysser är det, grip honom.” Han gick rakt fram till Jesus, hälsade honom med att säga rabbi och kysste honom. Jesus sade till honom: ”Min vän, nu har du gjort ditt.” Då gick de fram och grep Jesus och höll fast honom. En av dem som var med Jesus lyfte handen och drog sitt svärd, och han slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom örat.

Lukasevangeliet 22:47-50: Medan han ännu talade, kom det en stor skara människor. Han som hette Judas, en av de tolv, visade vägen och han gick fram till Jesus för att kyssa honom. Jesus sade till honom: ”Förråder du Människosonen med en kyss?” När de som var med Jesus såg vad som skulle hända, sade de: ”Herre, ska vi ta till våra svärd?” Och en av dem slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom högra örat.

I Johannesevangeliet sker ingen judaskyss, där frågar Jesus rätt ut vem det är vaktstyrkan och folket söker och de säger ”Jesus från Nasaret”.

Det är ett vanligt motiv i konsten och har varit så väldigt länge. Exempel på ett par typiska framställningar:

Duccio: Judaskyssen (1308)

.

Fra Angelico: Judaskyssen (1446)

.

Men jag tror att Giottos är min favorit bland judaskyssar:

Giotto: Judaskyssen (1306)

.

Det är rätt så klyftigt av Giotto att låta Judas nästan binda in Jesus med sin mantel – han urskiljer honom inte bara genom sin kyss, han knyter honom till sig. Bandet och relationen mellan Judas och Jesus blir tydligare och de separeras från övriga närvarande i scenen. Tillsammans ska de uppfylla det som står skrivet (d v s offrandet av Jesus), de runt omkring har bara biroller. Judas är dock inte medveten om detta ännu.

Judas kyss brukar placeras mot Jesus kind, se till exempel Duccios och Fra Angelicos framställningar av samma scen, men Giottos Judas ska precis till att trycka sina läppar mot Jesus mun. Det är även det ett grepp som betonar deras band till varandra – på det här sättet har de en ögonkontakt som stänger ute övriga i scenen och även oss betraktare. Det är som att de inte ens uppmärksammar det runt omkring. Eller att det spelar någon roll.

Jesus är gestaltad som något längre än Judas, han ser lite ner på honom, kanske ska det indikera att han förstår vidden av hela händelseförloppet i en utsträckning som Judas inte gör. Judas har ju faktiskt inte mycket till aning alls om vad som kommer att hända, när han ser att och hur Jesus döms så ändrar han sig ju till och med efteråt (enligt Matteusevangeliet) och försöker att lämna tillbaka pengarna han fått. (Vilket översteprästerna som bekant inte gick med på.) Men Jesus har koll på vad som komma skall, vilket antyds av det stoiska lugn med vilket han ser Judas i ögonen. I evangeliepassagerna om gripandet pratar Jesus dock rätt ymnigt om att det som sker står skrivet, så det är inte direkt någon hemlighet som han går och trycker på.

Jag är även förtjust i mannen, avbildad bakifrån, som försöker slita bort Petrus från Malchus, en slav till Kajafas (en av översteprästerna). Jag har tidigare skrivit om Petrus som skär örat av Malchus och att detta brukar framställas i Judaskysscener, men jag tycker att den här figuren som drar lite i Petrus klädnad är rätt charmig. Malchus verkar dock inte alltför brydd av lemlästandet. Han märker det knappt.

Notera också bakgrunden som är helt blå, ingen miljö är framställd. Dock bildar klustret av soldathjälmar vad som närmast liknar ett oroligt grått moln bakom Judas och Jesus, vilket bildar en kontrast till vad man kanske tolkar som en klarblå himmel. Giottos framställning är definitivt mer laddad och dramatisk än man kan tro om man bara tittar på den lite snabbt. Den har fler lager än de flesta judaskyssar och han förtjänar en del cred. Jag kan inte tänka mig annat än att han säkert drömde om att hans målning skulle prisas i en blogg sjuhundra år efter den färdigställdes.
Tack för idag!

