Picasso vs Duchamp

Så, utifall att någon missade mina fyra dussin tweets om det så var jag, bland annat, på Moderna muséet (i Stockholm) igår. Jag har sett Picasso vs Duchamp-utställningen tidigare, men jag tänkte att ett repetitionsbesök nog inte skulle skada. Det var intressant, men när jag gick därifrån hade jag samma åsikt som tidigare – jag sällar mig till Team Duchamp. Jag tycker att det är intressantare när någon problematiserar sådant jag tror att jag redan vet än när någon visar mig något helt nytt. Sån är jag. Andra är på andra sätt. Viva la konst och allt det där.

Det jag fastnade nästan allra mest för var dock de två porträtt som muséet har valt att fästa vid utställningens namn, alldeles vid ingången. De är fantastiska. Nä, det förtjänar baske mig en spärrning: de är f a n t a s t i s k a.

Till vänster ser man ett stort foto av Picassos ansikte. Porträttet hittar ni här. Han håller sin ena hand mot pannan och dominerar således verkligen bilden, han inte bara fyller den till stor del utan bestämmer också hur mycket vi får se. Han döljer delvis ena ögat för oss, kanske för att skydda sig själv. Han ser oss helt och hållet, men lägger fortfarande en liten barriär och skugga mellan oss och honom, och genom detta ser man ändå den där sårbarheten som han försöker dölja. Vi får ingen riktig uppfattning om rummet eller resten av hans kropp, bara hans ansikte. Fotot ger mig känslan av att Picasso önskar att vi betraktar honom på hans villkor.

Se i stället till höger, där vi har den här bilden av Duchamp. Han är insprängd i ett trångt rum med en snäv vinkel. Han försöker dock inte bryta sig ut eller påverka det trånga rummet, men han offrar inte heller något av sin personlighet. Han anpassar sig efter rummet som finns, men utmanar det och sätter sin egen prägel på det – som i sin konstnärsverksamhet. Han gestaltas mycket stoiskt, som att han inte har något intresse av att konfrontera eller övertala. Man måste se det själv och om man inte gör det så är det också okej.

Jag är mycket förtjust i de båda porträtten. Mycket bra.

Ni kan läsa om utställningen här.

Och apropå Duchamp, det är många (konst)verk som jag önskar att jag hade kunnat se när de skapades eller ställdes ut. Som Eiffeltornet, till exempel. Tänk att ha fått se det växa fram och byggas upp. Ryggradsilningar. Ett annat verk som jag verkligen önskar att jag hade kunnat se när det begav sig är Duchamps Sixteen miles of string (1942). Vad hade ni velat se? Det är en bra fråga. Den ska ställas på twitter.

Den här veckan blev det kanske snarare lite löst prat än ett faktiskt blogginlägg. Jag tror dock att jag har ett riktigt ämne till nästa vecka. Välkommen åter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s