Bror Hjorth: Näckens polska (1967)

Hel skulpturBror Hjorth: Näckens polska (1967) på torget utanför Resecentrum i Uppsala.

Utanför resecentrum i Uppsala står sedan 1967 Bror Hjorths skulptur Näckens polska. Skulpturen, som pryder en fontän på torget, beställdes redan i början av 50-talet men då arbetet omgärdades av en del konflikter blev det en ganska utdragen process. En nu känd stridighet rådde till exempel kring näckens penis, vilken man menade var för erigerad och osedlig. Hur som helst så blev verket till slut färdigt och har stått på sin plats sedan dess. För övrigt kan man besöka Bror Hjorths Hus i Uppsala och se hur Hjorths arbete med verket fortskred genom modellerna.

Näckens polska 3

Skulpturgruppen är sex meter hög och föreställer på ena sidan näcken, han står naken och spelar på en gyllene fiol. På andra sidan står en naken kvinna, huldran (eller skogsrået), med långt utsläppt hår. Mellan dem står tre stora solrosor, den mittersta är den största och uppepå den dansar en man och en kvinna vad som enligt verkets titel är en polska.

Om vi börjar med att titta på näcken så ser vi som sagt att han är utan kläder. Detta stämmer väl överens med den bild vi har av näcken, den som kanske blev mest känd genom Ernst Josephsons Näcken (1882),  det vill säga den nakne, spelande forskarlen. Däremot stämmer den inte lika väl överens in på vad som faktiskt sägs om näcken i svensk traditionell folklore. Jochum Stattin skrev på 80-talet en avhandling – Näcken – Spelman eller gränsvakt? – i vilken han diskuterade de olika roller och gestalter som näcken har. Bland annat är han påklädd – han beskrivs ofta som en gråklädd herre med röd mössa, alternativt rödklädd. I en uppteckning från 1800-talets Skåne beskrivs han som ”en gammal man med långt, vitt skägg”. Utifrån dessa beskrivningar kan man ju inte undgå att se likheterna med en annan känd person i vårt folkloristiska galleri, men poängen är att han egentligen inte är naken, eller näck om man så vill: etymologiskt kommer ”näcken” från ett indoeuropeiskt ord för ”att bada, tvätta sig, rena sig”. Dessutom kunde han vara lite olika djur (t ex en fisk eller den ganska kända Bäckahästen) eller en sak (som en halv båt eller en träbit). Dock, intressant nog, aldrig kvinna. Men det är kanske ett sidospår. Hjorths skulptur visar alltså en naken näck som man kanske inte hittar något riktigt belägg för i svensk folklore. Och som vi har sett så är det just nakenheten som har problematiserats mest, men inte för att det går emot den folkloristiska berättelsen om näcken utan för att det är provocerande med en naken karl som står där i all sin prakt. (Den nakna kvinnan sägs det inte lika mycket om.)

Näckens polska 2

Så vad föreställer då Näckens polska? Jo, näcken som spelman. En av de mest kända aspekterna av näcken är ju att han förleder folk med sin musik, vanligtvis genom att de går ned sig i vattnet. En leende näck med sin fiol är med andra ord antagligen inte ett speciellt lättsamt motiv. Det finns berättelser om näcken som går ut på att när man hör honom, eller någon som lärt sig spela hos honom, spela så kan man inte sluta dansa och till slut dansar man sig till döds (liknande berättelser finns för övrigt om djävulen). Om inte någon utomstående (som inte dansar) lyckas läsa av situationen och klippa av näckens fiolsträngar så ligger dansarna illa till. Ställ detta mot det groteska leendet som Hjorths näck har.

NPNDetalj.

Vi ser med andra ord möjligtvis en näck som med ett brett flin spelar i vetskapen om att det unga paret kommer att dansa sig till döds. Det är ett ganska otäckt motiv. Jag kan personligen tycka att penisen är försumbar i sammanhanget.

Huldran

På andra sidan näcken står kvinnan med långt hår. Detta sägs ska vara huldran (eller skogsrået). Jag är lite besviken på vad man har gjort med henne, man hade kunnat göra så mycket mer. Huldran är en av de mest spännande inslagen i vår traditionella folklore och nu står hon bara där, ganska passiv. När jag tittade ordentligt på den här skulpturen för några år sedan var jag tvungen att researcha och läsa mig till vem hon skulle vara, för det finns inte direkt någonting i skulpturen som vittnar om det. Inga attribut, ingen förklarande posering. Om det nu är skogsrået så är det ju barockt att man inte låtit henne vända oss ryggen – Hjorth är ju känd för sin tredimensionalitet och hade haft hur mycket spännande som helst att arbeta med då! Tänk vad han hade kunnat göra med hennes ihåliga rygg! Det här utförandet är helt obegripligt. Hon bara står där, som för att agera motvikt till mannen, näcken, på andra sidan.

