Roy Lichtenstein: Look Mickey (1961) och Artist’s Studio Look Mickey (1973)

I mars for jag till Tate modern i London för att titta på utställningen Lichtenstein: A Retrospective. Det var första gången jag har haft möjlighet att titta på så många av hans verk på ett och samma ställe, och det var en upplevelse. Jag har inte kunnat sluta tänka på vad jag såg därborta, och då speciellt två verk som jag ska fundera lite kring idag.

Om vi ska gå i någon slags logisk och kronologisk ordning så visar jag med fördel den här först:
Look Mickey

Roy Lichtenstein: Look Mickey (1961)

 .

Målningen föreställer, som ni säkert ser, Kalle Anka och Musse Pigg. De står på en brygga och Kalle, som ovetandes har fastnat med sitt fiskespö i sin skjorta, utbrister ”Look Mickey, I’ve hooked a big one!!” Popkonsten var hyfsat ny när Lichtenstein målade Look Mickey, det var tre-fyra år kvar innan Warhol skulle komma med sina soppburkar från Campbell’s.

Det här är ett märkvärdigt verk av många anledningar. Inledningsvis är det ett av Lichtensteins äldre verk och det som man ofta brukar benämna hans första popkonstverk och därmed hans intåg i popkonsten. Innan Look Mickey hade han hållit på med abstrakt expressionism Se till exempel här och här, men nu börjar han experimentera med serierutor, pratbubblor och andra faktorer som snart kommer att bli lite av hans signum. Look Mickey är inspirerad av följande bild:

Look_Mickey_source

.

Det är ju inte mycket snack om saken att det är den här bilden som har använts som förlaga, men man kan ändå konstatera vissa viktiga skillnader. Vinkeln, till exempel. Förlagans komposition ställer betraktaren vid ena hörnet medan protagonisterna står mot kortsidan. Look Mickey har istället vänt kompositionen så vi och figurerna befinner oss på långsidan. Man ser också att Lichtenstein redan här har börjat hantera förlagor som han senare kommer att göra med sina krigs- och romantikrutor (vilka jag skrivit lite om här), han skalar bort allt som är onödigt. I förlagan finns ett litet avstånd mellan betraktaren och bryggan, vatten flyter fritt mellan oss. I Lichtensteins bild står vi betydligt närmare bryggan. Borta är också människorna och träden i bakgrunden, samt den varierade färgskalan. Den begränsade variationen av färger understryker förenklingen av bilden, inte ens svart får vara med. Det som vanligtvis brukar vara svart, som konturer eller Musses öron, har blivit blått. Det som ska vara blått, som vattnet eller Kalles kläder, är fortfarande blått (vilket gör att Kalles mössa, som egentligen är blå och svart, blir monokrom). Det som redan var påhittat blir än mer abstrakt eller, om man vill, absurt. Men den detalj som jag fastnar allra mest för, den som jag inte kunde sluta titta på när jag var på plats, är signaturen i det nedre vänstra hörnet.

.

Look Mickeyring

Det blir inte bra när jag försöker förstora upp bilden, men jag har i alla fall ringat in signaturen.

I London såg jag ett reportage som någon nyhetskanal gjorde från utställningen där en konstvetare menade att Lichtenstein syftar på sig själv med ”big one”, och att ”I” var popkonsten. Man skulle alltså tolka verket som att popkonsten har lyckats få någonting stort på kroken när Lichtenstein slöt sig till dem. Denna tolkning skulle bekräftas av någonting annat som gör detta verk speciellt, nämligen Lichtensteins signatur. Lichtenstein brukade inte signera sina verk, men här tittar Kalle ner i vattnet, och bland de blå linjerna ser man Lichtensteins lilla ”rfl”. Kalle tittar alltså på Lichtenstein när han konstaterar sin fångst.

