Vincent van Goghs hospitalinteriörer

Året 1889-1890 var van Gogh inlagd på hospitalet Saint-Paul i Saint-Rémy. Han skrev själv in sig och under vistelsen producerade han några av sina mest kända verk, till exempel

Bild
van Gogh: Irises (1889)

och

Bild
van Gogh: Starry Night (1890)

(Det är kanske dags för en påminnelse om varför jag använder den engelska titeln på verk vars originaltitel är på något annat språk – jag motiverar det med att alla verk inte har en etablerad svensk titel och jag vill inte ge mig i kast med att ge dem en, och eftersom alla inte kan franska/tyska/italienska/alla språk i hela världen så känns det sådär att ange en titel som inte alla kan läsa. Så det får bli engelska. Men tro mig, jag är väl medveten om hur dumt det är. Det skär lite i mitt hjärta också.)

På Saint-Paul gjorde van Gogh många målningar av vyer, exteriörer, växter och blomsterstilleben, men idag ska vi titta på hospitalinteriörerna. När jag såg dem första gången tänkte jag på hur klaustrofobiska de är. Man känner sig instängd på ett sätt som man inte annars gör i hans interiörer – även om man har en vägg framför sig så öppnar han vanligtvis upp den genom ett fönster eller en vinkel. Man kan exemplifiera med Still Life with Absinthe (1887), där vi möter en vägg omedelbart bakom ett stilleben. Men väggen är uppbruten av stora fönster och vi ser livet på gatan utanför. Till och med i Prisoners’ Round (1890), som föreställer en samling fångar som går runt i en ring på en trång innergård, låter van Gogh den motsatta tegelväggen vinklas från oss, så känslan av djup förhöjs. I The Night Café (1888) har rummet röda väggar, vilket lätt skulle få det att verka trångt, men här är dörren öppen och vi ser in i nästa rum, vilket ger hela bilden en enastående djupverkan. Jag skulle kunna ge hur många såna här exempel som helst, men ni förstår kanske poängen nu. Van Gogh framställer inte alltid stora, öppna rum, men han kompenserar i regel för detta på olika sätt.

Men det är någonting annorlunda med sjukhusinteriörerna.

451px-Vincent_Van_Gogh_0012Van Gogh: Entrance Hall of Saint-Paul Hospital (1889)

Van Gogh (och betraktaren) står precis framför en öppen dörr, en liten utgång genom vilken man kan skymta det öppna utomhus:et. Den där dörren är själva huvudmotivet, i det att den är det centrala i bilden. Passagen mellan inomhus och utomhus. Alltså inte nödvändigtvis insidan/utsidan, utan inhysandet av insidan/utsidan. ”Inomhus” kontra ”utomhus”, om man så vill. Och yttervärlden är en så liten del av målningen, istället täcks nästa hela bildytan av de monokroma väggarna och taket. Under sin tid på Saint-Paul gjorde van Gogh mängder av exteriörer och naturmålningar, men jag tycker att det är interiörbilderna som är intressantast. Som den här målningen, där van Gogh är inomhus men tittar ut. Samtidigt är han så långt bort från dörren, som att han inte riktigt vill (eller kan) närma sig den eller gå ut.

 

458px-Vincent_van_Gogh_-_Corridor_in_the_Asylumvan Gogh: Corridor in the Asylum (1889)

Liknande komposition ser vi i Corridor in the Asylum (1889) där man står längst ner i en korridor och tittar mot den avlägsna, motsatta änden. Allra längst bort skymtar man vad som påminner om ljuset i en tunnel. Mellan betraktaren och öppningen längst bort ser vi en liten dunkel person som är på väg in genom en av korridorens dörrar. Han är bara en mörk figur utan synliga detaljer, med undantag av vad som kan vara en skärmmössa. Vi vet inte vem den där personen är. På wikipedia beskrivs figuren som ”vilsen”. Kanske spelar det ingen roll, kanske representerar han bara andra personer på sjukhuset, som också måste gå genom den långa, snäva korridoren innan man hittar ut i ljuset som vi skymtar i slutet av den. Någon som hittar en tillfällig tillflyktsort i en sidodörr. Precis till höger anar man en trappa. Man har klivit ner för den och konfronteras nu av den suggestivt långa korridoren. Precis som i Entrance Hall of Saint-Paul Hospital är känslan av isolering påtaglig. Fälten av rött, gult och grönt som bryter in i varandra skapar därutöver viss oro, jämför med Entrance Hall där färgerna är bildar större enhetliga fält – det mörkbrunröda golvet glider över i dörrarna, tak och väggar har samma gula nyans och de grågröna valvbågarna avgränsar de bägge fälten. Isoleringen är mindre orolig.