Huldran 2

Jag läste en tolkning som säger att Hjorth ville ”…fånga den svenska vemodiga folksjälen med längtan och passion som tvingande förutsättningar. Han ville skapa en hyllning till livet och till musiken, den sistnämnda en av människans högsta livsyttringar enligt konstnären. Bror Hjorth önskade att vi, som lever vår korta stund på jorden, liksom det dansande paret på skulpturens topp skulle känna livets dans i dess eviga cirkelrörelse genom generationerna.”

Jag vet inte jag. Å ena sidan tror jag på den första delen, Näckens polska kan mycket väl handla om den svenska vemodiga folksjälen. Längtan och passionen förkroppsligas ju här av näcken och huldran, vilkas berättelser i många fall genomsyras av begär och erotik. Däremot är jag skeptisk till om jag skulle säga att det är en hyllning till livet, jag vill kanske hellre, som jag har gjort här, peka på det lite sinistra i motivet. Detta skulle jag säga understryks av det förledande i väsenas natur: det handlar om att fresta, förföra och förtrolla människan. Sällan sker någonting gott av ett möte med någon av dem. Och blir de, i det här sammanhanget, inte intressantare av det?

Näckens polska sinister

Dessutom måste vi ta titeln i beaktande igen. Verket heter Näckens polska. Näckens polska är som sagt en speciell polska. Det finns en annan version av verket som bara föreställer det dansande paret (se här), den kallas då Bondpolskan och det är snarare i den tappningen som jag skulle tolka motivet som en hyllning till livet och musiken. Det är två direkt olika verk, vilket befästs i ändringen av titeln.

Min personliga favoritdetalj i Hjorths skulptur är för övrigt den dansande kvinnans kjol. Det är kanske en långsökt parallell men jag kommer alltid att tänka på kjolen hos Kvinna vid havet, Ivar Johnssons skulptur från 1934 som står i Göteborg. Kvinna vid havet är som bekant placerad på Sjömanstornet, så precis som med Näckens polska ser man den böljande kjolen nedifrån.

bildmash

Men kanske är det precis där som den där hyllningen till livet kommer in. När motvinden som blåser i den sörjande kvinnans kjol understryker hennes tungsinthet och hur hon har blivit kvar med sin sorg så tar Hjorth samma kjol och samma siluett och gör den till ett tecken på liv och rörelse, dans och glädje i Bondpolskan. I Näckens polska bidrar tredimensionaliteten i kjolen till att framhäva det mänskliga och det kroppsliga i de två dödliga karaktärernas rörelse. Någon motsvarande djupverkan ser vi inte i de två mytiska naturväsen som vi möter på den lägre nivån. Som vi har sett så är huldran speciellt platt och ytlig, näcken har ju i alla fall sin öppna mun och fiol medan huldran till och med har sträckt ut armarna åt sidorna. Med Hjorthska mått mätt skulle man inte kunna göra henne grundare ens om man försökte.

Och med det avslutar jag den här veckans lite snabba titt på Hjorths Näckens polska. För min tolkning av Tony Craggs Chain of Events (2010) som också står vid Resecentrum i Uppsala, bara ett stenkast bort från Näckens polska, se här.

Edward Hopper: Sun in an Empty Room (1963)

Hörni, idag ska det handla om Edward Hopper (1882-1967) igen! Jag har tidigare skrivit lite om Early Sunday Morning (1930) och Nighthawks (1942) men nu ska vi titta på en sen Hopper – Sun in an Empty Room (1963).

I litteratur om Edward Hopper rubriceras han i regel som en mystisk konstnär och person. Att varken hans privatliv eller tankar kring konstnärskapet finns speciellt rikligt dokumenterade har, föga förvånande, inbjudit till spekulationer. Hopper pratade inte heller gärna om sina verk och hur de skulle tolkas, utan menade att alla svar finns där, på duken. Den laddade stämningen i hans motiv är både tankeeggande och tacksam vid bildanalyser, så kanske är det en tillgång snarare än nackdel att Hopper själv inte har serverat någon tolkning.

