Bernini: Heliga Theresas extas (1652)

Idag ska vi titta på Berninis Heliga Theresas extas. Skulpturen, som färdigställdes 1652, står fortfarande i Santa Maria della Vittoria i Rom och eftersom det är Bernini som gjort den så är den rätt känd. Vad som är intressant är att den har fått en väldigt etablerad tolkning, oavsett om du slår upp skulpturen på Wikipedia, en grundkursbok i konstvetenskap eller en turistguide för Rom så säger de samma sak: att det är en sexuell extas som avbildas. Scenen skildrar Theresa, en karmelitnunna, vars hjärta en ängel penetrerar med den gudomliga kärlekens gyllene pil. Det gör föga förvånande rätt ont, men Theresa menar att det var värt det då hon därefter uppfylls av helig extas och kärlek till gud. Och man påpekar som sagt gärna den rätt erotiska framtoningen hos Berninis Theresa, hennes krökta tår, tillbakalutade huvud och särade läppar. En del påpekar också att ängelns pil inte direkt är riktad mot Theresas hjärta.

.

Gian Lorenzo Bernini: Heliga Theresas extas (1652)

.

Detalj.

.

Jag har sett skulpturen många gånger och jag förstår att det är en tacksam tolkning, den där med det erotiska inslaget. Att Bernini kanske skildrar sexuellt klimax sådär lite tongue-in-cheek. Men jag vet inte jag. Jag kan inte undgå att ställa frågan: Hur skulle man annars skildra extas med ett visuellt medium? Hur framställer man någon som extatisk utan att det ser sexuellt ut? Alltså, jag menar inte sån där lätt extas som ungarna i Kinderäggsreklamen är uppfylld av, utan en genuin världsomvälvande extas som det handlar om i det här fallet. Kan det inte vara så att Bernini förstår att det inte är möjligt, eller speciellt intressant, att skildra en himmelsk extas eftersom vi inte kan konkret relatera till den? Hur ser en överjordisk extas ut? Nä just det. De allra flesta har inte bevittnat någon. Bernini gestaltar kanske därför extasen i en sinnlig form som vi känner igen, och menar med detta att njutningen man får ut av den gudomliga penetrationen i hjärtat är lika stor, eller kanske större, än ett mänskligt köttsligt klimax. På det sättet kan vi förhålla oss till vad Theresa upplever på något slags erfarenhetsbaserat sätt.
Teorin styrks när man tittar på några andra av Berninis verk. Ta till exempel hans skulpturframställning av nunnan Ludovica Albertoni på sin dödsbädd (färdigställd 1674). Likt Theresa så upplever hon fysisk smärta samtidigt som religiös extas. Hon tar sig för bröstet, knäna är lätt uppdragna, ögonen stängda och munnen är öppen, kanske för att släppa ut ett rop av kval.

.

Bernini: Blessed Ludovica Albertoni (1674)

.

Skulpturen föreställer med andra ord en nästan 60-årig kvinna i febersmärtor. Det är inte ett sådär alldeles jättesexuellt tema, och jag kan personligen tänka mig att Bernini inte heller menade att det skulle tolkas som en erotisk skildring. Det handlar om samma extas som vi såg hos Theresa, och även här skildrar han genomträngandet av den himmelska passionen i en mänsklig kropp som någonting som vi känner igen.

Och vi kan vända oss till Berninis Apollo och Dafne (1625) och studera Dafnes ansiktsuttryck. Myten går ut på att Apollo blir kär i nymfen Dafne. Dafne är inte intresserad och avvisar därför Apollo, som vägrar att ge upp. Han börjar jaga henne och hon springer ifrån honom så gott hon kan medan hon ber till gudarna om hjälp. De uppfyller hennes önskan på det mest praktiska sättet de kan komma på – de förvandlar henne till ett lagerträd (”daphne” är grekiska för ”lagerträd”).  Vi ser här hur hon har börjat förvandlas, det börjar skjuta ut kvistar och blad från hennes fingrar och tår.

.

Bernini: Apollo och Dafne (1625)

.

 Detalj.

.

Berninis Apollo har just fått tag på Dafne, han har sin hand om hennes midja och hon har blicken riktad bakåt. På många sätt påminner framställningen av Dafne om Theresa och Ludovica: munnen är öppen, huvudet tillbakalutat och kroppen är krökt. Dock är hennes ögon öppna, man kan se hur hennes fasa över det faktum att han har fått tag på henne börjar övergå i någon slags lättnad. Ögonen är inte uppspärrade av skräck, hon har insett att gudarna har hört hennes bön.

