Maria Magdalena x 3

Äh vad tusan, vi kör vidare på temat religiösa scener och gestalter. Idag ska vi jämföra tre olika framställningar (mina favoriter) av Maria Magdalena. Maria Magdalena är en ganska intressant gestalt som man kan göra så mycket med i bild, men ofta framställer man henne tämligen likadant. Man behöver ju bara göra en snabb sökning på bildgoogle för att se att hon i regel sitter och funderar för sig själv, gärna med en dramatisk gest av typen hand-mot-bröstet eller blick-mot-himlen, eller så gråter hon hysteriskt vid den döde Jesus.

.

Caravaggios Maria Magdalena är så försjunken i sina egna tankar att det ser ut som att hon sitter och halvslumrar. Å ena sidan vänder sig bilden till oss, vi får en god uppfattning om narrativet i och med att Caravaggio låter oss se smyckena som hon tagit av sig. Vi förstår var vi är i tiden, så att säga – Maria Magdalena har ”kommit till insikt” och tar av sig sina världsliga prydnader. Man brukar gestalta henne med långt, utslaget rött hår som kontrasterar mot de ärbara kvinnornas propert ihoptagna koaffyrer. Caravaggio har visserligen gett Maria Magdalena långt rött hår, men istället för att låta det ringla i kaskader över axlarna ligger det rätt så prydligt över hennes rygg, bara en liten test sticker fram över hennes vänstra axel. Hennes andliga förvandling har redan börjat synas i hennes yttre. Å andra sidan stängs vi ute från Maria Magdalena själv, vi kan inte se hennes ansikte ordentligt och hennes kroppsspråk är ganska introvert – hennes händer ligger i knät och avskärmar oss något från henne. Förutom smyckena på golvet och stolen hon sitter på, vilken vi bara skymtar, är rummet helt avskalat och ger oss ingen fingervisning om var vi är. Vi vet inte vad hon tänker och det är inte heller meningen att vi ska ta del av det, det är inte det relevanta. Vi bevittnar hennes ruelse, vi upplever den inte.

.

Caravaggio: Den ångerfulla Magdalena (1595)

.

Så, Caravaggios Maria Magdalena är introvert och försjunken i egna tankar. Jämför den med den Maria Magdalena som Donatello gjorde hundrafemtio år tidigare.

Donatello: Ångerfull Magdalena (1455)

.

Donatellos Maria Magdalena är en skulptur som står upp, i färd med att föra samman sina händer. Hon tittar rakt fram, mot betraktaren, och vänder sig således till oss på ett sätt som Caravaggios inte gör. Donatellos framställning har dramatiska och nästan groteska drag: håret klistrar sig längs med ansiktet med insjunkna kinder och fortsätter ner över den smala kroppen. Hon ser ut som att hon smälter. Hon saknar tänder och hennes klädnad utgörs av hennes hår. Hon saknar alla prydnader (t o m tänder) men för fortfarande händerna mot varandra i en gest av vördnad. Kan man dra paralleller med hur hon har behandlats genom tradition? I Bibeln står inte att hon var prostituerad men man har dragit henne i smutsen, skalat av henne hennes heder och utmålat henne som en sköka och en syndare. Har Donatello gett henne ett utmärglat skelettliknande ansikte för att han vill gestalta spöket av henne, arvet som man tilldelat henne, snarare än den bibliska person som Caravaggio målade?

.

Detalj.

.

Avslutningsvis kan man också titta på Kiki Smiths Mary Magdalene där Maria Magdalena till och med har en fotboja, tillbakahållen och fångad av eftervärldens bild av henne. Hon kan inte slå sig fri från traditionen.

.

Kiki Smith: Mary Magdalene (1994)

Bild härifrån.

Smiths Maria Magdalena har inga övriga attribut, bara bojan runt foten och den lilla platå eller sockel på vilken hon står som ett utställningsföremål. En moderna tidens skampåle. Kontrapostställningen ekar den av den klassiska skulpturens, så även att hon är naken, vilket dels betonar utställningsaspekten, men bryter också av mot den sena bilden av henne – en framställning med klassiska inslag som möter en icke-klassisk gestaltning. För som sagt så står det inte i Bibeln att Maria Magdalena var prostituerad, vilket nog de flesta numera känner till. Traditionen av henne som sådan har uppstått då man helt enkelt har klumpat ihop några kvinnor som förekommer i Bibeln och sagt att det är Maria Magdalena. En synderska omnämns i Nya testamentet, men hon namnges inte och därmed är det, eller borde i alla fall vara, lite problematiskt att bara lite hipp som happ bestämma att det nog var Maria Magdalena. Men jag är ingen bibelvetare och det har skrivits texter om detta av folk som är betydligt kunnigare än jag, så jag ska inte fördjupa mig mer i det.

Hasta luego till nästa vecka! Då tar vi nog en paus från bibliska motiv och tittar istället på ett verk ur svensk samtidskonst.

2 comments on “Maria Magdalena x 3

  1. Anders Astemark skriver:

    Tack för dina intressanta och tankeväckande essäer. Alltid en trevlig stund att läsa dessa.
    Man kan lugnt konstatera att variationen är enorm på hur Maria Magdalena gestaltats! Kanske för att hon var något diffus som person. Även om jag är en stor vän av Caravaggio, så slås han här ändå av uttrycksfullheten i Donatellos skulptur. Den är grym – på alla sätt!

    • konstvetaren skriver:

      Tack så mycket, roligt att höra! Jag tycker också att gestaltningen av Maria Magdalena är intressant just för att hon är diffus och att man därför får rätt stor frihet i hur man kan skildra henne! Det är lite märkligt att det inte finns ännu större spridning i framställningarna. Men just därför tyckte jag att det var intressant att ställa Donatellos Maria Magdalena mot Caravaggios för att de var så himla olika, de har tydligt nyttjat den konstnärliga friheten. Kul att du också uppskattade det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s