Maria Magdalena x 3

Äh vad tusan, vi kör vidare på temat religiösa scener och gestalter. Idag ska vi jämföra tre olika framställningar (mina favoriter) av Maria Magdalena. Maria Magdalena är en ganska intressant gestalt som man kan göra så mycket med i bild, men ofta framställer man henne tämligen likadant. Man behöver ju bara göra en snabb sökning på bildgoogle för att se att hon i regel sitter och funderar för sig själv, gärna med en dramatisk gest av typen hand-mot-bröstet eller blick-mot-himlen, eller så gråter hon hysteriskt vid den döde Jesus.

.

Caravaggios Maria Magdalena är så försjunken i sina egna tankar att det ser ut som att hon sitter och halvslumrar. Å ena sidan vänder sig bilden till oss, vi får en god uppfattning om narrativet i och med att Caravaggio låter oss se smyckena som hon tagit av sig. Vi förstår var vi är i tiden, så att säga – Maria Magdalena har ”kommit till insikt” och tar av sig sina världsliga prydnader. Man brukar gestalta henne med långt, utslaget rött hår som kontrasterar mot de ärbara kvinnornas propert ihoptagna koaffyrer. Caravaggio har visserligen gett Maria Magdalena långt rött hår, men istället för att låta det ringla i kaskader över axlarna ligger det rätt så prydligt över hennes rygg, bara en liten test sticker fram över hennes vänstra axel. Hennes andliga förvandling har redan börjat synas i hennes yttre. Å andra sidan stängs vi ute från Maria Magdalena själv, vi kan inte se hennes ansikte ordentligt och hennes kroppsspråk är ganska introvert – hennes händer ligger i knät och avskärmar oss något från henne. Förutom smyckena på golvet och stolen hon sitter på, vilken vi bara skymtar, är rummet helt avskalat och ger oss ingen fingervisning om var vi är. Vi vet inte vad hon tänker och det är inte heller meningen att vi ska ta del av det, det är inte det relevanta. Vi bevittnar hennes ruelse, vi upplever den inte.

.

Caravaggio: Den ångerfulla Magdalena (1595)

.

Så, Caravaggios Maria Magdalena är introvert och försjunken i egna tankar. Jämför den med den Maria Magdalena som Donatello gjorde hundrafemtio år tidigare.

Donatello: Ångerfull Magdalena (1455)

.

Donatellos Maria Magdalena är en skulptur som står upp, i färd med att föra samman sina händer. Hon tittar rakt fram, mot betraktaren, och vänder sig således till oss på ett sätt som Caravaggios inte gör. Donatellos framställning har dramatiska och nästan groteska drag: håret klistrar sig längs med ansiktet med insjunkna kinder och fortsätter ner över den smala kroppen. Hon ser ut som att hon smälter. Hon saknar tänder och hennes klädnad utgörs av hennes hår. Hon saknar alla prydnader (t o m tänder) men för fortfarande händerna mot varandra i en gest av vördnad. Kan man dra paralleller med hur hon har behandlats genom tradition? I Bibeln står inte att hon var prostituerad men man har dragit henne i smutsen, skalat av henne hennes heder och utmålat henne som en sköka och en syndare. Har Donatello gett henne ett utmärglat skelettliknande ansikte för att han vill gestalta spöket av henne, arvet som man tilldelat henne, snarare än den bibliska person som Caravaggio målade?

.

Detalj.

.

Avslutningsvis kan man också titta på Kiki Smiths Mary Magdalene där Maria Magdalena till och med har en fotboja, tillbakahållen och fångad av eftervärldens bild av henne. Hon kan inte slå sig fri från traditionen.

.

Kiki Smith: Mary Magdalene (1994)

Bild härifrån.

Smiths Maria Magdalena har inga övriga attribut, bara bojan runt foten och den lilla platå eller sockel på vilken hon står som ett utställningsföremål. En moderna tidens skampåle. Kontrapostställningen ekar den av den klassiska skulpturens, så även att hon är naken, vilket dels betonar utställningsaspekten, men bryter också av mot den sena bilden av henne – en framställning med klassiska inslag som möter en icke-klassisk gestaltning. För som sagt så står det inte i Bibeln att Maria Magdalena var prostituerad, vilket nog de flesta numera känner till. Traditionen av henne som sådan har uppstått då man helt enkelt har klumpat ihop några kvinnor som förekommer i Bibeln och sagt att det är Maria Magdalena. En synderska omnämns i Nya testamentet, men hon namnges inte och därmed är det, eller borde i alla fall vara, lite problematiskt att bara lite hipp som happ bestämma att det nog var Maria Magdalena. Men jag är ingen bibelvetare och det har skrivits texter om detta av folk som är betydligt kunnigare än jag, så jag ska inte fördjupa mig mer i det.

