Constantin Brancusi: ”Bird in Space” (1919-1928) och ”Sleeping Muse” (1909)

Il y a des imbéciles qui définissent mon œuvre comme abstraite, pourtant ce qu’ils qualifient d’abstrait est ce qu’il y a de plus réaliste, ce qui est réel n’est pas l’apparence mais l’idée, l’essence des choses.

They are imbeciles who call my work abstract; that which they call abstract is the most realist, because what is real is not the exterior form but the idea, the essence of things.

– Constantin Brancusi

 

Idag ska vi titta på ett par verk av Constantin Brancusi (1876-1957), den rumänske skulptören som kanske är mest känd för Bird in Space. Han gjorde flera versioner av ett flertal av sina verk, bland annat just Bird in Space, gärna i olika material, och det är inte alltid enkelt att hitta en enhetlig uppgift om när den första versionen gjordes. För Bird in Space varierar tillkomståret beroende på om man menar marmorversionen eller bronsversionen (beklagligt nog är det långt ifrån alltid man specificerar detta), men det rör sig i alla fall om perioden 1919-1928.

 Bild

Brancusi: Bird in Space (MoMAs exemplar är från 1928).

Bild från MoMA (The Museum of Modern Art).

Brancusi arbetade med rena linjer och objekt formade ur enstaka stycken. Hans verk kallas i regel abstrakta, men det handlar i så fall om en tydlig och figurativ form av abstraktion. Jag är benägen att klassa den som en rent stiliserad form, snarare än abstrakt. Första gången jag såg Bird in Space visste jag inte om verkets titel eller konstnär och jag hade definitivt inga poäng i konstvetenskap. Men jag visste att det var en fågel. Jag ser inte hur den ska kunna vara någonting annat. Möjligtvis en gåspenna, om man kisar och står en bit bort. För även om man inte skulle se fågelformen så har den ju den distinkta fjäderns linje, och kopplingen mellan fjäder och fågel är ju inte så abstrakt. Men så får man ju ta med i beräkningen att vi är födda långt efter att Bird in Space gjordes. Det är snart hundra år sedan den var ny, vi har haft hundra år på oss att titta på abstrakt konst och lära oss vissa uttrycksformer, i nästan ett sekel har vi lärt oss känna igen hur en förvrängd fågel, fisk eller mittemellan ser ut och anteckna detta i böcker som jag och andra konstvetarstudenter sen kunde läsa och tenta av på universitetet. Självklart är det inte är svårt för mig att se att det är en fågel. Fattas bara annat. Men givetvis var det inte så lätt när det begav sig.

På grundkursen i konstvetenskap berättade en av mina lärare en mycket intressant historia om Brancusi och svårigheterna med den tidiga abstrakta konsten. På 20-talet drogs han in i en tullhärva när han sålde och skickade Bird in Space till USA. Den amerikanska tullen ville inte klassificera Brancusis verk som ett konstverk. Konstverk var tullfria, men de menade att Bird in Space bara var ”en bit metall” som därmed skulle förtullas. Den hamnade ett tag under rubriken ”Kitchen Utensils and Hospital Supplies”. Jag tycker att det är en fantastiskt intressant liten anekdot som ställer den vitt debatterade frågan om vad som är konst, och vem som bestämmer vad som är konst, i ett nytt sken. Framförallt är det intressant hur definitionen kan få praktiska konsekvenser. Och vem bestämmer vad som är konst i den situationen? Räcker det med att upphovsmannen själv säger det och ska tullen helt enkelt hoppas på att folk inte utnyttjar systemet? Eller ska de kalla in en konstvetare som får ta sig en titt och stå och humma en stund innan hen kommer med sitt domslut? Det var lite vad som hände i Brancusis fall. Det blev en process som höll på i några år, konstnärer och konstvetare resonerade kring just vad som är konst och vem som bestämmer det. Frågor som huruvida Bird in Space såg tillräckligt mycket ut som en fågel för att kunna klassas som en gestaltning av en diskuterades. Till slut bestämde man att Brancusis fågel var konst, trots att den var så icke-figurativ att det var svårt att se vad den föreställde. Det var första gången man erkände en icke-figurativ skulptur som konst. Vilken punkt i konsthistorien. (Samtidigt är det intressanta frågor som fortfarande ställs och debatteras. Är en bit metall konst? Är det konst när någon spelar psykotisk och tas in på en psykiatrisk akutmottagning? Är det konst när någon sprayar färg på en vägg? Och så vidare. Kommer vi någonsin att veta vad som är konst?)

