Två olika gestaltningar av Judas i Den sista måltiden

Jag tänker helt fräckt inte ägna någon tid åt att lalla på om mitt långa bloggavbrott. Istället hoppar jag rätt in på vad som ska diskuteras idag! Det har ju varit påsk och här och där har folk skrivit lite om Judas. Kolla här, till exempel. Eller här. Så varför inte fortsätta på det spåret? Jag har visserligen skrivit en del om Judas tidigare (till exempel om Judaskyssen och Hieronymos Boschs Kristus bärande korset och Leonardos Den sista måltiden), men nu kan jag ju göra det igen och skylla på något slags aktualitet.

Så då tänkte jag att vi skulle titta lite på Georg Engelhard Schröders altartavla i Växjö domkyrka. Det finns lite spretande uppgifter kring dateringen av den, en del säger 1733, andra 1740. Men eftersom Schröder dog 1750 så rör vi oss i alla fall definitivt på den första halvan av 1700-talet. Altartavlan föreställer den sista måltiden och Schröder kom att göra flera repliker av denna, se till exempel altartavlorna i S:t Nikolai kyrka, Kristina kyrka i Sala samt Nyköpings kyrka. Schröder har för övrigt också gjort altartavlan i Tyska kyrkan i Stockholm. Där är det dock en helt annan framtoning i bilden, Judas har vänt sig mot betraktaren och sitter med huvudet i handen (intresserade kan zooma in och titta på målningen här).

På altartavlan i Växjö domkyrka ser vi en Judas som springande lämnar rummet. Detta är en referens till Johannesevangeliet (Joh 13:30) som säger ”Men Judas tog brödet och gick genast ut. Det var natt.”

 GE SchröderAltartavla av Georg Engelhard Schröder, Växjö domkyrka.

Världens mest kända Den sista måltiden, Leonardos, är känd för att den på sin tid ansågs vara ett dramatiskt utförande av motivet. Ett par killar har ju ställt sig upp! Detsamma kan man säga om Schröders, eller den eventuella förlagan som Schröder har använt sig av, även om den kanske inte har fått lika stor spridning som Leonardos (vi lägger den meningen i Mappen för monumentala underdrifter). Jag skrev min masteruppsats om Den sista måltiden-motivet i Sverige men istället för att citera de 151 sidorna så säger jag helt enkelt att före Schröder sprang Judas aldrig. Det finns äldre framställningar där han lämnar rummet, se till exempel Poussins version av motivet från 1647 där Judas stillsamt går ut mot vänster, men till Sverige hade det sättet att skildra scenen på ännu inte kommit. Efter 1700-talet återkommer dock Judas som lämnar rummet, Pehr Hörberg gjorde pastischer på Schröder och Uppsalabor behöver inte gå längre än till Helga Trefaldighets kyrka för att se Sörensen-Ringis 1900-talsexempel på Judas som lämnar rummet.

HSRHarald Sörensen-Ringis altartavla i Helga trefaldighets kyrka, Uppsala (1905).
*

Men om man bortser från den stora omformuleringen av motivet som detta grepp utgjorde så är det främst en detalj som jag fastnar för: Schröder har tagit tillvara på det att det sägs att de satt en våning upp. Detta betonas klart och tydligt genom att Judas springer nedför en trappa. Denna tydliga markering av att de sitter på en ovanvåning ser man inte så ofta. (Ett annat exempel på detta ganska ovanliga är Ghirlandaios fresk från 1486, där detta antyds genom att visa trädtoppar och fåglar utanför fönstret.)

Ghirlandaio Last Supper 1486

Domenico Ghirlandaio: Den sista måltiden (1486)

*

I Markus- och Lukasevangelierna nämns övervåningen explicit:

Mark 14:12-15

Första dagen av det osyrade brödets högtid, när påsklammen slaktades, frågade lärjungarna: ”Vart vill du att vi skall gå för att ordna påskmåltiden åt dig?” Då skickade han i väg två av dem och sade åt dem: ”Gå in till staden. Där möter ni en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom, och där han går in skall ni säga till den som äger huset: Mästaren frågar: Var är salen där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar? Då visar han er till ett stort rum i övervåningen som redan står färdigt. Där skall ni ordna för oss.”