Hasta luego till nästa vecka! Då tar vi nog en paus från bibliska motiv och tittar istället på ett verk ur svensk samtidskonst.

Hieronymus Bosch (och lite Brueghel d ä)

Jorå, idag blir det ännu mer bildtolkning! Jag har ju hållit mig till 1800- och 1900-talet de senaste veckorna, men den här veckan blir det 1500-tal och Hieronymus Bosch!

Bosch (född runt 1450, död 1516) målade ofta moraliska eller religiösa motiv (gärna helvetes-, synd- och domedagsscener) och på ett surrealistiskt sätt. Han är väl mest känd för sina apokalyptiska verk, och kanske allra mest för Lustarnas trädgård. (Som vanligt skriver jag det engelska namnet på verk som inte har en etablerad svensk titel.)

Bosch: Lustarnas trädgård (1510)

Detalj från Lustarnas trädgård.

Detalj från Lustarnas trädgård.

En annan Bosch:

The Hay Wagon (1516)

Och ytterligare en Bosch:

Last Judgement (sent 1400-tal)

Nu tänker ni kanske “Men vänta nu, Arge konstvetaren, visade du inte just den här bilden?” och det vore en ganska motiverad invändning, men icke! Fast man kan väl utan att överdriva säga att han hade hittat sin nisch – lätt kaotiska triptyker vars högra sida man inte gärna ska titta på direkt innan läggdags.

De flesta verk av Bosch är fulla med nästan bisarrt många detaljer. Just när du tror att du har tittat färdigt så inser du att det är ett halvdussin nivåer med tillhörande miljö, rekvisita och aktörer som du inte ens har sett ännu. Ha inte bråttom när du tittar på Bosch, speciellt inte om du har turen att se en bild på riktigt. Se hellre en av hans tavlor ordentligt än ögna igenom tio. Lite som med Brueghel d ä (sent 1520-tal -1569). Brueghel påminner mycket om Bosch, även i stil och utförande. Och motivval, för den delen – Brueghel är inte främmande för något lite religiöst eller mytologiskt motiv, se till exempel The Fall of the Rebel Angels och Babels torn (1563). Och hans Children’s games (1560) är ett av många exempel på hans detaljexplosioner. De vill båda skildra moraliserande scener, men när Bosch svänger av mot Surrealismköping med mytologiska kreatur och absurda situationer så tar Brueghel istället vägen dit via Vardagslivelund och med satir, men uppenbart är ändå att den senare har influerats av den förre, då Boschs utföranden är tacksamma även för Brueghel att använda när han ska gestalta sina motiv.

Brueghel d ä: The Fall of the Rebel Angels (1562)

Brueghel d ä: Babels torn (1563)

Brueghel d ä: Children’s games (1560)

Men åter till Bosch. Han är mer än en sån där typisk ”målar folk som krossas under två jätteöron som flankerar en kniv”-konstnär som man ser hela tiden.

Detalj från Lustarnas trädgård.

Idag ska vi titta närmare på Boschs Christ Carrying the Cross. Eller rättare sagt en av dem, han gjorde tre. En såg ut så här:

Christ Carrying the Cross (datering okänd)

Den ska vi inte titta på. En såg ut så här:

Christ Carrying the Cross (1480-tal)

Den ska vi inte heller titta på. Vi ska istället diskutera den här:

Christ Carrying the Cross (1515-16)


Somliga är visserligen inte alldeles säkra på att den faktiskt är gjord av Bosch, men min tolkning står inte och faller med attribueringen.

Christ Carrying the Cross är ett passionsmotiv – Jesus på väg till Golgata med korset på vilket han ska fästas. Kompositionen består av en mängd personer, av vilka man i de flesta fall bara ser huvudet. De är så tätt placerade att man inte får någon uppfattning av resten av rummet, miljön eller bakgrunden. Färgerna utgörs nästan uteslutande av rött, vitt, blått och brunt.

I mitten ser man Jesus gå, med nedslagen blick, bärande på sitt kors och krönt med törnekronan. Bakom honom skymtar Simon som hjälper Jesus att bära korset. Runt om Jesus går folk med förvridna ansikten, flera tycks håna Jesus och situationen. I Nya Testamentet står det om de romerska soldaterna som hånar Jesus på väg till korsfästelsen, och i bilden ser man en man med rustning och sköldar. Nere till vänster ser man Veronica med svetteduken. När Jesus var på väg till Golgata med sitt kors mötte han Veronica som torkade hans panna med sin svetteduk (sudarium), och då uppstod en avbild av hans ansikte på duken, vilket syns här. Jesus och Veronica sticker ut genom att de inte är förvridna – de ser fromma och introverta ut, de blickar neråt och har vänt sig inåt till skillnad från de andra i bilden som tittar på, pratar med och riktar sig mot varandra. Simon, korset, Jesus och mannen nere i högra hörnet bildar en diagonal som överkorsas av en stigande diagonal utgjord av en gråaktig man uppe till höger, Veronica och svetteduken. Tillsammans bildar de således ett symmetriskt kryss och ger en balans i en bild vars motiv är oroligt med ett myller av tätt placerade ansikten.

