Maria Magdalena x 3

Äh vad tusan, vi kör vidare på temat religiösa scener och gestalter. Idag ska vi jämföra tre olika framställningar (mina favoriter) av Maria Magdalena. Maria Magdalena är en ganska intressant gestalt som man kan göra så mycket med i bild, men ofta framställer man henne tämligen likadant. Man behöver ju bara göra en snabb sökning på bildgoogle för att se att hon i regel sitter och funderar för sig själv, gärna med en dramatisk gest av typen hand-mot-bröstet eller blick-mot-himlen, eller så gråter hon hysteriskt vid den döde Jesus.

.

Caravaggios Maria Magdalena är så försjunken i sina egna tankar att det ser ut som att hon sitter och halvslumrar. Å ena sidan vänder sig bilden till oss, vi får en god uppfattning om narrativet i och med att Caravaggio låter oss se smyckena som hon tagit av sig. Vi förstår var vi är i tiden, så att säga – Maria Magdalena har ”kommit till insikt” och tar av sig sina världsliga prydnader. Man brukar gestalta henne med långt, utslaget rött hår som kontrasterar mot de ärbara kvinnornas propert ihoptagna koaffyrer. Caravaggio har visserligen gett Maria Magdalena långt rött hår, men istället för att låta det ringla i kaskader över axlarna ligger det rätt så prydligt över hennes rygg, bara en liten test sticker fram över hennes vänstra axel. Hennes andliga förvandling har redan börjat synas i hennes yttre. Å andra sidan stängs vi ute från Maria Magdalena själv, vi kan inte se hennes ansikte ordentligt och hennes kroppsspråk är ganska introvert – hennes händer ligger i knät och avskärmar oss något från henne. Förutom smyckena på golvet och stolen hon sitter på, vilken vi bara skymtar, är rummet helt avskalat och ger oss ingen fingervisning om var vi är. Vi vet inte vad hon tänker och det är inte heller meningen att vi ska ta del av det, det är inte det relevanta. Vi bevittnar hennes ruelse, vi upplever den inte.

.

Caravaggio: Den ångerfulla Magdalena (1595)

.

Så, Caravaggios Maria Magdalena är introvert och försjunken i egna tankar. Jämför den med den Maria Magdalena som Donatello gjorde hundrafemtio år tidigare.

Donatello: Ångerfull Magdalena (1455)

.

Donatellos Maria Magdalena är en skulptur som står upp, i färd med att föra samman sina händer. Hon tittar rakt fram, mot betraktaren, och vänder sig således till oss på ett sätt som Caravaggios inte gör. Donatellos framställning har dramatiska och nästan groteska drag: håret klistrar sig längs med ansiktet med insjunkna kinder och fortsätter ner över den smala kroppen. Hon ser ut som att hon smälter. Hon saknar tänder och hennes klädnad utgörs av hennes hår. Hon saknar alla prydnader (t o m tänder) men för fortfarande händerna mot varandra i en gest av vördnad. Kan man dra paralleller med hur hon har behandlats genom tradition? I Bibeln står inte att hon var prostituerad men man har dragit henne i smutsen, skalat av henne hennes heder och utmålat henne som en sköka och en syndare. Har Donatello gett henne ett utmärglat skelettliknande ansikte för att han vill gestalta spöket av henne, arvet som man tilldelat henne, snarare än den bibliska person som Caravaggio målade?

.

Detalj.

.

Avslutningsvis kan man också titta på Kiki Smiths Mary Magdalene där Maria Magdalena till och med har en fotboja, tillbakahållen och fångad av eftervärldens bild av henne. Hon kan inte slå sig fri från traditionen.

.

Kiki Smith: Mary Magdalene (1994)

Bild härifrån.