Vidare ska vi titta på ytterligare ett verk av Brancusi, en skulptur som är decenniet äldre än Bird in Space och ett kanske mer bokstavligt formuttryck, även om det fortfarande har mycket stilistiska drag. Första versionen av Sleeping Muse gjordes 1909, då i marmor. Som med Bird in Space gjordes den sen även i brons.

 Bild

Brancusi: Sleeping Muse (1909)

Bild från Laurie Schneider Adams, Art Across Time (2006), fig. 29.9.

Sleeping Muse föreställer ett huvud med ett ansikte, stiliserat, kanske för en mytologisk framtoning. Vi når henne inte riktigt som vi skulle ha gjort med ett realistiskt porträtt. Kan man dra paralleller till våra schematiserade skildringar av utomjordingar? Kanske. Men samtidigt är det en tillbakablick. Jag skulle beskriva formen som en slags kykladisk kubism, en form som kom att inspirera till exempel Modigliani, som var Brancusis student ett år. Brancusi tog tillvara på den kykladiska konstens raka, smala näsor och höga pannor och förenade dem med kubismens äggformer och geometri.

Nå. Hur ska vi då närma oss Brancusis sovande musa? Vi har inte sett någonting liknande. Det är något nytt och ouppnåeligt. Om vi tolkar musan som ett mytologiskt väsen så är hon rätt otillgänglig som det är, och i den här formen ser vi inte ens hennes kropp. Och hon sover. Vi får ingen ögonkontakt eller möjlighet till kommunikation. Vi har inget grepp om tid eller rum, vi vet inte var vi är eller om det är meningen att vi ska vara där. Vi tittar på henne, men vi kommer inte längre. Hon är ett lika stort mysterium som innan vi såg henne. Hon är ständigt svävande, utanför tid och rum.

Så vad finns att hämta från Sleeping Muse? En hel del! Notera att allt det som vanligtvis brukar vara det som inspirerar konstnärer och skapare undanhålles oss. Brancusi har tagit bort det som förknippas med en musa och lämnat oss med resterna. Kroppen, som eggar konstnären är borta. Vi kan inte möta hennes blick, då ögonen är stängda. Ansiktet är så starkt stiliserat att det inte ger oss någonting. Kroppsspråk, form, ansiktsuttryck, blickriktningar, ögonkontakt, all form av dialog är avstängd. Vi når inte henne och hon, musan, når inte heller oss. I en artikel av Germaine Greer definieras musans uppgift som ”to penetrate the male artist and bring forth a work from the womb of his mind”. Brancusis musa försöker till synes inte detta. Musan sover. Jag tänkte länge att det var en fin eufemism för bristande inspiration, för skrivkramp, hjärnsläpp, skaparlusta som inte vill infinna sig. Hon kommunicerar inte med oss. Vi kan bara betrakta henne och vänta på att hon vaknar igen, vår inspirationskälla. Jag kan inte släppa det tankeeggande i att musan sover. Drömmer hon? Är hon inte drömmen?

Men så när jag tittade på bilden igen häromnatten så slog det mig. Jag är knappast den enda som gör, och har gjort, flera tolkningar av Brancusis Sleeping Muse. Det är ett väldigt medryckande verk. Och kanske är det det som är verkets essens, det att man så enkelt kan göra flera olika tolkningar och resonera så länge kring vad det är vi ser, det visar vilken inspirationskälla Sleeping Muse är. Brancusis skulptur är vår inspiration, den penetrerar oss som betraktare och lyfter fram idéer. Verket i sig är musan. Det inte bara föreställer en, det är en. Åt fanders med Magrittes pipa (som visserligen kom tjugo år senare). Kanske kan man se Sleeping Muse som en föregångare till den halvseklet yngre popkonsten, som jobbar med konst som representerar och är samtidigt? Idén om att betraktaren är med och skapar verket, att vi ger den en mening genom vår subjektiva tolkning, får en fysisk form genom Brancusis musa. Inte illa. Inte illa alls.

 

Tack för idag!