Avslutningsvis kan vi titta på Berninis Saint Jerome (1663) där Jerome håller om ett krucifix med en ömhet som vanligen är reserverad till älskande par. Kanske är det samma sak här som med den himmelska extasen – Bernini vill skildra den andliga värmen och tillgivenheten på ett timligt sätt så den gemene världslige betraktaren kan förstå den.

Så för att sammanfatta: för de flesta av oss är en himmelsk extas någonting rätt så abstrakt. Jag kan inte påstå att jag vet exakt hur den känns, och jag tror att jag med det ingår i en majoritet. Jag kan alltså inte relatera till en andlig extas, om någon försökte skildra den kunde jag på min höjd säga att det såg väl gemytligt(?) ut. Fast jag vet ju inte. Världslig hänryckning däremot, det kan väl alla som någongång varit lite upprymd i alla fall föreställa sig hur det känns. Så varför inte avbilda Theresas, Ludovicas och Jeromes känslor på ett sätt som vi kan förhålla oss till? Det är väl inte alldeles orimligt att Bernini, som man väl kan säga hade koll på det här med konst utan att bli klassad som en lögnare, ville att betraktarna skulle kunna tillgodogöra sig scenen och känslorna som skildras, och vidden av dem, hellre än att framställa någonting abstrakt och otillgängligt för de allra flesta (eller, om man vill vara lite djärv, alla)?

.

Det är i alla fall en alternativ tolkning och ett förslag till hur man kan se Berninis Heliga Theresas extas på ett annat sätt än det som alltid presenteras. Kanske finns det fler verk med en väldigt etablerad och enligt gängse uppfattning grundmurad tolkning som jag kan titta på senare, skriv gärna på twitter eller facebook om ni har några förslag!

Och där sätter vi punkt för den här veckan.

Annonser

Artemisia Gentileschi: Judith dödar Holofernes (1620)

Igår skulle Artemisia Gentileschi (1593-1656) ha fyllt 419 år, så idag tittar vi på hennes mest berömda verk Judith dödar Holofernes (1620). Det är en bild som alltid dyker upp på grundkursen i konstvetenskap, gärna bredvid Caravaggios framställning av samma scen. Men man kan inte gärna utgå från att alla har läst de deuterokanoniska skrifterna, och därför börjar jag med en snabb sammanfattning av vad som sägs i Judiths bok (en av böckerna som ingår i Tillägg till Gamla Testamentet).

Så, alltihop utspelar sig i och i närheten av Betylua, en stad som ligger intill passet till Judéen. I Betylua bodde Judith, en judisk kvinna som var driftig och mycket omtyckt. Hon hade blivit änka tre och ett halvt år tidigare då hennes man dog av solsting.

Holofernes, som var en assyrisk general och kung Nebukadnezzars härförare, kom till Betylua med sina soldater för att ta över staden och sedan gå genom passet och ta över resten av Judéen och Israel. Holofernes omringade och inneslöt staden Betylua och ströp deras vattentillförsel, efter tjugo dagar hade deras vattenresurser sinat helt. Törsten blev således svår i staden och invånarna var benägna att kapitulera, men Judith bestämde sig för att ta saken i egna händer – hon lade av sig sin änkedräkt och gick, tillsammans med sin lojala tjänarinna, iväg till Holofernes läger där han vilade i sitt tält. Han blev hänförd av hennes skönhet och ställde till med dryckeslag då han planerade att förföra henne på natten. Dock somnade han berusad. Judith tar då Holofernes eget svärd, ber till Gud om kraft och hugger sedan huvudet av honom. Hon tog med sig huvudet till sina landsmän som blev lite peppade i och med detta, och efter ett anfall mot de då knäckta assyriska soldaterna skingrades motståndarna och Betylua, och Israel, var räddat. THE END.

 

Artemisia Gentileschi: Judith dödar Holofernes (1620)

.

Gentileschi avbildar här ögonblicket när Judith hugger av Holofernes huvud, ackompanjerad av sin tjänarinna. Det är ett rätt populärt motiv som massor av konstnärer har skildrat, det mest berömda är kanske Caravaggios version (mer om den lite senare). Gentileschi har placerat Judith i en pose som påminner om slaktscener, hon håller Holofernes huvud bort från sig, inte av avsmak utan för att blodet inte ska stänka ner henne. Detta understryks också av de upprullade ärmarna, det är av praktiska skäl snarare än av vämjelse. Det poängterar också berättelsen, där Judith inte dödar Holofernes av personliga skäl eller för egen vinning, utan för att det är vad som måste göras. Ingen annan i staden var villig att ta itu med det, så Judith stiger fram och gör vad som är nödvändigt. Det är praktiskt, inte personligt.

