Christian Pontus Andersson: A Joyful Troop of Perfection, with Crying Sensitive Hearts (2010)

Idag avslutar vi  min (oplanerade) serie med offentliga konstverk i Uppsala, och vi gör det med Christian Pontus Anderssons  A Joyful Troop of Perfection, with Crying Sensitive Hearts från 2010, placerad på Campus 1477. Det är en bildanalys som jag skrev redan 2010, men jag har inte publicerat den någonstans så man får väl kalla det semi-recycling.

Bilder av verket finns på Statens konstråd, klicka dit och titta! Eller så kan man bildgoogla och se verket ur alla möjliga vinklar.

A Joyful Troop of Perfection, with Crying Sensitive Hearts hänger på Blåsenhus, Campus 1477 – ett gym. Verket består av sju män svävande ovanför betraktaren. De är alla klädda i vita knästrumpor, vita handskar, en vit huvudbonad och ett par hudfärgade kalsonger eller badbyxor. Varje man har blicken fäst rakt framför sig och armarna sträcka rakt ut. De är något sminkade i ansiktet.

Titeln talar om att de är en trupp, och männen är placerade i en regelbunden formation om 1-2-1-2-1 och tillsammans med attributen för det tankarna till en gymnastiktrupp hellre än en militär. Deras kroppställning återfinns i flera gymnastiska sammanhang – från akrobatik till redskapsgymnastik – man kan jämföra med hur man håller kroppen när man går balansgång eller har avslutat ett plinthopp. Formationen refererar till gruppgymnastik där man i rader håller står med blicken vänd framför sig, mot instruktören. Man kan läsa männens klädnad som badbyxor och en badmössa som knäpps under hakan och se det som en hänvisning till vattensport – simning, trampolinhopp och vattengymnastik. Alla tolkningar av verket som innehållande gymnastiska och idrottsliga anspelningar stärks ytterligare av att A Joyful Troop of Perfection är placerat i en motionsanläggning.

Men det finns fler tolkningar att göra av A Joyful Troop of Perfection. Man kan se varje man som en slags mytologisk varelse, de svävar i luften som tyngdlösa perfekta, smidiga och hårlösa kroppar. De är rena och iklädda ljusa färger och ordnade i en organiserad formation. De är de ideala heroerna, klassiska men moderna på samma gång, atletiska men samtidigt eteriska. De svävar i rummet utan att notera de vanliga dödliga som befinner sig på marknivå. Ytterligare mytologiska aspekter är den krucifierade kroppställningen männen är placerade i, och att de är sju stycken. Ni vet, folk brukar ju tillskriva en massa hokuspokus till nummer sju (sju underverk, dödssynder, veckodagar, fria konster, färger i regnbågen et c).

Det finns dock en annan sida av de homogena, frusna männen, en sida som framgår i verkets titel. Männen har gråtande, känsliga hjärtan. Om man studerar deras ansiktsuttryck så ser man att deras framåtriktade blick är märkbart plågad, den är glansig och de är röda under ögonen samtidigt som de gör en liten antydan till att bita sig i underläppen. Hur ska man tolka detta? Varken titel eller verk förklarar egentligen var känslosamheten kommer ifrån – är pressen av att vara för evigt perfekt, att vara atletisk men eterisk på samma gång, för tung? Eller är blicken inte alls plågad av smärta, biter sig männen istället i läppen för att kväva en snyftning, en känsla av att inte orka mer? Eller är det i stället en gråtmildhet som bottnar i hur överväldigande vacker perfektionen är? I American Beauty (1999) uttrycker huvudpersonen Lester Burnham det så här:

[…] there’s so much beauty in the world. Sometimes I feel like I’m seeing it all at once, and it’s too much, my heart fills up like a balloon that’s about to burst…