Luk 22:7-30

Så kom det osyrade brödets dag, då påsklammen skulle slaktas. Och Jesus sände i väg Petrus och Johannes och sade: ”Gå och gör i ordning påskmåltiden åt oss.” De frågade var de skulle göra det. Han svarade: ”När ni kommer in i staden möter ni en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom till det hus som han går in i och säg till den som äger huset: Mästaren frågar var salen är där han kan äta påskmåltiden med sina lärjungar. Då visar han er till ett stort rum i övervåningen som står färdigt. Där skall ni göra i ordning måltiden.”

Men det finns ytterligare saker att notera i Schröders målning:

* Det pågår en simultan succession.

Från NE.se:
simultan succession

Till vänster sitter lärjungar som ser ut att vara chockade och bedrövade över vad Jesus just har berättat: att en av dem ska förråda honom. Men på bordet finns bara kalken och brödet och Jesus ser istället ut att vara mitt uppe i instiftandet av nattvarden, när han förkunnar att vinet och brödet är hans kött och blod (läste någonstans att det inte direkt står att det är vin i bägaren, men att det kan förstås genom vissa formuleringar). Men det råder lite förvirring i följden, i Lukasevangeliet sker instiftandet av nattvarden före det att Judas berättar om förräderiet. I Markus- och Matteusevangeliet är det tvärtom. Dock lämnar Judas inte rummet i de synoptiska evangelierna (Matteus, Markus och Lukas), men å andra sidan instiftas inte nattvarden i Johannesevangeliet. Man kan alltså dra slutsatsen att Schröder har fått pussla ihop lite fritt efter evangelierna. Det ser man inte så sällan.

* För en gångs skull är inte Johannes i Jesus famn, utan står upp. Det är den skägglöse yngligen direkt till vänster (för oss sett) om Jesus.

* Se hur tydligt man markerat Judas (nu tomma) sittplats också! Det betonar att han var en del av gemenskapen men nu har brutit sig ut. På flera medeltida framställningar av motivet står Judas på knä framför bordet och då har han ingen sittplats överhuvudtaget. Men här har han en. Lägligt nog precis intill trappan.

* Ni ser lärjungen som blänger lite surt mot Judas? Lägg märke till att han, lite diskret, pekar mot Judas nu tomma plats. Den här lärjungen förstår vad som händer.

*

Hörni, vi tar en målning till med samma motiv.

På Brera-muséet i Milano hänger Rubens Den sista måltiden (1631-32). Det är möjligtvis den mest kända Den sista måltiden-framställningen näst efter Leonardos fresk, (som för övrigt också är i Milano). Den har varit förlaga för mängder av kopior spridda över hela världen, till och med i mindre svenska kyrkor kan man hitta en predella eller altartavla med varianter av Rubens (som predellan i Hallens kyrka i Jämtland, målad 1807 av Pehr Sundin).

Rubens Last supper 1631-32Peter Paul Rubens: Den sista måltiden (1631-32)

Det finns flertalet intressanta detaljer i Rubens målning; ljuset, Judasgestaltens ansiktsuttryck, den uppslagna boken i bakgrunden (texten lyder Memoriam fecit mirabilium suorum, escam dedit. Typ: Han har gjort sina unders historia, han har gett mat), det svarta tygstycket som är mycket dramatiskt draperat över bildrummets övre vänstra hörn. Inget av det ska diskuteras här, istället går jag direkt till hunden under bordet. Eller närmare bestämt benet hunden tuggar på.

Detalj RubensDetalj.

Det bör sägas att hundar i framställningar av den sista måltiden inte är någonting unikt i sig. I Sverige är visserligen hunden väldigt ovanlig, faktiskt har jag bara sett ett par stycken, men söderut, i t ex Italien, är den, och/eller en katt (se Ghirlandaio här ovan), ofta förekommande. Det finns olika teorier kring vad hunden ska symbolisera, men sammanfattningsvis så menar en del att den ska stå i kontrast till Judas svekfulla natur (den trofasta hunden kontra Förrädaren), andra menar att det refererar till Matt 7:6 (”Ge inte det som är heligt åt hundarna och kasta inte era pärlor åt svinen; de trampar på dem och vänder sig om och sliter sönder er.”), någon påstår att då den nästan alltid är i direkt anslutning till Judas så ska det läsas som att hundens kärlek är den enda han kan hoppas på, och så vidare.