Smiths Maria Magdalena har inga övriga attribut, bara bojan runt foten och den lilla platå eller sockel på vilken hon står som ett utställningsföremål. En moderna tidens skampåle. Kontrapostställningen ekar den av den klassiska skulpturens, så även att hon är naken, vilket dels betonar utställningsaspekten, men bryter också av mot den sena bilden av henne – en framställning med klassiska inslag som möter en icke-klassisk gestaltning. För som sagt så står det inte i Bibeln att Maria Magdalena var prostituerad, vilket nog de flesta numera känner till. Traditionen av henne som sådan har uppstått då man helt enkelt har klumpat ihop några kvinnor som förekommer i Bibeln och sagt att det är Maria Magdalena. En synderska omnämns i Nya testamentet, men hon namnges inte och därmed är det, eller borde i alla fall vara, lite problematiskt att bara lite hipp som happ bestämma att det nog var Maria Magdalena. Men jag är ingen bibelvetare och det har skrivits texter om detta av folk som är betydligt kunnigare än jag, så jag ska inte fördjupa mig mer i det.

Hasta luego till nästa vecka! Då tar vi nog en paus från bibliska motiv och tittar istället på ett verk ur svensk samtidskonst.

Caravaggio: Offrandet av Isak (1603)

Såja, måndag igen och den här veckan blir det faktiskt ett inlägg! Hoppas att inte alla läsare har försvunnit under blogguppehållet för idag ska vi titta på Caravaggios målning Offrandet av Isak (1603), vilken skildrar ögonblicket när Abraham just ska offra sin son Isak för att Gud har bett om det. I sista sekunden sveper dock en ängel in och säger att Gud bara skojade och att Abraham kan offra en bagge istället. Hyggligt.

Caravaggio: Offrandet av Isak (1603)

Det är speciellt tre faktorer som jag tycker är intressanta med Caravaggios målning:

* Att ängeln så handgripligen tar i Abraham. Om man tittar på bebådelsescener, skildringar av Adam och Evas förvisning från paradiset eller för den delen andra avbildningar av offrandet av Isak så är ängeln där och i direktkontakt och -kommunikation med människor, men de tar sällan i dem. Och när de gör det så är det inte med samma handfasta bestämdhet som Caravaggios ängel. I regel sträcker de sig nedåt eller sveper in uppifrån hellre än kommer ner på människans marknivå. Exempel:

Målning av Tizian (1544)

.

Målning av Jacopo Ligozzi (1596)

.

Målning av Cigoli (1613)

.

Målning av Pedro Orrente (1616)

.

Ni ser, i de två tidiga exemplen stoppar ängeln svärdet och har därför bara kontakt med ett objekt, inte med Abraham själv. I de två senare lägger ängeln handen på Abrahams arm på ett mer stillsamt ”ursäkta goa farbror, kan jag hjälpa dig över gatan?”-maner. Caravaggios ängel hugger tag i Abrahams arm, han vill inte bara påkalla hans uppmärksamhet utan rent hindra honom från att röra och använda handen med kniven. Caravaggio skildrar här en bestämdhet och styrka som man saknar hos hans betydligt vekare Judith i Judith dödar Holofernes, vilken han gjorde bara några år tidigare. Med ängeln ser vi för övrigt ett exempel på en Caravaggiopekning. I Matteus kallelse (färdig 1600) har vi tre pekningar (lägg märke till att Jesus pekning är ett bildcitat, det ser precis ut som Adams finger i Michelangelos Creation of Adam (1511).

Caravaggio: Matteus kallelse (1599-1600)

Ytterligare en Caravaggiopekning ser vi i Matteus och ängeln (1602), där man kan tycka att ängelns hand ändå ekar handen på ängeln hos Abraham.

Caravaggio: Matteus och ängeln (1602)

.

Detalj (roterad).

Härmed har jag nördat ner mig nog i händer.

* Isak bryter den fjärde väggen. Då Abraham håller hans nacke i ett så stadigt grepp så ser Isak inte ängeln som kommer till hans hjälp, utan kan bara titta ut mot betraktaren och hoppas på undsättning. Hans blick bryter bildrummet och han ser oss rakt i ögonen samtidigt som han öppnar munnen för att brista ut i… gråt? Skrik? Han sätter sin tilltro till betraktaren, som att vi vore hans enda hopp. Caravaggio är inte främmande för att låta någon i bildrummet titta ut på betraktaren, se till exempel hans musikanter eller den sjuke Bacchus, men den här graden av hjärtskärande dramatik är verkligen effektfull.