 

Ward_in_the_Hospital_in_Arlesvan Gogh: Ward in the Hospital in Arles (1889)

Strax innan van Gogh lade in sig på Saint-Paul hade han varit inlagd på ett hospital i Arles. Det var i anslutning till den episod i hans liv som kanske är mest känd för att han karvade av sig örsnibben. Hursomhelst, i under en av sina vistelser på hospitalet i Arles målade han Ward in the Hospital in Arles (1889). Den här kompositionen är något annorlunda i det att bildrummet är befolkat, men känslan av isolering är fortfarande där, ingen tar någon notis om betraktaren. Likt korridoren är rummet är långsmalt och betraktaren/van Gogh står i ena kortändan. Man ser dörren, den är ganska nära bildrummets mitt och kompositionens linjer leder dit. Dags för en av mina berömda paintbilder? Jajamän!

 

van Gogh

Ja, ni förstår ju kontentan i alla fall. Dörren på motsatt sida kan verka avlägsen och av ringa storlek, men den är helt klart en central del av målningen, bilden och kompositionen. Bildrummets förgrund upptas av en samling patienter som sitter kring en spis. Att ockupera bildens förgrund och sedan låta rummet fortsätta bakom karaktärerna är ett spännande sätt att illustrera rummets djup på, och som vi har sett att han gjorde redan med The Potato Eaters (1885). Där sitter en familj och äter. De tar upp förgrunden och mitten av bildrummet, men vi ser att hela bakgrunden utgörs av ytterligare ett rum. Det gör målningen mycket dynamisk. Men om vi fortsätter att jämföra The Potato Eaters med Ward in the Hospital in Arles så noterar vi en ganska viktig skillnad – det senare verket är skildrat något ovanifrån. Fågelperspektivet är mycket intressant. Vem är det som står och tittar ner på de andra patienterna? Är det van Gogh själv, som med detta visar att han inte riktigt har kommit in, eller inkluderats, i miljön ännu? Är fågelperspektivet med andra ord ytterligare ett sätt att uttrycka isoleringen? Eller är det betraktaren som står och ser ner på patienterna, markerar fågelperspektivet vårt utifrånperspektiv?

Kanske är det inget av det. Van Gogh skrev en del om sina hospitalvistelser i brev till sin bror, och han talar om gemenskapen som bildades. Hur man tog hand om varandra och hjälpte så gott man kunde när någon fick ett anfall. Så kanske är det här inte alls ett ovanifrånperspektiv av isolering eller den tillfällige besökarens granskande blick, utan ett porträtt. Ett porträtt där van Gogh tillfälligt objektifierar den krets av samhörighet som han blivit en del av. Och dörren på andra sidan rummet visar vad som förhoppningsvis väntar dem, eller en del av dem, så småningom. (Notera att ingen är i närheten av dörren.) Kanske visar den här målningen att van Gogh tvärtom inte är isolerad. Kanske är den en hyllning till sällskapet, och individerna, som man ser och läser bäst när man tar ett steg tillbaka.

 

Annonser

Laurie Simmons: Finbadrum (1978)

Förra måndagen funderade jag över vilka bilder jag skulle ha med i den veckans inlägg, vilket handlade om Mary Cassatt och Berthe Morisot, och då slog det mig att de båda har gjort badrumsbilder.

Mary Cassatt: Woman Bathing (1890-91)

 

Berthe Morisot: Lady at Her Toilette (1875)

Och då kom jag att tänka på Laurie Simmons (1949- ) och hennes underbara Finbadrum (”First bathroom”/Woman Standing) från hennes bildserie Interiors (1978).

 

 

Finbadrum föreställer en docka stående i mitten av ett badrum. Hon har en röd, mönstrad klänning och svarta skor med klack. Hon står vid ett tvättställ som är utdraget så även det är placerat i mitten av rummet och i centrum av bilden. I badrummet finns övrig badrumsinteriör; badkar, toalettstol, kakel et c. Ljus kommer från ett fönster i hörnet och lyser fläckvis upp golvet och de blågröna väggarna. Man får nästan en undervattenskänsla som accentueras av ankschablonerna på väggen.

Hemmet är en privat miljö. Det är kvinnans sfär, hon spärras in i det privata och tvingas att vara objekt: hon är i mitten av rummet och har blicken vänd från betraktaren, hon är inte medveten om oss. Eller så låtsas hon inte om oss. Hon är det optimala utställningsobjektet. Simmons leker med den objektsföreställningen genom att placera in henne i ett något tabubelagt rum, hon är i den privata sfären – faktiskt i något så privat att det inte brukar avbildas. Ser man bakåt på avbildade kvinnor i konsthistorien kan man erinra sig Cassatts brevskriverska vid en sekretär, Lichtensteins gråtande kvinna på en säng och Vermeers vardagssysslor, men sällan avbildas kvinnan i ett badrum på det här viset. Kvinnor i badrum brukar på sin höjd stå och utföra sina bestyr framför badrumsspegeln, vi ser det i Cassatts och Morisots bilder och vi ser det i reklamannonser där kvinnorna bättrar på sminket och pratar med sina väninnor. Samma sak i film. Här är spegeln däremot tydligt reducerad.