Annonser

Tony Craggs ”Chain of Events” (2010)

Idag blir det samtidskonst! Tony Cragg (1949- ) är en brittisk skulptör som gör abstrakt och ickefigurativ konst. Man hittar honom (eller kanske snarare hans verk) lite här och där – förra året ställde han ut på Louvren, i Tyskland har han en egen offentlig skulpturpark och ett par av hans verk finns i Borås och ytterligare två i Uppsala. Det är inte alltid lätt att veta vad man kan göra när man möter abstrakt konst så idag tänkte jag ge några förslag på saker man kan titta på när man ser Craggs Chain of Events, ett i sammanhanget tacksamt verk eftersom det a) finns i Sverige och b) är placerat på en tåg- och busstation och därför väldigt tillgängligt. Flera av er har säkert redan sett det där det står utanför Resecentrum i Uppsala.

Tony Cragg: Chain of Events (2010)

Chain of Events tornar upp framför en som en svart bronspelare när man närmar sig Uppsala C. På avstånd ser den lite ut som en monokrom DNA-kedja, och när man är bara en liten bit bort påminner Chain of Events snarare om en rökpelare, svart ånga som klättrar uppåt mot himlen. Ju närmare man kommer desto mer smälter de mindre delarna samman och bildar en kedja av det mer industriella slaget, svart och robust. Den blir närmast siluettartad men man kan fortfarande uttyda den spiralliknande regelbundenheten i formen. När man står precis framför den ser den ut som tjära. En kedja av svart, blank tjära. En kedja är någonting som fortsätter och titeln – Chain of Events – vittnar om en rad av händelser, en rörelse, en resa. Skulpturen klättrar uppåt i en spiralliknande rörelse. Att verket tar slut behöver inte nödvändigtvis innebära att rörelsen tar slut, vi får kanske bara se en del av hela kedjan. Kedjan tar inte slut, där en länk slutar tar en annan vid. Associationerna – metallkedjor, rökpelare, tjära – är alla attribut som kan förknippas med industrialisering. Att verket ser ut som stora svarta stenar lagda på hög för också tankarna till tungt, hårt kroppsarbete – stenknackning och gruvbrytning.


Jag har tidigare skrivit om 1800-talets industrialisering och hur den förde med sig utvecklingen av resandet och kommunikationer. I impressionisternas måleri kan man ofta se ett tåg eller en rökpelare från en fabrik i fjärran, se till exempel Claude Monets Train in the Country, 1870, och The Goods Train, 1872, eller Edouard Manets Claude Monet with His Wife in His Floating Studio, 1874. Att tolka Chain of Events som ett modernt svar på detta är inte speciellt långsökt – ånglok, tågräls, fabrikskorstenar och rökpelare blev symboler för utvecklingen av industri och kommersiellt resande. Med det i åtanke är det rätt så passande att en skulptur som man kan tolka som en kedja, en spiral i rörelse, progression, ett resultat av tungt kroppsarbete eller en rökpelare står placerad på en plats som omringas av en tågstation, tågräls, en busstation och en tunnelpassage; en plats som konstant passeras av en mängd människor varje dag, på väg till och från jobb och aktiviteter. A chain of events.

 

Låt oss ta på oss dekonstruktionsglasögonen och se vad som finns med, och kanske ännu hellre vad som inte finns med, i verket och varför. Chain of Events är mörk, smal, hög, dynamisk och trubbig med rundade kanter. Så vad är den inte? Ljus, bred, låg, statisk, kantig. Typ allt som sjukhusbyggnader i regel är, se till exempel Södertälje sjukhus, gamla Furunäsets sjukhus i Piteå och Norrlands universitetssjukhus i Umeå. Sjukhusarkitekturen har ofta en tendens att vara ljus, statisk, kompakt och bred, inte sällan låg (alltså märkbart mycket bredare än hög). Så vad kan man läsa in i detta och vad innebär det för Chain of Events att den inte är utformad så?

Statisk och bred – stabil och trygg. Den ljusa färgen – hoppfull och lugn, vilket tillsammans med trygghet är önskvärda begrepp i sjukhuskontext. Chain of Events däremot, är svart och smal och klättrar uppåt i en spiralformad rörelse. Man tolkar den inte som statisk och stabil utan som en rörelse och en utveckling, en förändring. En förändring är potentiellt osäker, men samtidigt potentiellt kickass. Kanske leker Chain of Events med den spänningen.

