Maria Magdalena x 3

Äh vad tusan, vi kör vidare på temat religiösa scener och gestalter. Idag ska vi jämföra tre olika framställningar (mina favoriter) av Maria Magdalena. Maria Magdalena är en ganska intressant gestalt som man kan göra så mycket med i bild, men ofta framställer man henne tämligen likadant. Man behöver ju bara göra en snabb sökning på bildgoogle för att se att hon i regel sitter och funderar för sig själv, gärna med en dramatisk gest av typen hand-mot-bröstet eller blick-mot-himlen, eller så gråter hon hysteriskt vid den döde Jesus.

.

Caravaggios Maria Magdalena är så försjunken i sina egna tankar att det ser ut som att hon sitter och halvslumrar. Å ena sidan vänder sig bilden till oss, vi får en god uppfattning om narrativet i och med att Caravaggio låter oss se smyckena som hon tagit av sig. Vi förstår var vi är i tiden, så att säga – Maria Magdalena har ”kommit till insikt” och tar av sig sina världsliga prydnader. Man brukar gestalta henne med långt, utslaget rött hår som kontrasterar mot de ärbara kvinnornas propert ihoptagna koaffyrer. Caravaggio har visserligen gett Maria Magdalena långt rött hår, men istället för att låta det ringla i kaskader över axlarna ligger det rätt så prydligt över hennes rygg, bara en liten test sticker fram över hennes vänstra axel. Hennes andliga förvandling har redan börjat synas i hennes yttre. Å andra sidan stängs vi ute från Maria Magdalena själv, vi kan inte se hennes ansikte ordentligt och hennes kroppsspråk är ganska introvert – hennes händer ligger i knät och avskärmar oss något från henne. Förutom smyckena på golvet och stolen hon sitter på, vilken vi bara skymtar, är rummet helt avskalat och ger oss ingen fingervisning om var vi är. Vi vet inte vad hon tänker och det är inte heller meningen att vi ska ta del av det, det är inte det relevanta. Vi bevittnar hennes ruelse, vi upplever den inte.

.

Caravaggio: Den ångerfulla Magdalena (1595)

.

Så, Caravaggios Maria Magdalena är introvert och försjunken i egna tankar. Jämför den med den Maria Magdalena som Donatello gjorde hundrafemtio år tidigare.

Donatello: Ångerfull Magdalena (1455)

.

Donatellos Maria Magdalena är en skulptur som står upp, i färd med att föra samman sina händer. Hon tittar rakt fram, mot betraktaren, och vänder sig således till oss på ett sätt som Caravaggios inte gör. Donatellos framställning har dramatiska och nästan groteska drag: håret klistrar sig längs med ansiktet med insjunkna kinder och fortsätter ner över den smala kroppen. Hon ser ut som att hon smälter. Hon saknar tänder och hennes klädnad utgörs av hennes hår. Hon saknar alla prydnader (t o m tänder) men för fortfarande händerna mot varandra i en gest av vördnad. Kan man dra paralleller med hur hon har behandlats genom tradition? I Bibeln står inte att hon var prostituerad men man har dragit henne i smutsen, skalat av henne hennes heder och utmålat henne som en sköka och en syndare. Har Donatello gett henne ett utmärglat skelettliknande ansikte för att han vill gestalta spöket av henne, arvet som man tilldelat henne, snarare än den bibliska person som Caravaggio målade?

.

Detalj.

.

Avslutningsvis kan man också titta på Kiki Smiths Mary Magdalene där Maria Magdalena till och med har en fotboja, tillbakahållen och fångad av eftervärldens bild av henne. Hon kan inte slå sig fri från traditionen.

.

Kiki Smith: Mary Magdalene (1994)

Bild härifrån.

Smiths Maria Magdalena har inga övriga attribut, bara bojan runt foten och den lilla platå eller sockel på vilken hon står som ett utställningsföremål. En moderna tidens skampåle. Kontrapostställningen ekar den av den klassiska skulpturens, så även att hon är naken, vilket dels betonar utställningsaspekten, men bryter också av mot den sena bilden av henne – en framställning med klassiska inslag som möter en icke-klassisk gestaltning. För som sagt så står det inte i Bibeln att Maria Magdalena var prostituerad, vilket nog de flesta numera känner till. Traditionen av henne som sådan har uppstått då man helt enkelt har klumpat ihop några kvinnor som förekommer i Bibeln och sagt att det är Maria Magdalena. En synderska omnämns i Nya testamentet, men hon namnges inte och därmed är det, eller borde i alla fall vara, lite problematiskt att bara lite hipp som happ bestämma att det nog var Maria Magdalena. Men jag är ingen bibelvetare och det har skrivits texter om detta av folk som är betydligt kunnigare än jag, så jag ska inte fördjupa mig mer i det.

Hasta luego till nästa vecka! Då tar vi nog en paus från bibliska motiv och tittar istället på ett verk ur svensk samtidskonst.