Annonser

Hur man har gestaltat metamorfos: ”Apollo och Dafne” samt ”Aktaion”

Förra veckan nämnde jag kort Berninis Apollo och Dafne, och idag tänkte jag titta lite närmare på det motivet och hur man har hanterat det uppenbara problemet med gestaltning av förändring från antiken till och med modern konst. Jag nämnde det i förbifarten i mitt inlägg om Marie Sesters ACCESS också, så låt oss se några exempel.

Hur avbildar man alltså en pågående förändring eller metamorfos? Det är klart att det inte är sådär speciellt klurigt idag, men de gamla romarna kunde ju inte gärna jogga fram till sin Mac och CGI:a ihop en mosaikbild på en lunchrast. Så hur gjorde man då? Jo, man krånglade inte till det mer än att man antingen visade personen som hen såg ut innan förvandlingen, men lägger till någon detalj så man förstår att en förvandling har skett. Konstnären till en antik golvmosaik låter Dafne fortfarande vara en mänsklig kropp, istället för att gro ut lagerkvistar från henne så låter man växten komma upp underifrån och nästan sluka henne.

Antik golvmosaik. Bild härifrån.

.

Eller så framställde man personen som delvis förvandlad, men bara så mycket så betraktaren fortfarande känner igen ursprungsfiguren och förstår vem det är som gestaltas. Se till exempel Pollaiolos Apollo och Dafne, i vilken Dafnes händer och armar har förvandlats till grenar och blad.

.

Antonio del Pollaiolo: Apollo och Dafne (1480)

.

Eller så gestaltar man personen som helt förvandlad, men även här med ett attribut eller en detalj så vi förstår vem det är, eller rättare sagt vem det var innan hen förvandlades. Ta till exempel den här franska bokillustrationen, där Dafne helt har förvandlats till ett träd. Dock har illustratören gett stammen en något mänsklig siluett och dessutom infogat ett ansikte.

 Dafne, (1460-tal)

.

Förresten, ett annat bra exempel hittar vi i myten om Aktaion och Artemis! I kort går den ut på att jägaren Aktaion var ute och gick i skogen en dag när han fick syn på Artemis (djurens och jaktens gudinna) som badade med sina nymfer. Artemis, som tillhör en av de kyska gudinnorna i grekisk mytologi, blev tokarg och hanterade detta genom att förvandla Aktaion till en hjort. Något överilat kan man tycka eftersom han inte aktivt hade sökt upp dem, men så agerar ju inte alltid mytologiska väsen sådär alldeles omdömesgillt heller. Man kan ju argumentera för att valet att förvandla Dafne till ett träd eller Guds idé att be Abraham att offra Isak (något jag skrev om här) inte heller hade mått dåligt av en stunds övervägande. Hursomhelst så förvandlar som sagt Artemis Aktaion till en hjort, vilket förvirrade hans jakthundar något så de slet sönder honom. THE END. Kanske inte den klaraste av solskenshistorier, men det är likväl ett ganska vanligt förekommande motiv i konsten.

.

Precis som i fallet Dafne så kan man välja att gestalta Aktaion som en man, men med någon detalj som visar att förvandlingen trots allt har skett. På ett par antika rödfiguriga vaser låter man hans jakthundar hoppa på honom för att visa att han egentligen ser ut som en hjort, trots att han ser ut som en man för oss.

 Grekisk vas, (ca 450-440 fKr)
.

.

Man kan också gestalta honom som delvis förvandlad, på Cesaris målning har han fått horn men ser i övrigt ut som innan. På ett 1600-talsstick har man låtit förvandligen gå ännu lite längre, där är hela hans huvud och nacke en hjorts, men han har fortfarande mänskliga ben och armar. Notera att kläderna fortfarande är intakta.

Guiseppe Cesari: Actaeon (1606)

 .

Kopparstick, (sent 1600-tal)

.

Cranach har låtit Aktaions metamorfos gå ännu längre, där är hela hans överkropp den av en hjorts. Hans ben är dock en mans (och kläderna intakta) och för att verkligen förvissa sig om att man förstår vem som gestaltas så låter man hundarna hoppa på honom trots att förvandlingen inte är hundraprocentigt genomförd. Och för säkerhets skull tar Cranach med Artemis och nymferna i sjön. Och bara för att det inte ska vara det minsta snack om saken så framställer man en jaktscen i bakgrunden också. Då var Cranach riktigt säker på att alla skulle förstå vad det var han målade. Och det lyckades ju, jag begrep direkt.