De där tre små bokstäverna följde med mig när jag vandrade vidare genom utställningen. Jag funderade på hur de passade in i bilden och popkonsten som stort. Och när jag kom in i ett rum en bit bort så kom de till mig igen. Det var ett rum som handlade om Lichtensteins interiörer. De var mycket trevliga, jag tyckte om en interiör i vilken Lichtenstein hade målat in min favorit-Matisse på en vägg. De bleknade dock snabbt när jag såg den här:

Artist Studio Look Mickey

Lichtenstein: Artist’s studio Look Mickey (1973)

Aldrig har jag varit så glad över den här bloggen som då. Ingen stannade och tittade två gånger, ingen diskuterade. Jag gjorde lite research men hittade ingen som hade skrivit om det som jag tycker är det mest fantastiska med det här verket.

Signaturen är borta.

Titta på Look Mickey i bilden.

artists studio detalj

Detalj: Artist’s studio Look Mickey

*

Att som popkonstnär inte signera verk har en viss poäng. Men med detta uppstår givetvis vissa frågor. Varför signerade Lichtenstein Look Mickey? Var han bara ung och dum? Nej, om man köper den brittiske konstvetarens teori, att det var för att krumeluren skulle representera honom själv, så är det ju inte så konstigt. Hur skulle han annars få in sig själv i bilden? Han kunde ju inte gärna måla in sitt eget porträtt där under vattenytan, som en kropp som väntar på att bli funnen i början av en Beck-film. Att slänga in ett stilistiskt signum är ju också svårt när det är ens första verk inom genren (ni får ursäkta, man ska helst undvika g-ordet när man talar om konst) och man inte har hunnit skapa ett ännu. En signatur är perfekt för att den inte sticker i ögonen när det handlar om en målning. Det är inte konstigt att det är en signatur i hörnet, samtidigt som den står för någonting annat än bara en bekräftelse på vem som har gjort verket. Den har en plats i narrativet. Det till synes mekaniska (att klottra dit sitt namn av tradition) har fått en viktigare roll och lyfter hela bilden. Låter det bekant? Låter det lite… (ta-taa!) …som appropriation?

Appropriation in art is the use of pre-existing objects or images with little or no transformation applied to them.
(Dictionary of Modern and Contemporary Art)

Appropriation som är lite av en hörnsten inom popkonsten. Perfekt.

Detta skulle kunna förklara varför Lichtenstein har förändrat vinkeln också. Genom att göra bilden horisontalt betonad och flytta oss (betraktaren) närmare bryggan uppstår ett triangulärt fält, perfekt för signaturen, precis under Kalle. Om vi skulle befinna oss på originalets kortsida, och dessutom på motsatt hörn från det Kalle lutar sig mot, skulle vi knappast ens ha sett någon signatur. Allt tyder på att den är viktig och har inte bara en identifierande ”Det var jag som gjorde den!”-funktion.

Så varför tar Lichtenstein då bort signaturen i Artist’s studio Look Mickey? Att Look Mickey är en viktig del framgår ju om inte annat av att det ingår i titeln. Dessutom är detaljerna uppenbarligen viktiga för honom, notera till exempel att den lilla knuten på fiskelinan har fått vara kvar (dock har en av stolparna fått lite färg på sig). Därför är det inte lätt att avfärda signaturens frånvaro med att det är en enklare pastisch det rör sig om. Nej, jag tror att det var mycket medvetet och med en poäng som Lichtenstein valde att inte ta med signaturen i den här metaversionen av verket.

För då återkommer vi till det här med poängen med att inte signera popkonstverk. Det här är vad jag tror: om man sysslar med konstuttryck som utforskar, kommenterar eller på annat sätt fokuserar på anonym (mass)produktion så passar en personlig underskrift inte in. Man framstår som en formgivare, om ens det, snarare än en konstnär.