Bland det mest påtagliga i Hoppers konst är det vakuum som kom att bli lite av hans signum. Det känns som att scenerna är frånkopplade från tiden, även om tidpunkter gärna anges i titeln. Nighthawks (1942), Hoppers mest kända verk, brukar nämnas som ett exempel: några människor är inhysta på ett nattcafé, isolerade från omgivning och tid. Detta vakuum känns som en bildens motsvarighet till in medias res – man kliver in i en scen och försöker förstå vem man är, vad man gör där och kanske allra helst var i skeendet man befinner sig. Kommer något att hända eller har någonting redan hänt? Då Hopper inte ger några anvisningar står det därmed respektive betraktare fritt att bestämma sig för om något snart kommer att hända i Nighthawks, eller om det redan har hänt.

Sun in an Empty Room (1963) är en av de sista målningarna Hopper gör. Året därpå blir han så sjuk att han inte målar någonting och 1965 gör han sina sista två verk. 1967 avlider Edward Hopper. Sun in an Empty Room (som ni kan hitta här) föreställer, som titeln säger, solsken i ett i övrigt tomt rum. Genom ett fönster till höger kan man skymta grönskande träd, men i övrigt finns ingenting förutom solen och rummet. Tolv år tidigare hade Hopper målat Rooms by the Sea (1951), som också föreställer ett tomt rum, men det är ändå en väldigt annorlunda bild. Väggen har brutits upp och rummet, det av människan skapade, kontrasterar mot naturen. I Sun in an Empty Room är naturen visst närvarande, men den är utestängd från rummet. Dessutom ser vi inget angränsade rum, vilket vi gör i Rooms by the Sea. Rummet är tomt, så när som på ljuset som strömmar in genom fönstret, breder ut sig över golvet och klättrar upp på väggen. Bortsett från fönstret och trädet som skymtas genom det går hela målningen i nyanser av gult och brunt.

Så hur kan man då tolka Sun in an Empty Room? Då tolkningen ligger hos betraktaren så finns det inget entydigt svar. Målningen i sig är ju väldigt suggestiv och kan generera flertalet olika tolkningar. Ett sätt att läsa bilden kan vara att se den som att Hopper äntligen får skriva sitt kärleksbrev till solen och ljuset, ett av hans favoritmotiv. Med många av sina verk vill han skildra hur ljuset spelar, klättrar, bryter in och bryter av. Hur det klär en yta eller klyvs av mörker. Om man tittar på Hoppers målningar med det i bakhuvudet, att människor i bildrummet inte kliver in i ljuset, utan sveps in i det, så ser man motivet annorlunda. Ljuset är det viktigaste, byggnaderna och karaktärerna är blott fasader på vilka ljuset kan klättra och spela.

Hopper ämnade först ha med en person i rummet, men ändrade sig. Med ett tomt rum och avsaknad av tidsangivelse är både tid och rum sekundärt och Sun in an Empty Room blir istället en altartavla till ljuset. Det är huvudmotivet som visas upp ostört, för en gångs skull utan konkurrens i bildrummet. Efter decennier av experimenterande med hur morgonljus på en fasad skiljer sig från skymningen, hur en verandalampa bryter upp en sommarkväll, hur solljuset klättrar över en naken kropp och så vidare så får ljuset, alldeles i slutet av Hoppers karriär, äntligen bara vara.

Men kanske kan man också tolka Sun in an Empty Room som att Hopper använder det tomma rummet som huvudsakligt objekt. Man kan jämföra med Jonas Dahlbergs Hall of Mirrors (som jag skrev om här), som också undersöker det tomma rummet och vad ett rum är när det inte är ett förvaringsutrymme eller en plats för (inter)aktion och aktivitet. Under sitt konstnärskap har Hopper gestaltat människor, landskap, tidpunkter, stad, natur och årstider. Kanske menar han att med Sun in an Empty Room ge det byggda rummet sin plats, men inte som scen eller kuliss utan just som huvudobjekt. Det utgör ju en stor del av verkets titel, vi vet ingenting om tidpunkten trots att Hopper mer än gärna anger tider för scener – se till exempel Early Sunday Morning (1930); Office at Night (1940); Summer Evening (1947); Seven a.m. (1948). Den ”hopperska” vakuumkänslan är stark i bilden, trots att varken personer eller föremål finns med för att utmana ytan. Som tidigare nämnt hade han ursprungligen tänkt ha med en människa i målningen, men ändrade sig. Han menade att det skulle ha stört kompositionen. Han hade rätt. Nu blir kontrasten mellan det byggda rummet och det naturliga rummet starkare, spänningen blir mer laddad när den är oavbruten.