Lucas Cranach d. ä, (1500-tal)

Men man behövde inte fega runt med halva förvandlingar, man kunde göra som Balducci och drämma till med en hel hjort på en gång:

Matteo Balducci, (1500-tal)

Jakthundarna och de badande nymferna gör att vi ändå förstår vilken scen det är som åsyftas. Förutsatt att betraktaren kan sin grekiskromerska mytologi. Och varför ska hen inte kunna det.

Om ni inte har fått nog av Aktaion så rekommenderar jag att ni tittar på den här bilden, föreställande ett gäng nymfer som trängs i världens minsta lilla bassäng trots att de har havet precis bakom sig, och Aktaion som kommer inlufsandes med ett ansiktsuttryck vars motsvarighet man bara kan se hos nyblivna föräldrar som inte har sovit på ett halvår. Mer action ser vi i fontänskulpturerna i palatset i Casertas trädgård (Italien).

.

Paolo Persico, Angelo Brunelli, Pietro Solari et alii, Diana and Acteon, (1700-tal)

.

Här har Aktaion fått ett djurhuvud men är i övrigt en man. I de flesta framställningarna ser vi en hyfsat statisk Aktaion, men här har man gått in för att verkligen skildra hans panik. Han tar inte det här med att bli söndersliten av sina egna jakthundar speciellt stoiskt. Med viss rätt, kan man tycka. Och jag är ingen djurvetare, men jag fascineras av hundarnas fokus på sina bytens ansikten – att den de attackerar har en kropp som de tidigare bara har sett hos män, som till exempel deras ägare, spelar ingen roll – har varelsen i fråga ett ansikte eller en detalj som påminner det minsta om någonting de har sett i skogen, om så bara ett par små horn, så attackerar man. Det får mig med ens att förstå att tanten som satt mitt emot mig på tåget häromveckan skulle ha legat pyrt till med sina leopardmönstrade tajts.

Hursomhelst, veckans sista bild: i lite modernare konst har vi Paul Manships Aktaion (som ni kan se här), vilken visar Aktaion ensam med hundarna. Manships Aktaion är naken och springer i en nästan arketypiskt atletisk pose. Även här ser vi prov på hundarnas remarkabla sinne för detaljer – ett par horn har börjat gro från hans huvud, men i övrigt är han mänsklig.

Och med det förklarar jag veckans studie av Apollo och Dafne samt Aktaion över.

Bernini: Heliga Theresas extas (1652)

Idag ska vi titta på Berninis Heliga Theresas extas. Skulpturen, som färdigställdes 1652, står fortfarande i Santa Maria della Vittoria i Rom och eftersom det är Bernini som gjort den så är den rätt känd. Vad som är intressant är att den har fått en väldigt etablerad tolkning, oavsett om du slår upp skulpturen på Wikipedia, en grundkursbok i konstvetenskap eller en turistguide för Rom så säger de samma sak: att det är en sexuell extas som avbildas. Scenen skildrar Theresa, en karmelitnunna, vars hjärta en ängel penetrerar med den gudomliga kärlekens gyllene pil. Det gör föga förvånande rätt ont, men Theresa menar att det var värt det då hon därefter uppfylls av helig extas och kärlek till gud. Och man påpekar som sagt gärna den rätt erotiska framtoningen hos Berninis Theresa, hennes krökta tår, tillbakalutade huvud och särade läppar. En del påpekar också att ängelns pil inte direkt är riktad mot Theresas hjärta.

.

Gian Lorenzo Bernini: Heliga Theresas extas (1652)

.

Detalj.

.