 

Vad som mer saknas i Chain of Events är en konkret inledning, någonting som griper tag i betraktarens blick – eller någonting för betraktarens blick att gripa tag i – en given eller föreslagen ände där blicken kan börja klättra längsmed verket. Det är regelbundet och rytmiskt och monokromt, ingenting sticker ut i det. Men kanske är det det som är meningen, det är det som är essensen av verket, man kan börja varsomhelst i det, man kan se det från vilket håll man än kommer ifrån och i vilken riktning man än går. Cragg vill inte att man ska behöva göra en avstickare, gå en omväg eller på annat sätt avbryta sin rörelse utan man ska kunna fortsätta till sin tänkta destination i sin egen takt, precis som Chain of Events själv gör.

I konstvetenskap har performativitetsbegreppet blivit rätt populärt – det handlar om att se verket som någonting annat än ett isolerat objekt, genom att studera faktorer som iscensättning, rum, koreografi, ljud och hur man rör sig kan man säga någonting om den tänkta upplevelsen kring verket, hur identitet formas genom handling och iscensättning. Konstverket blir en aktör i ett större rumsligt sammanhang. Man ser att Chain of Events står i utkanten av en mindre, torgliknande plats. Den står vid Resecentrum, bredvid en tunnelpassage och mitt emot en busshållplats. Precis intill den löper en gång- och cykelbana. Folk passerar den på väg till tågen och bussarna, på cykeln, på väg till Resecentrum för att köpa biljetter – kort sagt passerar man den när man har ett annat mål. Skulpturen är placerad så att den ska uppfattas i bakgrunden, i ögonvrån, i förbifarten, snarare än att läsas eller granskas ingående. Det bekräftas av att det inte finns någon skylt med verkets namn eller vidare uppgifter i anslutning till skulpturen. Den ser likadan ut från alla håll vilket gör att det inte finns någon tänkt riktning som man ska se den från, betraktaren kan komma från vilket håll som helst och möta samma verk. Det enda som förändras är bakgrunden.

 

Dock förändras verket för respektive betraktare, beroende på avstånd. På ett längre avstånd ser det ut som att skulpturen består av en mängd mindre stenar, ett kluster som tydligt avtecknas mot himlen. Ju närmare man kommer ju mer uppfattar man verket som enhetligt, man ser att det egentligen inte alls består av flera mindre beståndsdelar utan att de sitter ihop. När man står precis framför det ser man att det i själva verket är en lång, sammansatt kedja av kurvor. Alltså förändras skulpturen i samma takt som man närmar sig den.

 

En bit bort från Chain of Events finns en samling fastskruvade stolar, precis utanför Resecentrum. Några är vinklade så man sitter med blicken riktad mot skulpturen och då avtecknar den sig som en siluett mot himlen och busstrafiken som kör förbi bakom den. Skulpturen är placerad centralt bland aktiviteterna (jag försöker undvika uttrycket ”i händelsernas centrum”), man behöver inte söka sig till den. Folk passerar den dagligen, förmodligen utan att tänka speciellt mycket på den. Verket sticker inte ut nämnvärt även om dess monokroma mörka färg gör att det inte nödvändigtvis smälter in i stadsbilden så till den grad att verket inte finns längre. Snarare ackompanjeras det av omgivande byggnader och trafik, den spiralformade rörelsen får pulsera i takt med trafikbuller, mobilsignaler, stationens högtalarsystem och övriga stadsljud.

Eller ja, det är i alla fall så jag tänker på Chain of Events när jag ser den.

Karin Broos (…och lite Edward Hopper)

Den här veckan ska det handla om svensk samtidskonst igen, och närmare bestämt Karin Broos (född 1950). Från Wikipedia:

Karin Broos är mest känd för sina målningar med motiv kretsande kring hemmet, ateljén och naturen i Värmland. Personerna i målningarna befinner sig många gånger i tomma och tysta miljöer, vända bort från betraktaren och förefaller alienerade varandra med en närmast Edward Hopper-liknande dramaturgi. Vad hände innan och efter det fångade ögonblicket?

Och jag håller med om att det, åtminstone till en början, är lätt att göra en jämförelse mellan Broos och Hopper, speciellt om man tittar på enskilda motiv:

En målning av Karin Broos som jag för mitt liv inte kan hitta en titel på, jag beklagar detta. (Skriv gärna en kommentar om ni vet!)

