Hieronymus Bosch (och lite Brueghel d ä)

Jorå, idag blir det ännu mer bildtolkning! Jag har ju hållit mig till 1800- och 1900-talet de senaste veckorna, men den här veckan blir det 1500-tal och Hieronymus Bosch!

Bosch (född runt 1450, död 1516) målade ofta moraliska eller religiösa motiv (gärna helvetes-, synd- och domedagsscener) och på ett surrealistiskt sätt. Han är väl mest känd för sina apokalyptiska verk, och kanske allra mest för Lustarnas trädgård. (Som vanligt skriver jag det engelska namnet på verk som inte har en etablerad svensk titel.)

Bosch: Lustarnas trädgård (1510)

Detalj från Lustarnas trädgård.

Detalj från Lustarnas trädgård.

En annan Bosch:

The Hay Wagon (1516)

Och ytterligare en Bosch:

Last Judgement (sent 1400-tal)

Nu tänker ni kanske “Men vänta nu, Arge konstvetaren, visade du inte just den här bilden?” och det vore en ganska motiverad invändning, men icke! Fast man kan väl utan att överdriva säga att han hade hittat sin nisch – lätt kaotiska triptyker vars högra sida man inte gärna ska titta på direkt innan läggdags.

De flesta verk av Bosch är fulla med nästan bisarrt många detaljer. Just när du tror att du har tittat färdigt så inser du att det är ett halvdussin nivåer med tillhörande miljö, rekvisita och aktörer som du inte ens har sett ännu. Ha inte bråttom när du tittar på Bosch, speciellt inte om du har turen att se en bild på riktigt. Se hellre en av hans tavlor ordentligt än ögna igenom tio. Lite som med Brueghel d ä (sent 1520-tal -1569). Brueghel påminner mycket om Bosch, även i stil och utförande. Och motivval, för den delen – Brueghel är inte främmande för något lite religiöst eller mytologiskt motiv, se till exempel The Fall of the Rebel Angels och Babels torn (1563). Och hans Children’s games (1560) är ett av många exempel på hans detaljexplosioner. De vill båda skildra moraliserande scener, men när Bosch svänger av mot Surrealismköping med mytologiska kreatur och absurda situationer så tar Brueghel istället vägen dit via Vardagslivelund och med satir, men uppenbart är ändå att den senare har influerats av den förre, då Boschs utföranden är tacksamma även för Brueghel att använda när han ska gestalta sina motiv.

Brueghel d ä: The Fall of the Rebel Angels (1562)

Brueghel d ä: Babels torn (1563)

Brueghel d ä: Children’s games (1560)

Men åter till Bosch. Han är mer än en sån där typisk ”målar folk som krossas under två jätteöron som flankerar en kniv”-konstnär som man ser hela tiden.

Detalj från Lustarnas trädgård.

Idag ska vi titta närmare på Boschs Christ Carrying the Cross. Eller rättare sagt en av dem, han gjorde tre. En såg ut så här:

Christ Carrying the Cross (datering okänd)

Den ska vi inte titta på. En såg ut så här:

Christ Carrying the Cross (1480-tal)

Den ska vi inte heller titta på. Vi ska istället diskutera den här:

Christ Carrying the Cross (1515-16)


Somliga är visserligen inte alldeles säkra på att den faktiskt är gjord av Bosch, men min tolkning står inte och faller med attribueringen.

Christ Carrying the Cross är ett passionsmotiv – Jesus på väg till Golgata med korset på vilket han ska fästas. Kompositionen består av en mängd personer, av vilka man i de flesta fall bara ser huvudet. De är så tätt placerade att man inte får någon uppfattning av resten av rummet, miljön eller bakgrunden. Färgerna utgörs nästan uteslutande av rött, vitt, blått och brunt.

I mitten ser man Jesus gå, med nedslagen blick, bärande på sitt kors och krönt med törnekronan. Bakom honom skymtar Simon som hjälper Jesus att bära korset. Runt om Jesus går folk med förvridna ansikten, flera tycks håna Jesus och situationen. I Nya Testamentet står det om de romerska soldaterna som hånar Jesus på väg till korsfästelsen, och i bilden ser man en man med rustning och sköldar. Nere till vänster ser man Veronica med svetteduken. När Jesus var på väg till Golgata med sitt kors mötte han Veronica som torkade hans panna med sin svetteduk (sudarium), och då uppstod en avbild av hans ansikte på duken, vilket syns här. Jesus och Veronica sticker ut genom att de inte är förvridna – de ser fromma och introverta ut, de blickar neråt och har vänt sig inåt till skillnad från de andra i bilden som tittar på, pratar med och riktar sig mot varandra. Simon, korset, Jesus och mannen nere i högra hörnet bildar en diagonal som överkorsas av en stigande diagonal utgjord av en gråaktig man uppe till höger, Veronica och svetteduken. Tillsammans bildar de således ett symmetriskt kryss och ger en balans i en bild vars motiv är oroligt med ett myller av tätt placerade ansikten.