Jag tycker att man ska vara rätt försiktig med att läsa in för mycket av konstnärens biografi i ett verk när man gör bildanalyser. Det blir lätt för sentimentalt eller bokstavligt eller långsökt. Eller, helt enkelt, fel. Jag försitter ju aldrig en chans att dra in van Gogh i vilken diskussion som helst, så vi kan väl exemplifiera med honom nu också. I myten om van Gogh heter det ju gärna att hans sista målning, Wheatfield with crows (1890), är så dyster att man kan se hur deprimerad han var, att man kan utläsa det stundande självmordet i den dramatiska himlen och kråkorna. Just det att det skulle vara hans sista tavla gör motivet väldigt starkt och bjuder lätt in till dylika tolkningar. Och så skulle det ju säkert vara, om det inte vore för att det med allra största sannolikhet inte alls var hans sista målning. Jag säger inte att van Gogh inte var lite moloken, det är väl de flesta överens om att han ändå var, men han var inte i sämre skick än att han satte igång med en ny målning. Om man får tro van Gogh-muséet i Amsterdam så är det här hans egentliga sista verk: Tree Roots (1891). Om ni tittar på fälten nedtill så ser ni att de inte riktigt är färdiga ännu. Men den här målningen, trädrötter i klara färger, passar ju inte riktigt lika bra in i bilden av den deprimerade konstnären som de illavarslande kråkorna.

 

BildVincent van Gogh: Tree Roots (1891)

Så med försiktighet tittar vi då på Sun in an Empty Room, och med vetskapen om att det är en av Hoppers allra sista målningar. Kanske kan man argumentera för att han är medveten om att han inte har så mycket produktion kvar att utföra – han dog efter en ganska lång sjukdom, det var inte den tvära rock’n’roll-döden. Kan man se Sun in an Empty Room som ett avsked? En flyttstädning?

Den tolkningen blir ännu intressantare om man tittar på vad som faktiskt kom att bli Hoppers allra sista verk: Two Comedians (1965). Två vitklädda clowner – Edward Hopper och hans fru Jo – står på en scen och bugar farväl till en publik som vi inte ser. Underförstått är att vi är publiken. Hopper har behandlat clownkonceptet och hur en clown relaterar till konstnären i Soir Bleu (1914). Vid den tiden hade han inte hunnit bli framgångsrik ännu, så kanske är det passande att den vita clownen återkommer för att visa att han härmed lämnar scenen.

Att Jo är med är inte omotiverat. Hon, som också var konstnär, gav Edward Hopper inspiration till flera motiv. Efter att de gifte sig var Jo hans enda modell och hon ska ha gett honom råd när han hade kört fast i sin arbetsprocess. Det är inte mer än rätt att hon är med honom på scenen och bugar adjö.

Jo Hopper avlider mindre än ett år efter Edward.

Kanske är den mest intressanta tolkningen att det är en flyttstädning. Hopper säger hejdå. Det här är hans avsked, nu när han har packat ihop och snart ska till att buga adjö. För det är inte ”Sun in a Room”, vilket det enkelt skulle ha kunnat vara, det är Sun in an Empty Room. Det är av vikt att Hopper har tömt det. Han har visat oss det han hade att visa. That’s all, folks.  

Alla svar finns på duken, sa Hopper. Och när ett enigmatiskt tomt rum inspirerar till så många svar och tolkningar så verkar det förvisso som att han hade rätt.

En essä om Hopper: Sun in an Empty Room (1963) publicerad i Tidningen Kulturen hittar man här.

Maria Magdalena x 3

Äh vad tusan, vi kör vidare på temat religiösa scener och gestalter. Idag ska vi jämföra tre olika framställningar (mina favoriter) av Maria Magdalena. Maria Magdalena är en ganska intressant gestalt som man kan göra så mycket med i bild, men ofta framställer man henne tämligen likadant. Man behöver ju bara göra en snabb sökning på bildgoogle för att se att hon i regel sitter och funderar för sig själv, gärna med en dramatisk gest av typen hand-mot-bröstet eller blick-mot-himlen, eller så gråter hon hysteriskt vid den döde Jesus.