Jag tolkar raderandet av signaturen som att det inte är Look Mickey som visas. Eller, det är klart att det inte är det, eftersom det är en bild i bilden, men det ska inte ens föreställa Look Mickey. Hänger ni med? Det jag menar är att om Lichtenstein hade framställt Look Mickey så troget originalet som han bara kunde så kan man argumentera för att han hade gestaltat en miljö med hans Look Mickey på väggen. Gott så. Men nu har han framställt en bild som i mångt och mycket ser ut som Look Mickey, bortsett från vad som man kan argumentera för är den viktigaste detaljen i hela verket. Det är alltså en fiktiv tavla som målas. Men ändå en som är så lik ett existerande verk att man på en gång känner igen den, precis som jag på en gång kände igen Matisses La Danse i en av hans andra interiörbilder.

I Artist’s studio Look Mickey avbildar Lichtenstein även andra av sina verk, men det är Look Mickey som är i blickfånget. Den är avkapad och på det sättet kanske det mest levande bilden i interiören. Lichtensteins inkörsport i popkonsten är nu vad som leder oss in i rummet. Han gjorde denna interiörbild 1973, tolv år efter Look Mickey. På den tiden har han hunnit göra sina serierutor, folk känner till dem. Hans signatur är överflödig, nu när han har utvecklat ett signum. Man känner igen en Lichtenstein. Jag tolkar de båda verken som att Lichtenstein presenterar sig för popkonsten i och med Look Mickey anno 1961, och lyfter in sig själv i den ikoniska bildkultur som popkonsten bygger på med Look Mickey anno 1973. Och det är väl inte alldeles ogrundat, så här 40 år senare är vi fortfarande många som kan känna igen ”en Lichtenstein” bara sådär.

Så, sammanfattningsvis är den där lilla detaljen med signaturen så enkel att missa, men på många sätt var den vad som gjorde hela utställningen för mig. Jag funderar fortfarande kring om jag ska tolka det som att Lichtenstein kommenterar hur han ser på sitt konstnärsskap eller hur han upplever att andra ser på det. För samtidigt gör ju valet att ta bort signaturen att människan, skaparen, konstnären, Roy Lichtenstein syns. Han har valt att framställa återgivningen så här. Han har valt att ta ett original och förändra det, ta bort detaljer som inte hör dit och vars frånvaro förändrar bilden och ger den fler nivåer. Han har tagit Look Mickey, sitt eget verk, och behandlat som de andra förlagorna han har använt i sin popkonst. Fantastiskt intressant.

Jag ser alltid popkonstverk som Lichtensteins tolkningar av 50-talsreklam som en dragkamp mellan trösten och tryggheten man kan hitta i den förhållandevis ickekomplexa miljön som skildras där, men också den klaustrofobiska frustrationen och vemodet av att inte kunna utvecklas. Man är fast i den oftast bjärta ramen där man poserar med sitt skurmedel eller i den blanka lilla bilen i vilken man åker ut med kärnfamiljen. Man är bokstavligt talat instängd. Motivet och situationen är ofta rätt tragiskt redan i sin originalkontext (givetvis när man har sina 2013-glasögon på sig), men vad händer när man, som till exempel Lichtenstein, lyfter ut det och gör om det? Samma strid mellan det trygga och det överväldigande och okontrollerbara möter jag när jag ser Oldenburgs superförstorade vardagsföremål. Jag vet att många tycker att popkonst är tråkigt och att kulörta upprepningar av Marilyn Monroe-porträtt eller staplar av tvättmedelskartonger inte säger dem någonting, men popkonst är väldigt givande och intressant att diskutera. Jag vet inte varför det kan ha hamnat så i tolkningsskuggan. Kanske för att det är så lätt att göra det till reklamanalys. Kanske för att så många konstvetare hellre vill skynda vidare till samtidskonsten. Tänk om någon gjorde en popkonst-guidning på, säg, Moderna muséet i Stockholm! Grymt roligt!

Nu ska jag sätta punkt. Det kommer inte att dröja lika länge till nästa inlägg. Tack för idag!

Läs mer om utställningen Lichtenstein: A Retrospective här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s