Jag har sett skulpturen många gånger och jag förstår att det är en tacksam tolkning, den där med det erotiska inslaget. Att Bernini kanske skildrar sexuellt klimax sådär lite tongue-in-cheek. Men jag vet inte jag. Jag kan inte undgå att ställa frågan: Hur skulle man annars skildra extas med ett visuellt medium? Hur framställer man någon som extatisk utan att det ser sexuellt ut? Alltså, jag menar inte sån där lätt extas som ungarna i Kinderäggsreklamen är uppfylld av, utan en genuin världsomvälvande extas som det handlar om i det här fallet. Kan det inte vara så att Bernini förstår att det inte är möjligt, eller speciellt intressant, att skildra en himmelsk extas eftersom vi inte kan konkret relatera till den? Hur ser en överjordisk extas ut? Nä just det. De allra flesta har inte bevittnat någon. Bernini gestaltar kanske därför extasen i en sinnlig form som vi känner igen, och menar med detta att njutningen man får ut av den gudomliga penetrationen i hjärtat är lika stor, eller kanske större, än ett mänskligt köttsligt klimax. På det sättet kan vi förhålla oss till vad Theresa upplever på något slags erfarenhetsbaserat sätt.
Teorin styrks när man tittar på några andra av Berninis verk. Ta till exempel hans skulpturframställning av nunnan Ludovica Albertoni på sin dödsbädd (färdigställd 1674). Likt Theresa så upplever hon fysisk smärta samtidigt som religiös extas. Hon tar sig för bröstet, knäna är lätt uppdragna, ögonen stängda och munnen är öppen, kanske för att släppa ut ett rop av kval.

.

Bernini: Blessed Ludovica Albertoni (1674)

.

Skulpturen föreställer med andra ord en nästan 60-årig kvinna i febersmärtor. Det är inte ett sådär alldeles jättesexuellt tema, och jag kan personligen tänka mig att Bernini inte heller menade att det skulle tolkas som en erotisk skildring. Det handlar om samma extas som vi såg hos Theresa, och även här skildrar han genomträngandet av den himmelska passionen i en mänsklig kropp som någonting som vi känner igen.

Och vi kan vända oss till Berninis Apollo och Dafne (1625) och studera Dafnes ansiktsuttryck. Myten går ut på att Apollo blir kär i nymfen Dafne. Dafne är inte intresserad och avvisar därför Apollo, som vägrar att ge upp. Han börjar jaga henne och hon springer ifrån honom så gott hon kan medan hon ber till gudarna om hjälp. De uppfyller hennes önskan på det mest praktiska sättet de kan komma på – de förvandlar henne till ett lagerträd (”daphne” är grekiska för ”lagerträd”).  Vi ser här hur hon har börjat förvandlas, det börjar skjuta ut kvistar och blad från hennes fingrar och tår.

.

Bernini: Apollo och Dafne (1625)

.

 Detalj.

.

Berninis Apollo har just fått tag på Dafne, han har sin hand om hennes midja och hon har blicken riktad bakåt. På många sätt påminner framställningen av Dafne om Theresa och Ludovica: munnen är öppen, huvudet tillbakalutat och kroppen är krökt. Dock är hennes ögon öppna, man kan se hur hennes fasa över det faktum att han har fått tag på henne börjar övergå i någon slags lättnad. Ögonen är inte uppspärrade av skräck, hon har insett att gudarna har hört hennes bön.

Avslutningsvis kan vi titta på Berninis Saint Jerome (1663) där Jerome håller om ett krucifix med en ömhet som vanligen är reserverad till älskande par. Kanske är det samma sak här som med den himmelska extasen – Bernini vill skildra den andliga värmen och tillgivenheten på ett timligt sätt så den gemene världslige betraktaren kan förstå den.

Så för att sammanfatta: för de flesta av oss är en himmelsk extas någonting rätt så abstrakt. Jag kan inte påstå att jag vet exakt hur den känns, och jag tror att jag med det ingår i en majoritet. Jag kan alltså inte relatera till en andlig extas, om någon försökte skildra den kunde jag på min höjd säga att det såg väl gemytligt(?) ut. Fast jag vet ju inte. Världslig hänryckning däremot, det kan väl alla som någongång varit lite upprymd i alla fall föreställa sig hur det känns. Så varför inte avbilda Theresas, Ludovicas och Jeromes känslor på ett sätt som vi kan förhålla oss till? Det är väl inte alldeles orimligt att Bernini, som man väl kan säga hade koll på det här med konst utan att bli klassad som en lögnare, ville att betraktarna skulle kunna tillgodogöra sig scenen och känslorna som skildras, och vidden av dem, hellre än att framställa någonting abstrakt och otillgängligt för de allra flesta (eller, om man vill vara lite djärv, alla)?

.