.

Caravaggios Maria Magdalena är så försjunken i sina egna tankar att det ser ut som att hon sitter och halvslumrar. Å ena sidan vänder sig bilden till oss, vi får en god uppfattning om narrativet i och med att Caravaggio låter oss se smyckena som hon tagit av sig. Vi förstår var vi är i tiden, så att säga – Maria Magdalena har ”kommit till insikt” och tar av sig sina världsliga prydnader. Man brukar gestalta henne med långt, utslaget rött hår som kontrasterar mot de ärbara kvinnornas propert ihoptagna koaffyrer. Caravaggio har visserligen gett Maria Magdalena långt rött hår, men istället för att låta det ringla i kaskader över axlarna ligger det rätt så prydligt över hennes rygg, bara en liten test sticker fram över hennes vänstra axel. Hennes andliga förvandling har redan börjat synas i hennes yttre. Å andra sidan stängs vi ute från Maria Magdalena själv, vi kan inte se hennes ansikte ordentligt och hennes kroppsspråk är ganska introvert – hennes händer ligger i knät och avskärmar oss något från henne. Förutom smyckena på golvet och stolen hon sitter på, vilken vi bara skymtar, är rummet helt avskalat och ger oss ingen fingervisning om var vi är. Vi vet inte vad hon tänker och det är inte heller meningen att vi ska ta del av det, det är inte det relevanta. Vi bevittnar hennes ruelse, vi upplever den inte.

.

Caravaggio: Den ångerfulla Magdalena (1595)

.

Så, Caravaggios Maria Magdalena är introvert och försjunken i egna tankar. Jämför den med den Maria Magdalena som Donatello gjorde hundrafemtio år tidigare.

Donatello: Ångerfull Magdalena (1455)

.

Donatellos Maria Magdalena är en skulptur som står upp, i färd med att föra samman sina händer. Hon tittar rakt fram, mot betraktaren, och vänder sig således till oss på ett sätt som Caravaggios inte gör. Donatellos framställning har dramatiska och nästan groteska drag: håret klistrar sig längs med ansiktet med insjunkna kinder och fortsätter ner över den smala kroppen. Hon ser ut som att hon smälter. Hon saknar tänder och hennes klädnad utgörs av hennes hår. Hon saknar alla prydnader (t o m tänder) men för fortfarande händerna mot varandra i en gest av vördnad. Kan man dra paralleller med hur hon har behandlats genom tradition? I Bibeln står inte att hon var prostituerad men man har dragit henne i smutsen, skalat av henne hennes heder och utmålat henne som en sköka och en syndare. Har Donatello gett henne ett utmärglat skelettliknande ansikte för att han vill gestalta spöket av henne, arvet som man tilldelat henne, snarare än den bibliska person som Caravaggio målade?

.

Detalj.

.

Avslutningsvis kan man också titta på Kiki Smiths Mary Magdalene där Maria Magdalena till och med har en fotboja, tillbakahållen och fångad av eftervärldens bild av henne. Hon kan inte slå sig fri från traditionen.

.

Kiki Smith: Mary Magdalene (1994)

Bild härifrån.

Smiths Maria Magdalena har inga övriga attribut, bara bojan runt foten och den lilla platå eller sockel på vilken hon står som ett utställningsföremål. En moderna tidens skampåle. Kontrapostställningen ekar den av den klassiska skulpturens, så även att hon är naken, vilket dels betonar utställningsaspekten, men bryter också av mot den sena bilden av henne – en framställning med klassiska inslag som möter en icke-klassisk gestaltning. För som sagt så står det inte i Bibeln att Maria Magdalena var prostituerad, vilket nog de flesta numera känner till. Traditionen av henne som sådan har uppstått då man helt enkelt har klumpat ihop några kvinnor som förekommer i Bibeln och sagt att det är Maria Magdalena. En synderska omnämns i Nya testamentet, men hon namnges inte och därmed är det, eller borde i alla fall vara, lite problematiskt att bara lite hipp som happ bestämma att det nog var Maria Magdalena. Men jag är ingen bibelvetare och det har skrivits texter om detta av folk som är betydligt kunnigare än jag, så jag ska inte fördjupa mig mer i det.

Hasta luego till nästa vecka! Då tar vi nog en paus från bibliska motiv och tittar istället på ett verk ur svensk samtidskonst.