Hur man har gestaltat metamorfos: ”Apollo och Dafne” samt ”Aktaion”

Förra veckan nämnde jag kort Berninis Apollo och Dafne, och idag tänkte jag titta lite närmare på det motivet och hur man har hanterat det uppenbara problemet med gestaltning av förändring från antiken till och med modern konst. Jag nämnde det i förbifarten i mitt inlägg om Marie Sesters ACCESS också, så låt oss se några exempel.

Hur avbildar man alltså en pågående förändring eller metamorfos? Det är klart att det inte är sådär speciellt klurigt idag, men de gamla romarna kunde ju inte gärna jogga fram till sin Mac och CGI:a ihop en mosaikbild på en lunchrast. Så hur gjorde man då? Jo, man krånglade inte till det mer än att man antingen visade personen som hen såg ut innan förvandlingen, men lägger till någon detalj så man förstår att en förvandling har skett. Konstnären till en antik golvmosaik låter Dafne fortfarande vara en mänsklig kropp, istället för att gro ut lagerkvistar från henne så låter man växten komma upp underifrån och nästan sluka henne.

Antik golvmosaik. Bild härifrån.

.

Eller så framställde man personen som delvis förvandlad, men bara så mycket så betraktaren fortfarande känner igen ursprungsfiguren och förstår vem det är som gestaltas. Se till exempel Pollaiolos Apollo och Dafne, i vilken Dafnes händer och armar har förvandlats till grenar och blad.

.

Antonio del Pollaiolo: Apollo och Dafne (1480)

.

Eller så gestaltar man personen som helt förvandlad, men även här med ett attribut eller en detalj så vi förstår vem det är, eller rättare sagt vem det var innan hen förvandlades. Ta till exempel den här franska bokillustrationen, där Dafne helt har förvandlats till ett träd. Dock har illustratören gett stammen en något mänsklig siluett och dessutom infogat ett ansikte.

 Dafne, (1460-tal)

.

Förresten, ett annat bra exempel hittar vi i myten om Aktaion och Artemis! I kort går den ut på att jägaren Aktaion var ute och gick i skogen en dag när han fick syn på Artemis (djurens och jaktens gudinna) som badade med sina nymfer. Artemis, som tillhör en av de kyska gudinnorna i grekisk mytologi, blev tokarg och hanterade detta genom att förvandla Aktaion till en hjort. Något överilat kan man tycka eftersom han inte aktivt hade sökt upp dem, men så agerar ju inte alltid mytologiska väsen sådär alldeles omdömesgillt heller. Man kan ju argumentera för att valet att förvandla Dafne till ett träd eller Guds idé att be Abraham att offra Isak (något jag skrev om här) inte heller hade mått dåligt av en stunds övervägande. Hursomhelst så förvandlar som sagt Artemis Aktaion till en hjort, vilket förvirrade hans jakthundar något så de slet sönder honom. THE END. Kanske inte den klaraste av solskenshistorier, men det är likväl ett ganska vanligt förekommande motiv i konsten.

.

Precis som i fallet Dafne så kan man välja att gestalta Aktaion som en man, men med någon detalj som visar att förvandlingen trots allt har skett. På ett par antika rödfiguriga vaser låter man hans jakthundar hoppa på honom för att visa att han egentligen ser ut som en hjort, trots att han ser ut som en man för oss.

 Grekisk vas, (ca 450-440 fKr)
.

.

Man kan också gestalta honom som delvis förvandlad, på Cesaris målning har han fått horn men ser i övrigt ut som innan. På ett 1600-talsstick har man låtit förvandligen gå ännu lite längre, där är hela hans huvud och nacke en hjorts, men han har fortfarande mänskliga ben och armar. Notera att kläderna fortfarande är intakta.

Guiseppe Cesari: Actaeon (1606)

 .

Kopparstick, (sent 1600-tal)

.

Cranach har låtit Aktaions metamorfos gå ännu längre, där är hela hans överkropp den av en hjorts. Hans ben är dock en mans (och kläderna intakta) och för att verkligen förvissa sig om att man förstår vem som gestaltas så låter man hundarna hoppa på honom trots att förvandlingen inte är hundraprocentigt genomförd. Och för säkerhets skull tar Cranach med Artemis och nymferna i sjön. Och bara för att det inte ska vara det minsta snack om saken så framställer man en jaktscen i bakgrunden också. Då var Cranach riktigt säker på att alla skulle förstå vad det var han målade. Och det lyckades ju, jag begrep direkt.

Lucas Cranach d. ä, (1500-tal)

Men man behövde inte fega runt med halva förvandlingar, man kunde göra som Balducci och drämma till med en hel hjort på en gång:

Matteo Balducci, (1500-tal)

Jakthundarna och de badande nymferna gör att vi ändå förstår vilken scen det är som åsyftas. Förutsatt att betraktaren kan sin grekiskromerska mytologi. Och varför ska hen inte kunna det.

Om ni inte har fått nog av Aktaion så rekommenderar jag att ni tittar på den här bilden, föreställande ett gäng nymfer som trängs i världens minsta lilla bassäng trots att de har havet precis bakom sig, och Aktaion som kommer inlufsandes med ett ansiktsuttryck vars motsvarighet man bara kan se hos nyblivna föräldrar som inte har sovit på ett halvår. Mer action ser vi i fontänskulpturerna i palatset i Casertas trädgård (Italien).

.

Paolo Persico, Angelo Brunelli, Pietro Solari et alii, Diana and Acteon, (1700-tal)

.

Här har Aktaion fått ett djurhuvud men är i övrigt en man. I de flesta framställningarna ser vi en hyfsat statisk Aktaion, men här har man gått in för att verkligen skildra hans panik. Han tar inte det här med att bli söndersliten av sina egna jakthundar speciellt stoiskt. Med viss rätt, kan man tycka. Och jag är ingen djurvetare, men jag fascineras av hundarnas fokus på sina bytens ansikten – att den de attackerar har en kropp som de tidigare bara har sett hos män, som till exempel deras ägare, spelar ingen roll – har varelsen i fråga ett ansikte eller en detalj som påminner det minsta om någonting de har sett i skogen, om så bara ett par små horn, så attackerar man. Det får mig med ens att förstå att tanten som satt mitt emot mig på tåget häromveckan skulle ha legat pyrt till med sina leopardmönstrade tajts.

Hursomhelst, veckans sista bild: i lite modernare konst har vi Paul Manships Aktaion (som ni kan se här), vilken visar Aktaion ensam med hundarna. Manships Aktaion är naken och springer i en nästan arketypiskt atletisk pose. Även här ser vi prov på hundarnas remarkabla sinne för detaljer – ett par horn har börjat gro från hans huvud, men i övrigt är han mänsklig.

Och med det förklarar jag veckans studie av Apollo och Dafne samt Aktaion över.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s