* Slutligen tycker jag om ljuset i bilden. Som bildtolkare blir man till sist lite immun mot chiaroscuroeffekten eftersom man ser den så ofta, men här blir den ett direkt verktyg och inte bara en effekt. Ljuset kommer från vår vänstra sida, som att ängeln för med sig det. Skenet ligger på Abrahams ansikte, som att ängeln bokstavligt talat upplyser honom. Ljuset träffar lite av Isak också, men största delen av hans ansikte är höljd i skugga – han ser inte vad som händer och har därför inte blivit upplyst ännu.

Och med det sätter jag punkt för den här veckan. Välkommen åter.

Artemisia Gentileschi: Judith dödar Holofernes (1620)

Igår skulle Artemisia Gentileschi (1593-1656) ha fyllt 419 år, så idag tittar vi på hennes mest berömda verk Judith dödar Holofernes (1620). Det är en bild som alltid dyker upp på grundkursen i konstvetenskap, gärna bredvid Caravaggios framställning av samma scen. Men man kan inte gärna utgå från att alla har läst de deuterokanoniska skrifterna, och därför börjar jag med en snabb sammanfattning av vad som sägs i Judiths bok (en av böckerna som ingår i Tillägg till Gamla Testamentet).

Så, alltihop utspelar sig i och i närheten av Betylua, en stad som ligger intill passet till Judéen. I Betylua bodde Judith, en judisk kvinna som var driftig och mycket omtyckt. Hon hade blivit änka tre och ett halvt år tidigare då hennes man dog av solsting.

Holofernes, som var en assyrisk general och kung Nebukadnezzars härförare, kom till Betylua med sina soldater för att ta över staden och sedan gå genom passet och ta över resten av Judéen och Israel. Holofernes omringade och inneslöt staden Betylua och ströp deras vattentillförsel, efter tjugo dagar hade deras vattenresurser sinat helt. Törsten blev således svår i staden och invånarna var benägna att kapitulera, men Judith bestämde sig för att ta saken i egna händer – hon lade av sig sin änkedräkt och gick, tillsammans med sin lojala tjänarinna, iväg till Holofernes läger där han vilade i sitt tält. Han blev hänförd av hennes skönhet och ställde till med dryckeslag då han planerade att förföra henne på natten. Dock somnade han berusad. Judith tar då Holofernes eget svärd, ber till Gud om kraft och hugger sedan huvudet av honom. Hon tog med sig huvudet till sina landsmän som blev lite peppade i och med detta, och efter ett anfall mot de då knäckta assyriska soldaterna skingrades motståndarna och Betylua, och Israel, var räddat. THE END.

 

Artemisia Gentileschi: Judith dödar Holofernes (1620)

.

Gentileschi avbildar här ögonblicket när Judith hugger av Holofernes huvud, ackompanjerad av sin tjänarinna. Det är ett rätt populärt motiv som massor av konstnärer har skildrat, det mest berömda är kanske Caravaggios version (mer om den lite senare). Gentileschi har placerat Judith i en pose som påminner om slaktscener, hon håller Holofernes huvud bort från sig, inte av avsmak utan för att blodet inte ska stänka ner henne. Detta understryks också av de upprullade ärmarna, det är av praktiska skäl snarare än av vämjelse. Det poängterar också berättelsen, där Judith inte dödar Holofernes av personliga skäl eller för egen vinning, utan för att det är vad som måste göras. Ingen annan i staden var villig att ta itu med det, så Judith stiger fram och gör vad som är nödvändigt. Det är praktiskt, inte personligt.

Gentileschi gjorde två varianter av Judith dödar Holofernes (1612 respektive 1620), av vilka den här är den senare. De två framställningarna påminner mycket om varandra men några skillnader finns – Judiths kläder har olika färger i de två versionerna, detaljer har tillkommit och vidare har Holofernes lite grumliga ögon i den första versionen. De är så ljusa att man inte riktigt kan fånga hans blick. I den senare är dock pupillerna tydligt utmärkta och vi kan söka ögonkontakt med honom. Vi ser att han, i sitt dödsögonblick, tittade ut ur bilden, mot betraktarens håll, kanske i ett fruktlöst försök till rop på hjälp. Markeringen av hans ögon och blick ger hans ansikte mer liv, vilket gör bilden än mer levande och graden av aggression och våldsamhet blir mer påtaglig.