Det är i alla fall en alternativ tolkning och ett förslag till hur man kan se Berninis Heliga Theresas extas på ett annat sätt än det som alltid presenteras. Kanske finns det fler verk med en väldigt etablerad och enligt gängse uppfattning grundmurad tolkning som jag kan titta på senare, skriv gärna på twitter eller facebook om ni har några förslag!

Och där sätter vi punkt för den här veckan.

Caravaggio: Offrandet av Isak (1603)

Såja, måndag igen och den här veckan blir det faktiskt ett inlägg! Hoppas att inte alla läsare har försvunnit under blogguppehållet för idag ska vi titta på Caravaggios målning Offrandet av Isak (1603), vilken skildrar ögonblicket när Abraham just ska offra sin son Isak för att Gud har bett om det. I sista sekunden sveper dock en ängel in och säger att Gud bara skojade och att Abraham kan offra en bagge istället. Hyggligt.

Caravaggio: Offrandet av Isak (1603)

Det är speciellt tre faktorer som jag tycker är intressanta med Caravaggios målning:

* Att ängeln så handgripligen tar i Abraham. Om man tittar på bebådelsescener, skildringar av Adam och Evas förvisning från paradiset eller för den delen andra avbildningar av offrandet av Isak så är ängeln där och i direktkontakt och -kommunikation med människor, men de tar sällan i dem. Och när de gör det så är det inte med samma handfasta bestämdhet som Caravaggios ängel. I regel sträcker de sig nedåt eller sveper in uppifrån hellre än kommer ner på människans marknivå. Exempel:

Målning av Tizian (1544)

.

Målning av Jacopo Ligozzi (1596)

.

Målning av Cigoli (1613)

.

Målning av Pedro Orrente (1616)

.

Ni ser, i de två tidiga exemplen stoppar ängeln svärdet och har därför bara kontakt med ett objekt, inte med Abraham själv. I de två senare lägger ängeln handen på Abrahams arm på ett mer stillsamt ”ursäkta goa farbror, kan jag hjälpa dig över gatan?”-maner. Caravaggios ängel hugger tag i Abrahams arm, han vill inte bara påkalla hans uppmärksamhet utan rent hindra honom från att röra och använda handen med kniven. Caravaggio skildrar här en bestämdhet och styrka som man saknar hos hans betydligt vekare Judith i Judith dödar Holofernes, vilken han gjorde bara några år tidigare. Med ängeln ser vi för övrigt ett exempel på en Caravaggiopekning. I Matteus kallelse (färdig 1600) har vi tre pekningar (lägg märke till att Jesus pekning är ett bildcitat, det ser precis ut som Adams finger i Michelangelos Creation of Adam (1511).

Caravaggio: Matteus kallelse (1599-1600)

Ytterligare en Caravaggiopekning ser vi i Matteus och ängeln (1602), där man kan tycka att ängelns hand ändå ekar handen på ängeln hos Abraham.

Caravaggio: Matteus och ängeln (1602)

.

Detalj (roterad).

Härmed har jag nördat ner mig nog i händer.

* Isak bryter den fjärde väggen. Då Abraham håller hans nacke i ett så stadigt grepp så ser Isak inte ängeln som kommer till hans hjälp, utan kan bara titta ut mot betraktaren och hoppas på undsättning. Hans blick bryter bildrummet och han ser oss rakt i ögonen samtidigt som han öppnar munnen för att brista ut i… gråt? Skrik? Han sätter sin tilltro till betraktaren, som att vi vore hans enda hopp. Caravaggio är inte främmande för att låta någon i bildrummet titta ut på betraktaren, se till exempel hans musikanter eller den sjuke Bacchus, men den här graden av hjärtskärande dramatik är verkligen effektfull.

* Slutligen tycker jag om ljuset i bilden. Som bildtolkare blir man till sist lite immun mot chiaroscuroeffekten eftersom man ser den så ofta, men här blir den ett direkt verktyg och inte bara en effekt. Ljuset kommer från vår vänstra sida, som att ängeln för med sig det. Skenet ligger på Abrahams ansikte, som att ängeln bokstavligt talat upplyser honom. Ljuset träffar lite av Isak också, men största delen av hans ansikte är höljd i skugga – han ser inte vad som händer och har därför inte blivit upplyst ännu.

Och med det sätter jag punkt för den här veckan. Välkommen åter.