Låt oss dekonstruera verket! Jag har nämnt dekonstruktion tidigare, det handlar om vad som avbildas och vad som inte avbildas, teorin menar att varje verk består av motsatspar. Det ena begreppet är överlägset det andra, men båda begreppen existerar i verket, om än genom sin frånvaro. A Joyful Troop of Perfection är ett tacksamt verk att exemplifiera detta med. Det består av sju ljusa män, stela och homogena, som svävar ovanför marken. De uttrycker ljus, tyngdlöshet, enhet och ordning. Det är ordnade i en prydlig formation, i raka kroppsställningar, med ljusa kläder och fast riktad blick. Inget kaosartat existerar bland dem, som titeln säger så råder perfektion med orubblig fasthet. Denna oomkullrunkelighet befästs ytterligare av att scenen är frusen, ingen av dem kommer någonsin att kunna förändra den pågående perfektionen. Dock antyds motsatserna, om än genom att inte finnas med i verket. Kaos, smuts och rörelse existerar i den frusna världen – kaos i form av stormande känslor indikeras genom de tårglansiga ögonen. Som jag tidigare nämnt så behöver det inte nödvändigtvis tyda på negativa känslor, men även om känslosamheten beror på överväldigande i positiv form så är det en känsloyttring. Den neutrala, stela (och perfekta) fasaden är bruten. Det pågår någonting därinne.

Oavsett om man tolkar huvudbonaden som en hjälm, badmössa eller mössa så tyder det på möjlighet till yttre påverkan. Huvudbonader är ett skydd undan ”hot” som smuts, kyla eller skada och genom att dessa män aktivt skyddar sig mot detta så får vi veta att det finns hot i den frusna världen också. Det finns inte med i verket, men det existerar ändå genom sin frånvaro.

Med A Joyful Troop of Perfection får vi se en perfekt ordnad scen – till och med kaoset är ordnat, med en tårfylld blick uttrycks vågen av känslosamhet som respektive man känner. Men vi får samtidigt se att de perfekta männen inte är gängse för den sfär i vilken de existerar, de är perfekta till och med för den.

Och så kan vi väl runda av veckans bildanalys med lite performativitetstolkning. När man kliver in på Campus 1477 möts man av de sju männen som A Joyful Troop of Perfection, with Crying Sensitive Hearts består av. Man ser dem lite i ögonvrån när man går fram till disken för att betala för sitt gymbesök, men ser dem egentligen inte på riktigt förrän man ska gå ut. Aldrig ser man dem riktigt rakt framifrån, dels är de för högt upp för att man ska komma i ögonhöjd, dels är de riktade mot en stor glasvägg. Man närmar sig med andra ord aldrig verket framifrån, man kommer antingen bakifrån eller från sidan. Dock är de grupperade i en formation om sju och placerade så att när man kommer in i lokalen befinner man sig bakom de längst fram i truppen, vid sidan om de i mitten och framför de bakre männen. Sålunda får man se hur alla ser ut bakifrån, från sidan och framifrån. Eftersom de är identiska kan man läsa det som att man ser en eller två män som passerar betraktaren. När man kliver in riktas blicken åt höger, där receptionsdisken, idrottslokalerna och i stort sett resten av byggnaden är. Till vänster om en finns bara utgången, en glasvägg och några sittplatser. Så man tittar naturligt nog till höger när man kliver in, och ovanför en, till höger, svävar de män som man kan se framifrån. Noterar man dessa flyttar man sen blicken ett steg till vänster, där ytterligare några män svävar. Man ser dessa i profil, som att de just håller på att passera en. Avslutningsvis flyttar man blicken ännu lite åt vänster, och ser då de sista männen bakifrån. De har redan passerat en. Man upplever det som en rad stillbilder av en händelse, en rörelse.

När man ska lämna byggnaden närmar man sig männen bakifrån. Från det perspektivet tolkar man det inte längre som en rörelse, varken frusen som stillbild eller aktiv. Bakifrån ser huvudbonaderna ut som rymdhjälmar och man kopplar snarare svävandet till tyngdlöshet i rymden. Intill verket är en klättervägg placerad, direkt kopplad till en aktivitet som även den handlar om att trotsa markbundenhet, att röra sig uppåt och utmana vertikaliteten.