Giotto: Judaskyssen (1306)

Idag blir det ett kort inlägg om ytterligare ett bibliskt motiv, nämligen Judaskyssen. Men det kanske är lämpligt efter en sommar där jag mest skrev om modern konst. Hursomhelst, en ”Judaskyss” har blivit ett begrepp som betyder ”svek” eller ”förräderi”, och det har givetvis sin grund i den kyss med vilken Judas på ett diskret(?) sätt pekade ut för översteprästerna och vakterna vem som var Jesus så de kunde gripa honom.
Vad som sägs om judaskyssen i Bibeln:

Markusevangeliet 14:43-47: Medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv, och med honom en folkhop med svärd och påkar, utsänd från fariseerna och de skriftlärda och de äldste. Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken: ”Den som jag kysser är det. Grip honom och för bort honom under säker bevakning!” När han nu kom dit, gick han genast fram till Jesus. ”Rabbi”, sade han och kysste honom. Då grep de Jesus och höll fast honom. Men en av dem som stod där drog sitt svärd, slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom örat.

Matteusevangeliet 26:47-51: Medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv, och med honom en stor folkhop med svärd och påkar utsänd av översteprästerna och folkets äldste. Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken: ”Den som jag kysser är det, grip honom.” Han gick rakt fram till Jesus, hälsade honom med att säga rabbi och kysste honom. Jesus sade till honom: ”Min vän, nu har du gjort ditt.” Då gick de fram och grep Jesus och höll fast honom. En av dem som var med Jesus lyfte handen och drog sitt svärd, och han slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom örat.

Lukasevangeliet 22:47-50: Medan han ännu talade, kom det en stor skara människor. Han som hette Judas, en av de tolv, visade vägen och han gick fram till Jesus för att kyssa honom. Jesus sade till honom: ”Förråder du Människosonen med en kyss?” När de som var med Jesus såg vad som skulle hända, sade de: ”Herre, ska vi ta till våra svärd?” Och en av dem slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom högra örat.

I Johannesevangeliet sker ingen judaskyss, där frågar Jesus rätt ut vem det är vaktstyrkan och folket söker och de säger ”Jesus från Nasaret”.

Det är ett vanligt motiv i konsten och har varit så väldigt länge. Exempel på ett par typiska framställningar:

Duccio: Judaskyssen (1308)

.

Fra Angelico: Judaskyssen (1446)

.

Men jag tror att Giottos är min favorit bland judaskyssar:

Giotto: Judaskyssen (1306)

.

Det är rätt så klyftigt av Giotto att låta Judas nästan binda in Jesus med sin mantel – han urskiljer honom inte bara genom sin kyss, han knyter honom till sig. Bandet och relationen mellan Judas och Jesus blir tydligare och de separeras från övriga närvarande i scenen. Tillsammans ska de uppfylla det som står skrivet (d v s offrandet av Jesus), de runt omkring har bara biroller. Judas är dock inte medveten om detta ännu.

Judas kyss brukar placeras mot Jesus kind, se till exempel Duccios och Fra Angelicos framställningar av samma scen, men Giottos Judas ska precis till att trycka sina läppar mot Jesus mun. Det är även det ett grepp som betonar deras band till varandra – på det här sättet har de en ögonkontakt som stänger ute övriga i scenen och även oss betraktare. Det är som att de inte ens uppmärksammar det runt omkring. Eller att det spelar någon roll.

Jesus är gestaltad som något längre än Judas, han ser lite ner på honom, kanske ska det indikera att han förstår vidden av hela händelseförloppet i en utsträckning som Judas inte gör. Judas har ju faktiskt inte mycket till aning alls om vad som kommer att hända, när han ser att och hur Jesus döms så ändrar han sig ju till och med efteråt (enligt Matteusevangeliet) och försöker att lämna tillbaka pengarna han fått. (Vilket översteprästerna som bekant inte gick med på.) Men Jesus har koll på vad som komma skall, vilket antyds av det stoiska lugn med vilket han ser Judas i ögonen. I evangeliepassagerna om gripandet pratar Jesus dock rätt ymnigt om att det som sker står skrivet, så det är inte direkt någon hemlighet som han går och trycker på.

Jag är även förtjust i mannen, avbildad bakifrån, som försöker slita bort Petrus från Malchus, en slav till Kajafas (en av översteprästerna). Jag har tidigare skrivit om Petrus som skär örat av Malchus och att detta brukar framställas i Judaskysscener, men jag tycker att den här figuren som drar lite i Petrus klädnad är rätt charmig. Malchus verkar dock inte alltför brydd av lemlästandet. Han märker det knappt.

Notera också bakgrunden som är helt blå, ingen miljö är framställd. Dock bildar klustret av soldathjälmar vad som närmast liknar ett oroligt grått moln bakom Judas och Jesus, vilket bildar en kontrast till vad man kanske tolkar som en klarblå himmel. Giottos framställning är definitivt mer laddad och dramatisk än man kan tro om man bara tittar på den lite snabbt. Den har fler lager än de flesta judaskyssar och han förtjänar en del cred. Jag kan inte tänka mig annat än att han säkert drömde om att hans målning skulle prisas i en blogg sjuhundra år efter den färdigställdes.
Tack för idag!