Ben har också förekommit tidigare, som Stefano di Antonio Vannis fresk från 1434 eller The van Groote adoration-mästarens målning från 1510-20, men då rör det sig om något eller några ben som ligger lite slängda på golvet och ibland en hund (eller två) som gnager på dem. Med andra ord är djur och ben inte lika centralt och dramatiskt placerade som hos Rubens, med en hund som håller ögonkontakt med betraktaren. En jämförelse som jag gör är den med Adams skalle på kalvariescener (sörjande Maria och Johannes vid korset, se inlägg om detta här). Ofta ser man ett kranium ligga nedanför kullen på vilken Jesus kors står. Detta kranium ska tillhöra Adam, då det sägs att Jesus korsfästes på den plats där Adam låg begravd. Det är en sån där grej som man inte tänker på förrän man vet om det och nu kommer ni aldrig kunna se en kalvariescen igen utan att notera skallen. Så precis nedanför Judas ligger alltså hunden och gnager på det här benet, ett utförande som inte direkt ingår i en bildtradition. Vad vill Rubens säga med det? Jesus korsfästs över ett kranium, varför placera Judas över ett ben?

Jag kom själv att tänka på att Judas ibland kallas för the Black Christ. Bland annat har Hyam Maccoby skrivit om detta, om hur man kan tolka Judas öde som ett offer jämförbart med det Jesus gjorde. Han var tvungen att utföra ”det som stod skrivet” för att Jesus i sin tur skulle kunna utföra sitt offer och frälsa oss. Judas var tvungen att vara det svarta fåret. Bära hundhuvudet. Ni förstår. Dock fick han inte någon av den cred som Jesus har håvat in i tvåtusen år, utan har blivit en synonym för någonting mycket fult, ett skällsord. Man kan argumentera för att Judas offer till och med var större än det Jesus gjorde, då han dessutom gav upp att bli ihågkommen med respekt för ett eftermäle fyllt med vanära och förakt. The Black Christ. Det är ett intressant sätt att se det på och det skulle kunna diskuteras länge, men jag menar inte att presentera en tolkning av Judas handling, jag ville bara lägga fram att den här diskussionen visst finns och att jag kommer att tänka på den när jag ser Rubens målning. Jag ser Judas över knotorna som hunden gnager på och drar paralleller till Adamskallen som man ser på kalvariegrupper vilket i sin tur får mig att komma ihåg resonemanget med The Black Christ. Med dessa paralleller dragna skulle målningen kunna tolkas som det ögonblick när Judas begrundar och överlägger sitt offer, sin ”korsfästelse” om man så vill, vilket understryks av en benknota direkt under honom.

Jag säger inte att det var Rubens mening. Jag säger inte heller att jag tror att det var Rubens mening. Men det är tydligt att Judas är ett mycket centralt inslag i målningen. Och det är en väldigt spännande bild även av andra anledningar, se till exempel handen till höger om Judas som man inte kan vara helt säker på vem den tillhör (till skillnad från handen med kniven i Leonardos målning som man i allra högsta grad vet vem den tillhör). Eller lärjungen till (vårt) vänster om Jesus, som tittar upp mot boken vid sidan av dem. Eller lärjungen till (vårt) vänster om Judas, som gränslar en pall och därmed måste sitta obekvämast i konsthistorien. Och så vidare.

Där lämnar jag er för idag.

2 comments on “Två olika gestaltningar av Judas i Den sista måltiden

  1. Fanny skriver:

    Hej! Din blogg är så himla toppen tycker jag! Jag ramlar in här någon gång per år och blir alltid på gott humör när det finns något nytt inlägg. Hoppas det finns några nästa gång med!

    • konstvetaren skriver:

      Hej! Men å, tack, så himla snällt sagt! Bloggen har legat lite på is det senaste året, men den är definitivt inte död, jag har flera idéer om ämnen som jag skulle vilja skriva om och hoppas att jag får tid snart! Så jag hoppas också att det finns några nästa gång du ramlar in. Välkommen åter!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s