Intressant är att trots att ”huvudhändelsen” i bilden är Jesus och hans kors så är det inte honom som de flesta i bilden tittar på. De har riktat blicken mot andra i folkmängden eller rakt fram eller på varandra, medan de hånar och skrattar. Kanske är de egentligen inte intresserade av händelsen i sig, utan ser den bara som en ursäkt att få ge utlopp för ett häcklande utan repressalier. Temat i bilden är den klassiska motsättningen det onda och det goda. Det onda i bilden är de som avbildas fult och förvridet, vilket blir en tydlig kontrast mot den mer harmoniska avbildningen av Jesus och Veronica. Dum är ful, snäll är fin. Svårare än så behöver det inte vara i Boschland. Jesus och Veronica påverkas inte av oron och den pressade stämningen i bilden då de vänder sig inåt, något som illustreras av de slutna ögonen, och verkar finna något slags yogaartat lugn.

På den översta nivån, näst längst till höger, ser vi en man, mycket blek och grå och med tunt skägg, som även han ser ut att bli hånad. En del identifierar den gråtonade mannen i övre högra hörnet och den tandlöse mannen i nedre högra hörnet som den gode respektive den onde förbrytaren som korsfästes samtidigt som Jesus. Jag har istället en teori om att det skulle kunna vara Petrus respektive Judas.

Den grå ansiktsfärgen kan vara ett sätt för Bosch att avbilda mannens ånger, vilket visserligen skulle passa in för en identifiering av mannen som tjuv, men även Petrus. NT säger Jesus att Petrus ska förneka honom tre gånger innan tuppen har galt två gånger. Strax innan domen och korsfästelsen frågar folk Petrus om det inte är han hänger med Jesus, men han förnekar detta gång på gång. När han sen minns vad Jesus sagt, och att han just har gjort vad Jesus förutspått så brister han i gråt av ånger och skuld. Två av de förvridna ansiktena vänder sig mot honom, en hänger dessutom med armen runt Petrus axel och pekar fingret åt honom, medan Petrus ser besvärad ut. Det kan föreställa en av dem som, lite retfullt, frågar om det inte är han som är Petrus, och vi får här se Petrus som skruvar lite besvärat på sig och förnekar detta. Han är således inte lika fint avbildad som Jesus och Veronica, eftersom han inte är lika god som dem, men inte heller lika grotesk som många andra i bilden.

Om man sedan ser till mannen längst ner till höger så är det en något förvriden man som ser ut att bli hånad av några andra. De skrattar åt honom, en av dem har en hand på hans axel och en annan tar tag i bandet runt mannens hals. Jag har tolkat den ilskne mannen som Judas, han som förrådde Jesus genom att utelämna honom till översteprästerna, med en kyss på Jesus kind (därav ordet Judaskyss) talade Judas om vem Jesus var och lät honom bli gripen. För detta fick han trettio silvermynt. I Matt 27:3-5 kan man läsa att sedan Jesus dom fallit ångrade Judas sig och försökte att betala tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna, något de inte var intresserade av. Judas fick så dåligt samvete och blev så skuldmedveten att han slängde iväg pengarna och tog sedan livet av sig genom hängning. Om man ser till bandet kring mannens hals så är det ett rep, något som kan vara en fingervisning för betraktaren om vad som händer sedan. Min tolkning är att hans vredgade ansiktsuttryck skvallrar om frustrationen och ilskan, och skammen, han känner av att inte kunna rätta till det han har gjort.

Petrus skuldmedvetenhet och Judas självmord äger (i NT) rum innan Jesus börjar gå med sitt kors, så med min tolkning blir det visserligen en kronologisk anomali, men man kan kanske tänka sig att Bosch inte fokuserade på en linjär kronologisk avbildning, på samma sätt som uppfattningen av rummet i bilden inte är helt självklar. Det skulle kunna handla om en s k simultansuccession där man avbildar olika förlopp och händelser i samma scen, genom att inte ta hänsyn till kronologin i händelseförloppet och inflika Petrus och Judas i bilden blir det ett sätt att redovisa en mellannivå till gott och ont; Petrus och Judas är inte alldeles reko eftersom de förrått Jesus, men inte heller helt dumma då de ångrar sig efteråt. Således avbildas de inte lika förvridet som häcklarna men inte heller lika fint som Jesus och Veronica.

 

Så! Tack för idag!