Hitchcocks Psycho väckte stor uppmärksamhet när man inte bara såg en toalett när en kvinna var inne i ett badrum, hon spolade den också. Visserligen spolade hon bara ner pappersbitar, men ändå. Hon använde den! Toalettstolen är i Finbadrum ett fysiskt objekt, precis som handfatet och badkaret, medan spegeln bara är en platt, påmålad yta utan spegelbild. Den är oduglig och helt utan funktion. Både Cassatts och Morisots speglar fungerar och reflekterar, och rummet är inte lika påtagligt som här – i Finbadrum är rummet det andra huvudsakliga objektet, det är till och med titeln själv. Spegeln har reducerats till lite rekvisita.

Man kan få en känsla av att det inte är meningen att vi ska vara där och se detta. Vi inkräktar på det privata. Vi har ingen ögonkontakt alls med dockan/kvinnan, och inte heller är det en scen som utspelas för oss. Hon står med ryggen mot oss, precis som Cassatts och Morisots kvinnor, och visar inte vad hon gör. Bilden hade gett en helt annan känsla om dockan hade varit vänd mot andra hållet och visat oss sitt ansikte.

Så vad säger då Simmons? Det känns inte orimligt att anta att det här är en kommentar till den instängda hemmafrun, men Simmons ger ingen vidare lösning på det hon uppfattat som ett problem, om hon har gjort det. Det är ingen personlig kritik mot hemmafrun i sig. Hon driver inte med henne. Hon presenterar ingen alternativ lösning. 1900-talskonst spelar gärna på klichéer, stereotyper och konventioner. Simmons användande av dockor ger en nostalgisk air till bilderna, man kommer att tänka på 50-talets amerikanska dröm. I Finbadrum är dockan placerad i en dockmiljö (ett dockskåp?) med docktillbehör, hon är i sitt rätta element och det är svårt att veta huruvida hon föreställer en docka eller en kvinna. Den alternativa titeln som finns för verket; ”Woman standing”, vittnar om att det är en kvinna som ses, men dockmiljön och –detaljerna verkar istället som kulisser för en iscensättning. Under 1980-talet hade Mattel en kampanj för en ny Barbie-docka, vars reklamannons bestod av en bild av en Barbie i förgrunden. Bredvid sig hade hon ett bord med en tallrik hamburgare och pommes frites. Hon lutade sig lite mot bordet (i den mån en stel Barbiedocka kan luta sig) och tittade ut mot oss. Bilden var taget med kort skärpedjup, men i bakgrunden kunde man se riktiga (men suddiga) människor sitta och äta hamburgare, vilket gjorde att man skulle uppfatta Barbie som en riktig person ute i riktiga världen som gör riktiga saker med verkliga människor. Simmons har dock inte försökt få sin docka att se ut som en verklig person. Antingen var det inte av intresse eller så skulle det direkt motverka syftet med bilden.

Apropå en Barbie-jämförelse så kan man avslutningsvis inte låta bli att undra om alternativtiteln ”Woman standing” kan vara en kommentar till Barbiedockan som inte kan stå på egen hand, inte ens med skor. Hennes fötter har hittills alltid varit dömda att peka diagonalt och skulle inte kunna stå så självständigt som den lilla dockan i Simmons bild. Hon må vara fast i sin roll som hemmafru i sin amerikanska dröm medan Barbie har rest jorden runt otaliga gånger och haft i princip alla yrken som finns, men hon kan i alla fall stå själv. Om än det är vid ett tvättställ i sitt dockhus. Dessutom är det intressant att jämföra titlarna ”Woman standing” och ”Woman bathing” – är det en framgång att hon kan stå upp i sitt eget hus, eller är det en regression från Cassatts kvinna som faktiskt uträttar något? Det är det jag tycker bäst om med Simmons verk, man går fram och tillbaka, å-ena-sidan, å-andra-sidan, och hittar hela tiden nya trådar att dra i.

Om ni inte känner till henne sedan tidigare så borde ni klicka här och titta på ännu fler bilder.

(Missade ni lördagens extrainlägg om Eugène Jansson? Äsch. Nu är det kanske inte så tokrelevant längre, men i vilket fall så finns det här.)