 

Gentileschi: Judith dödar Holofernes (1612)

.

Gentileschi avbildar tjänarinnan som en ung kvinna. I Caravaggios bild är det en äldre gumma som står bredvid, redo med säcken som huvudet ska läggas i. I Gentileschis tappning är hon med och hjälper till att hålla ned Holofernes medan Judith hugger huvudet av honom. I Judiths bok poängteras ideligen Guds inblandning i det hela; Judith vänder sig till honom med bön, och det sista hon gör innan hon stöter svärdet i Holofernes är att be Gud om mer kraft (förmodligen både i kroppslig styrka likväl som i ande) för att kunna genomföra dådet. Även om man kanske är lockad att dra paralleller till ett kors när man ser hur formen på svärdet har utvecklat sig mellan Gentileschis två versioner så noterar man hur Gentileschi snarare verkar vilja ta ett steg bort från Guds inblandning och istället visa på hur kvinnorna av egen kraft gjorde detta. Tjänarinnans påtagliga inblandning i scenen gör att det som ursprungligen var ett dåd av Gud och Judith nu är ett dåd av två handlingskraftiga kvinnor.

Det är många som har försökt förklara graden av våld i Gentileschis framställning med att hon blev våldtagen några år innan (underförstått: hon måste såklart hata män). Personligen tycker jag att det är en svammelteori. Varför kan hon inte bara ha velat göra en realistisk framställning utan en personlig agenda? Jag vet inte, jag har lite svårt för när man försöker förankra vissa element i en bild i ”konstnären är ju en kvinna, så det är därför”. Som att kvinnor bara tycker om att måla blommor och om någon gör någonting lite mer dramatiskt så måste det ligga någonting specifikt personligt bakom det, för kvinnor kan ju inte skildra våld ”egentligen”. Gentileschi måste vara en anomali. Herregud. Med manliga konstnärer händer det visst att man försöker koppla aspekter i konstverk till deras liv – se t. ex. GAN, van Gogh eller Eugène Jansson – men då handlar det snarare om faktorer som homosexualitet, politisk övertygelse, sjukdom et c, aldrig ”det är för att han är en man”. Och då handlar det i regel om motivval och inte själva utförandet. Jag menar, om någon sa – ”Brueghel målade en massa detaljer för att han var en man.” så… Ja, ni ser ju själva. Fånigt fånigt fånigt.

När jag var tonåring praktiserade jag på ett bokantikvariat som hade ett ganska gediget utbud av deckare. En man kom in, sugen på en kriminalroman och frågade ägaren om råd. Ägaren rekommenderade några, men mannen var skeptisk – kunde kvinnor verkligen skriva deckare? Jag stod en liten bit bort och sorterade böcker och såg ägarens lätt häpna min när han sa ”Kan de skriva deckare?! Kvinnor är de riktiga råskinnen – de vågar ta ut svängarna! Män är fegisar. Luguber hit och luguber dit. Om du nu ska läsa en deckare så läs för guds skull någonting av en kvinna.” Jag kommer alltid att tänka på det när jag ser Gentileschi.

 

Caravaggio: Judith dödar Holofernes (1599)

.

Och man måste ju fråga sig – om Gentileschis våld är okarakteristiskt för kvinnor, vad är då Caravaggios mesiga framställning av samma scen? Caravaggio lär ju inte ha varit speciellt mjäkig i sin natur – sju år senare mördade han någon. Varför avbildar han inte ett blodbad istället för sin klemiga bild där det istället ser ut som att Judith är i färd med att skära upp en limpa? Jag vet inte. Ibland är diskussioner kring bildtolkning lika intressant som bildtolkningen själv.

Där sätter jag punkt för den här veckan! Det blev kanske inte en massivt fördjupad genomgång, men jag har en deadline som jagar mig likt den där jättestenbumlingen i Raiders of the Lost Ark.