Det finns möjlighet att gå en trappa upp och sätta sig, då hamnar man mer i jämnhöjd med männen. Stolar är placerade så man kan titta på verket. Man noterar deras sminkning, den är inte förvrängd eller tillgjord, man kan kan jämföra med teatersminkningar av det naturliga slaget som görs för att publiken ska kunna se skådespelarnas ansiktsuttryck och -drag på håll. Det gör att man ställer sig frågan om männen uppträder för oss. Är det därför de är emotionella? Har de uppträtt för oss, kanske i ett idrottssammanhang, och känner nu våra granskande, bedömande blickar? Som tidigare nämnt finns det en enda placering där vi som betraktare kan se männen rakt framifrån, och det är om vi ställer oss vid glasväggen där det, lägligt nog, finns några sittplatser placerade. Det finns dock ingen kaféteria eller annat som distraherar i närheten av sittplatserna, har man valt att sätta sig där är A Joyful Troop of Perfection det som är närmast en. Går man på utsidan av byggnaden och tittar in genom glasväggen ser man inte verket speciellt tydligt alls. Solens reflexer skymmer, möjligtvis är det klarare på kvällstid, speciellt om det är väl upplyst inne i lokalen. Glasväggen i anslutning till A Joyful Troop of Perfection tjänar således verket sett inifrån, det öppnar onekligen upp rummet och får det att se större ut. Rymd kan nog anses vara ett nyckelbegrepp i ett verk som utmanar tyngdlöshet i den utsträckning som A Joyful Troop of Perfection gör.

Tack för idag, hörni!

Annonser

Tony Craggs ”Chain of Events” (2010)

Idag blir det samtidskonst! Tony Cragg (1949- ) är en brittisk skulptör som gör abstrakt och ickefigurativ konst. Man hittar honom (eller kanske snarare hans verk) lite här och där – förra året ställde han ut på Louvren, i Tyskland har han en egen offentlig skulpturpark och ett par av hans verk finns i Borås och ytterligare två i Uppsala. Det är inte alltid lätt att veta vad man kan göra när man möter abstrakt konst så idag tänkte jag ge några förslag på saker man kan titta på när man ser Craggs Chain of Events, ett i sammanhanget tacksamt verk eftersom det a) finns i Sverige och b) är placerat på en tåg- och busstation och därför väldigt tillgängligt. Flera av er har säkert redan sett det där det står utanför Resecentrum i Uppsala.

Tony Cragg: Chain of Events (2010)

Chain of Events tornar upp framför en som en svart bronspelare när man närmar sig Uppsala C. På avstånd ser den lite ut som en monokrom DNA-kedja, och när man är bara en liten bit bort påminner Chain of Events snarare om en rökpelare, svart ånga som klättrar uppåt mot himlen. Ju närmare man kommer desto mer smälter de mindre delarna samman och bildar en kedja av det mer industriella slaget, svart och robust. Den blir närmast siluettartad men man kan fortfarande uttyda den spiralliknande regelbundenheten i formen. När man står precis framför den ser den ut som tjära. En kedja av svart, blank tjära. En kedja är någonting som fortsätter och titeln – Chain of Events – vittnar om en rad av händelser, en rörelse, en resa. Skulpturen klättrar uppåt i en spiralliknande rörelse. Att verket tar slut behöver inte nödvändigtvis innebära att rörelsen tar slut, vi får kanske bara se en del av hela kedjan. Kedjan tar inte slut, där en länk slutar tar en annan vid. Associationerna – metallkedjor, rökpelare, tjära – är alla attribut som kan förknippas med industrialisering. Att verket ser ut som stora svarta stenar lagda på hög för också tankarna till tungt, hårt kroppsarbete – stenknackning och gruvbrytning.


Jag har tidigare skrivit om 1800-talets industrialisering och hur den förde med sig utvecklingen av resandet och kommunikationer. I impressionisternas måleri kan man ofta se ett tåg eller en rökpelare från en fabrik i fjärran, se till exempel Claude Monets Train in the Country, 1870, och The Goods Train, 1872, eller Edouard Manets Claude Monet with His Wife in His Floating Studio, 1874. Att tolka Chain of Events som ett modernt svar på detta är inte speciellt långsökt – ånglok, tågräls, fabrikskorstenar och rökpelare blev symboler för utvecklingen av industri och kommersiellt resande. Med det i åtanke är det rätt så passande att en skulptur som man kan tolka som en kedja, en spiral i rörelse, progression, ett resultat av tungt kroppsarbete eller en rökpelare står placerad på en plats som omringas av en tågstation, tågräls, en busstation och en tunnelpassage; en plats som konstant passeras av en mängd människor varje dag, på väg till och från jobb och aktiviteter. A chain of events.

