Marisol Escobar: Self-Portrait Looking at The Last Supper (1982–84)

Förra året var det en Leonardoutställning på National Gallery i London. De visade bland annat en fullskalig kopia av Den sista måltiden på en stor vägg inne i ett rum och på upplägget verkade det lite som att detta var utställningens kronjuvel. Jag hade varit i Milano veckan innan och då sett den riktiga fresken (för första gången… skamligt.) så jag hoppade över kopian. När jag kom tillbaka till Sverige pratade jag kort om utställningen med en brittisk konstvetarvän som inte hade sett den ännu. Hon sa att hon hade fått skäll av några äldre brittiska konstvetare, vilka hade menat att hon mååååste se den, det var ingen idé att diskutera den eller förklara den, ”because you had to beeeee there!”.

Jag har funderat en del kring because you had to beeeee there!-kulturen. Den märker man väl i viss mån av här också, jag har varit på tillräckligt många vernissager och kulturevent för att kunna identifiera en besökare som är där för att man ska ha varit där eller för att man ska ha sett det, eller kanske ännu hellre man ska ha synts där. Leonardoutställningen i London var uppenbarligen ett evenemang som man skulle ha varit på. Och detta är en speciellt intressant tanke att ha i bakhuvudet när man tittar på veckans bild, eftersom den föreställer någon som sitter och studerar Leonardos verk. Jag menar inte att trissa upp era förväntningar, men det är en rätt så grym bild. Nämligen Self-Portrait Looking at The Last Supper (1982–84) av Marisol Escobar (1930- ).

.

(Bild härifrån.)
.

Verket är en installation med en återgivning av Leonardos Den sista måltiden. Dock har Escobar lagt till en figur (i titeln får vi veta att det är Escobar själv) som sitter och tittar på Den sista måltiden. Figuren ser ut som en herm med fötter, det är ett grovt uthugget ansikte upptill och ett par fötter som sticker ut nedtill, men i övrigt har inga kroppsdelar skulpterats. Personens gestaltning är således inte det viktiga för bilden, utan att hon är där, på precis den plats hon nu befinner sig. Vi tittar alltså på en betraktare som sitter och tittar på denna portalgestalt till västerländsk konst. Själva betraktandet av mästerverket har alltså blivit ett motiv i sig. Man borde ha varit där. Man borde ha sett det. Och vi får se någon som är där och ser det. Det handlar inte om att visa upp sig och sina attribut – i såfall hade Escobars figur sannolikt fått fler detaljer – snarare handlar det om den status, eller ”kulturella kapital” som Bourdieu kanske skulle ha sagt, man förvärvar genom att vara där.

Är det en kritik av because you had to beeeee there!-kulturen? Varför valde Escobar just Leonardos ikoniska verk? Hade bilden fått en annan klang om personen istället hade suttit och tittat på en okänd landskapsmålning? Svar: Ja. Här vet vi att det är en utställningskontext. Hade det varit en oljemålning av en skogsdunge så kunde installationen lika gärna föreställa en person som sitter och tittar på en bild som hänger hemma i köket, i den privata sfären där hen inte syns. Man ska väl egentligen inte förmoda saker, det blir så lätt godtyckligt svammel då, men jag tycker ändå att vi, för den här gången, kan anta att de allra flesta trots allt inte har en enorm fresk av en nytestamentlig scen målad på en vägg hemma. Om alla är med på det antagandet så drar vi slutsatsen att Escobars figur antingen befinner sig på ett museum som t ex National gallery som projicerar, kopierar eller på annat sätt återger verket, eller så är Escobars figur i Milano och tittar. Framför fresken i Milano står rader med stolar uppradade så man kan sitta som personen i Escobars installation gör.

Samtidigt kan jag se Escobars verk som en kommentar av det här med mästerverk. Hur det har blivit lite av en institution att ha sett specifika verk, man ska bocka av dem som fågelsamlare gör med olika arter. Leonardos Den sista måltiden – check!. Mona Lisa – check!. Taket i Sixtinska kapellet – check!. Tittar man på dem längre? Eller granskar man dem bara så länge som behövs för att konstatera att ”Ja just ja, det här är den!”, tar ett foto (inte för att minnas denna ”fantastiska stund”, utan för att kunna visa folk att man har sett den) och springer sedan för att hinna titta på ”den där kända bilden av han-vahettehan-nu-igen” innan det är dags för lunch? ”Mästerverken” har gått från verk som står på egna ikonografiska ben till symboler. Jag vet att det inte är en ny fräsch upptäckt jag kommer med, men det är intressant att ställa den mot Escobars verk, för hennes figur tittar ju faktiskt på bilden. Hon ser sig inte omkring för att notera om någon tittar på henne, hon grejar inte med en kamera eller bläddrar frenetiskt i en museibroschyr för att komma på vad konstnären hette och hur man går för att komma till den där andra jättekända tavlan. Faktiskt är hon den enda på platsen, kanske för att ingen annan är där, men kanske för att hon upplever det så. Kanske är det vad hon vill kommentera, hur den ytliga överblicken av de stora verken har blivit kanon och så gängse att ett ordentligt och investerat betraktande bör ställas ut.

Men verket är egentligen inte så enkelt: Escobar har inte återgivit rumskontexten, figuren sitter ju egentligen inte och tittar på verket Den sista måltiden, utan på Den sista måltiden. De arkitektoniska elementen som återges är ju inte de från refektoriet i Milano, utan de som är inslag i Leonardos bild, för Escobars betraktarfigur är elementen tredimensionella. Att det inte är en återgivning som framställs understryks ytterligare av att Jesus fötter fortfarande är kvar. I Leonardos målning försvann dessa på mitten av 1600-talet när man la till en dörr vars öppning kapar av Jesus från knäna och neråt. Om man ska tolka titelns ”Self-portrait” som Escobar och inte bara en dramatisk apparat så skulle det innebära att hon är närmare 400 år gammal. Och det är hon inte. Inte enligt wikipedia i alla fall, och jag kan inte leva i en värld där wikipedia kan ha fel. Så, ska man se det som att Escobars figur bevittnar det som tar plats, vilket sker i formen av en av världens mest kända framställningar? Ska jag tolka verket som att vi numera inte känner igen det traditionella berättande arv som de mer kända nytestamentliga scenerna utgör om det inte är inlindat i kommersialism och popkonst? Kanske. Men det spelar kanske ingen roll om vi ändå tittar på saker för tittandets skull.

.

Jag är rätt osäker på om jag har lagt fram någonting tänkvärt alls den här veckan, kanske blev det bara en transkribering av mitt spontansvammel. Jag ska försöka vara mer skärpt till nästa vecka. Välkommen åter!

One comment on “Marisol Escobar: Self-Portrait Looking at The Last Supper (1982–84)

  1. Spännande att läsa din konstblogg, inte minst dina tankar om hur vi åker och tittar på kända verk för att ”bocka av dem” på listan. Lite som när ”min” resebyråtjej höll med om att skyskraporna i Dubai är något som man vill ”bocka av”. Kanske är det ett mer allmängiltigt fenomen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s