Gentileschi gjorde två varianter av Judith dödar Holofernes (1612 respektive 1620), av vilka den här är den senare. De två framställningarna påminner mycket om varandra men några skillnader finns – Judiths kläder har olika färger i de två versionerna, detaljer har tillkommit och vidare har Holofernes lite grumliga ögon i den första versionen. De är så ljusa att man inte riktigt kan fånga hans blick. I den senare är dock pupillerna tydligt utmärkta och vi kan söka ögonkontakt med honom. Vi ser att han, i sitt dödsögonblick, tittade ut ur bilden, mot betraktarens håll, kanske i ett fruktlöst försök till rop på hjälp. Markeringen av hans ögon och blick ger hans ansikte mer liv, vilket gör bilden än mer levande och graden av aggression och våldsamhet blir mer påtaglig.

 

Gentileschi: Judith dödar Holofernes (1612)

.

Gentileschi avbildar tjänarinnan som en ung kvinna. I Caravaggios bild är det en äldre gumma som står bredvid, redo med säcken som huvudet ska läggas i. I Gentileschis tappning är hon med och hjälper till att hålla ned Holofernes medan Judith hugger huvudet av honom. I Judiths bok poängteras ideligen Guds inblandning i det hela; Judith vänder sig till honom med bön, och det sista hon gör innan hon stöter svärdet i Holofernes är att be Gud om mer kraft (förmodligen både i kroppslig styrka likväl som i ande) för att kunna genomföra dådet. Även om man kanske är lockad att dra paralleller till ett kors när man ser hur formen på svärdet har utvecklat sig mellan Gentileschis två versioner så noterar man hur Gentileschi snarare verkar vilja ta ett steg bort från Guds inblandning och istället visa på hur kvinnorna av egen kraft gjorde detta. Tjänarinnans påtagliga inblandning i scenen gör att det som ursprungligen var ett dåd av Gud och Judith nu är ett dåd av två handlingskraftiga kvinnor.

Det är många som har försökt förklara graden av våld i Gentileschis framställning med att hon blev våldtagen några år innan (underförstått: hon måste såklart hata män). Personligen tycker jag att det är en svammelteori. Varför kan hon inte bara ha velat göra en realistisk framställning utan en personlig agenda? Jag vet inte, jag har lite svårt för när man försöker förankra vissa element i en bild i ”konstnären är ju en kvinna, så det är därför”. Som att kvinnor bara tycker om att måla blommor och om någon gör någonting lite mer dramatiskt så måste det ligga någonting specifikt personligt bakom det, för kvinnor kan ju inte skildra våld ”egentligen”. Gentileschi måste vara en anomali. Herregud. Med manliga konstnärer händer det visst att man försöker koppla aspekter i konstverk till deras liv – se t. ex. GAN, van Gogh eller Eugène Jansson – men då handlar det snarare om faktorer som homosexualitet, politisk övertygelse, sjukdom et c, aldrig ”det är för att han är en man”. Och då handlar det i regel om motivval och inte själva utförandet. Jag menar, om någon sa – ”Brueghel målade en massa detaljer för att han var en man.” så… Ja, ni ser ju själva. Fånigt fånigt fånigt.

När jag var tonåring praktiserade jag på ett bokantikvariat som hade ett ganska gediget utbud av deckare. En man kom in, sugen på en kriminalroman och frågade ägaren om råd. Ägaren rekommenderade några, men mannen var skeptisk – kunde kvinnor verkligen skriva deckare? Jag stod en liten bit bort och sorterade böcker och såg ägarens lätt häpna min när han sa ”Kan de skriva deckare?! Kvinnor är de riktiga råskinnen – de vågar ta ut svängarna! Män är fegisar. Luguber hit och luguber dit. Om du nu ska läsa en deckare så läs för guds skull någonting av en kvinna.” Jag kommer alltid att tänka på det när jag ser Gentileschi.

 

Caravaggio: Judith dödar Holofernes (1599)

.

Och man måste ju fråga sig – om Gentileschis våld är okarakteristiskt för kvinnor, vad är då Caravaggios mesiga framställning av samma scen? Caravaggio lär ju inte ha varit speciellt mjäkig i sin natur – sju år senare mördade han någon. Varför avbildar han inte ett blodbad istället för sin klemiga bild där det istället ser ut som att Judith är i färd med att skära upp en limpa? Jag vet inte. Ibland är diskussioner kring bildtolkning lika intressant som bildtolkningen själv.

Där sätter jag punkt för den här veckan! Det blev kanske inte en massivt fördjupad genomgång, men jag har en deadline som jagar mig likt den där jättestenbumlingen i Raiders of the Lost Ark.