 

Låt oss ta på oss dekonstruktionsglasögonen och se vad som finns med, och kanske ännu hellre vad som inte finns med, i verket och varför. Chain of Events är mörk, smal, hög, dynamisk och trubbig med rundade kanter. Så vad är den inte? Ljus, bred, låg, statisk, kantig. Typ allt som sjukhusbyggnader i regel är, se till exempel Södertälje sjukhus, gamla Furunäsets sjukhus i Piteå och Norrlands universitetssjukhus i Umeå. Sjukhusarkitekturen har ofta en tendens att vara ljus, statisk, kompakt och bred, inte sällan låg (alltså märkbart mycket bredare än hög). Så vad kan man läsa in i detta och vad innebär det för Chain of Events att den inte är utformad så?

Statisk och bred – stabil och trygg. Den ljusa färgen – hoppfull och lugn, vilket tillsammans med trygghet är önskvärda begrepp i sjukhuskontext. Chain of Events däremot, är svart och smal och klättrar uppåt i en spiralformad rörelse. Man tolkar den inte som statisk och stabil utan som en rörelse och en utveckling, en förändring. En förändring är potentiellt osäker, men samtidigt potentiellt kickass. Kanske leker Chain of Events med den spänningen.

 

Vad som mer saknas i Chain of Events är en konkret inledning, någonting som griper tag i betraktarens blick – eller någonting för betraktarens blick att gripa tag i – en given eller föreslagen ände där blicken kan börja klättra längsmed verket. Det är regelbundet och rytmiskt och monokromt, ingenting sticker ut i det. Men kanske är det det som är meningen, det är det som är essensen av verket, man kan börja varsomhelst i det, man kan se det från vilket håll man än kommer ifrån och i vilken riktning man än går. Cragg vill inte att man ska behöva göra en avstickare, gå en omväg eller på annat sätt avbryta sin rörelse utan man ska kunna fortsätta till sin tänkta destination i sin egen takt, precis som Chain of Events själv gör.

I konstvetenskap har performativitetsbegreppet blivit rätt populärt – det handlar om att se verket som någonting annat än ett isolerat objekt, genom att studera faktorer som iscensättning, rum, koreografi, ljud och hur man rör sig kan man säga någonting om den tänkta upplevelsen kring verket, hur identitet formas genom handling och iscensättning. Konstverket blir en aktör i ett större rumsligt sammanhang. Man ser att Chain of Events står i utkanten av en mindre, torgliknande plats. Den står vid Resecentrum, bredvid en tunnelpassage och mitt emot en busshållplats. Precis intill den löper en gång- och cykelbana. Folk passerar den på väg till tågen och bussarna, på cykeln, på väg till Resecentrum för att köpa biljetter – kort sagt passerar man den när man har ett annat mål. Skulpturen är placerad så att den ska uppfattas i bakgrunden, i ögonvrån, i förbifarten, snarare än att läsas eller granskas ingående. Det bekräftas av att det inte finns någon skylt med verkets namn eller vidare uppgifter i anslutning till skulpturen. Den ser likadan ut från alla håll vilket gör att det inte finns någon tänkt riktning som man ska se den från, betraktaren kan komma från vilket håll som helst och möta samma verk. Det enda som förändras är bakgrunden.

 

Dock förändras verket för respektive betraktare, beroende på avstånd. På ett längre avstånd ser det ut som att skulpturen består av en mängd mindre stenar, ett kluster som tydligt avtecknas mot himlen. Ju närmare man kommer ju mer uppfattar man verket som enhetligt, man ser att det egentligen inte alls består av flera mindre beståndsdelar utan att de sitter ihop. När man står precis framför det ser man att det i själva verket är en lång, sammansatt kedja av kurvor. Alltså förändras skulpturen i samma takt som man närmar sig den.

 

En bit bort från Chain of Events finns en samling fastskruvade stolar, precis utanför Resecentrum. Några är vinklade så man sitter med blicken riktad mot skulpturen och då avtecknar den sig som en siluett mot himlen och busstrafiken som kör förbi bakom den. Skulpturen är placerad centralt bland aktiviteterna (jag försöker undvika uttrycket ”i händelsernas centrum”), man behöver inte söka sig till den. Folk passerar den dagligen, förmodligen utan att tänka speciellt mycket på den. Verket sticker inte ut nämnvärt även om dess monokroma mörka färg gör att det inte nödvändigtvis smälter in i stadsbilden så till den grad att verket inte finns längre. Snarare ackompanjeras det av omgivande byggnader och trafik, den spiralformade rörelsen får pulsera i takt med trafikbuller, mobilsignaler, stationens högtalarsystem och övriga stadsljud.

Eller ja, det är i alla fall så jag tänker på Chain of Events när jag ser den.