Edward Hopper: Morning sun (1952)

Men när Edward Hopper håller sig inomhus har Karin Broos gått ut. När Hopper väl är utomhus så handlar det inte om några vidder, man skärmas av genom att stå precis framför en byggnad. I Second story sunlight blockeras vi av en balkong som skär genom bildrummet, i Nighthawks är det ett nattcafé.

Hopper: Second story sunlight (1960)

Hopper: Nighthawks (1942)

I Broos bilder så är det tvärtom, man har snarare ingen uppfattning om var rymden slutar men man vet att den sträcker sig långt utanför ramarna. Hos både Broos och Hopper finns en antydan till lugnet-före-stormen, men jag tror att Broos är några sekunder närmare klimax än Hopper. Hos Hopper är själva vakuum klimax. Men Broos gestalter är inte förankrade i det kommande utan är uppfyllda av just det ögonblick som avbildas, inte en sekund senare.

Karin Broos: Hoppet II (2009)

Broos: Spegling II (2008)

Jag skulle vilja exemplifiera med Broos Den röda soffan och Hoppers Early Sunday Morning, intressanta för en jämförelse dels för att det är en inomhusbild av Broos och utomhusbild av Hopper, trots att jag just sagt att det gärna är tvärtom.

Broos: Den röda soffan (2011)

Hopper: Early Sunday Morning (1930)
(Ser byggnaden bekant ut? Titta på Nighthawks en gång till.)

Vidare tycker jag att de är ganska lika varandra. Rött och dovt grönt är de dominerande färgerna. Vi möts av ett stort rektangulärt fält som blockerar oss från bakgrunden (bokhyllan hos Broos, byggnaden hos Hopper). Däremot vet vi ingenting om tiden i Den röda soffan, samtidigt som det är det enda vi vet i Early Sunday Morning. Den tända lampan och fenomenet ligga-i-soffan-med-filt-och-dator antyder möjligen kväll, men vi vet egentligen inte. Tiden utanför det exakta avbildade ögonblicket är som sagt inte viktig hos Broos, inte som hos Hopper som låter den vara en egen gestalt i bilden och inte bara en kuliss, förutom nyss nämnda söndagmorgon så kan vi se ytterligare en morgon i Morning sun, natten i Nighthawks, kvällen i Summer Evening eller för den delen dagen i Second story sunlight.

Hopper: Summer evening (1947)

Igår lyssnade jag om på Karin Broos P1-sommarprat från förra sommaren – för övrigt ett av de få prat som jag har lyssnat på flera gånger. Förutom att det är väldigt personligt så säger hon mycket kloka saker om konstutövande och hur man förhåller sig till konst.

Ni kan lyssna på det här, och några saker hon sa fastnade speciellt hårt:

Jag tycker inte heller att det spelar någon roll om en bild är abstrakt eller figurativ, allt i en bild är ändå bara tecken för någonting annat.

Ofta får jag frågan ”Hur gör du dina målningar?” […] Många fokuserar så mycket på teknik, och när man gör det får man helt fel ingång och stänger av det viktigaste. 
Broos håller med andra ord med Jackson Pollock, ni minns kanske det jag skrev förra veckan om Pollock och vad han sa om sin arbetsmetod: It doesn’t make much difference how the paint is put on as long as something has been said. Technique is just a means of arriving at a statement. Fint att det är en ståndpunkt som backas upp av både abstrakta och figurativa/föreställande konstnärer. Heja!

Man ser konst med så olika ögon. Alla har vi olika kunskapsnivå och erfarenheter som vi relaterar till. Och så är vi bara mottagliga för det vi redan har inom oss.
Det här tycker jag är intressant och jag kan inte hjälpa att koppla till Sokrates, som sa någonting liknande om skrift. Han menade (typ) att en läsare inte ska tro att det skrivna ordet, texten, kan göra mer än att påminna en om, eller bekräfta, vad man redan vet. Man kan alltså bara ta till sig det som man faktiskt kan eller är kapabel till att i någon mån föreställa sig, och för detta krävs erfarenhet, fantasi, förkunskaper et c. Om en text, eller för den delen en bild, förmedlar/visar/uttrycker någonting som du inte känner igen, någonting du inte kan tolka, så kan du inte ta emot den. Du kan bara ta emot den om du redan känner till den. Den kan bara säga vad du egentligen redan vet. Som Broos säger, vi är bara mottagliga för det vi redan har inom oss.

Och med det sätter jag punkt för idag.