Intressant är att trots att ”huvudhändelsen” i bilden är Jesus och hans kors så är det inte honom som de flesta i bilden tittar på. De har riktat blicken mot andra i folkmängden eller rakt fram eller på varandra, medan de hånar och skrattar. Kanske är de egentligen inte intresserade av händelsen i sig, utan ser den bara som en ursäkt att få ge utlopp för ett häcklande utan repressalier. Temat i bilden är den klassiska motsättningen det onda och det goda. Det onda i bilden är de som avbildas fult och förvridet, vilket blir en tydlig kontrast mot den mer harmoniska avbildningen av Jesus och Veronica. Dum är ful, snäll är fin. Svårare än så behöver det inte vara i Boschland. Jesus och Veronica påverkas inte av oron och den pressade stämningen i bilden då de vänder sig inåt, något som illustreras av de slutna ögonen, och verkar finna något slags yogaartat lugn.

På den översta nivån, näst längst till höger, ser vi en man, mycket blek och grå och med tunt skägg, som även han ser ut att bli hånad. En del identifierar den gråtonade mannen i övre högra hörnet och den tandlöse mannen i nedre högra hörnet som den gode respektive den onde förbrytaren som korsfästes samtidigt som Jesus. Jag har istället en teori om att det skulle kunna vara Petrus respektive Judas.

Den grå ansiktsfärgen kan vara ett sätt för Bosch att avbilda mannens ånger, vilket visserligen skulle passa in för en identifiering av mannen som tjuv, men även Petrus. NT säger Jesus att Petrus ska förneka honom tre gånger innan tuppen har galt två gånger. Strax innan domen och korsfästelsen frågar folk Petrus om det inte är han hänger med Jesus, men han förnekar detta gång på gång. När han sen minns vad Jesus sagt, och att han just har gjort vad Jesus förutspått så brister han i gråt av ånger och skuld. Två av de förvridna ansiktena vänder sig mot honom, en hänger dessutom med armen runt Petrus axel och pekar fingret åt honom, medan Petrus ser besvärad ut. Det kan föreställa en av dem som, lite retfullt, frågar om det inte är han som är Petrus, och vi får här se Petrus som skruvar lite besvärat på sig och förnekar detta. Han är således inte lika fint avbildad som Jesus och Veronica, eftersom han inte är lika god som dem, men inte heller lika grotesk som många andra i bilden.

Om man sedan ser till mannen längst ner till höger så är det en något förvriden man som ser ut att bli hånad av några andra. De skrattar åt honom, en av dem har en hand på hans axel och en annan tar tag i bandet runt mannens hals. Jag har tolkat den ilskne mannen som Judas, han som förrådde Jesus genom att utelämna honom till översteprästerna, med en kyss på Jesus kind (därav ordet Judaskyss) talade Judas om vem Jesus var och lät honom bli gripen. För detta fick han trettio silvermynt. I Matt 27:3-5 kan man läsa att sedan Jesus dom fallit ångrade Judas sig och försökte att betala tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna, något de inte var intresserade av. Judas fick så dåligt samvete och blev så skuldmedveten att han slängde iväg pengarna och tog sedan livet av sig genom hängning. Om man ser till bandet kring mannens hals så är det ett rep, något som kan vara en fingervisning för betraktaren om vad som händer sedan. Min tolkning är att hans vredgade ansiktsuttryck skvallrar om frustrationen och ilskan, och skammen, han känner av att inte kunna rätta till det han har gjort.

Petrus skuldmedvetenhet och Judas självmord äger (i NT) rum innan Jesus börjar gå med sitt kors, så med min tolkning blir det visserligen en kronologisk anomali, men man kan kanske tänka sig att Bosch inte fokuserade på en linjär kronologisk avbildning, på samma sätt som uppfattningen av rummet i bilden inte är helt självklar. Det skulle kunna handla om en s k simultansuccession där man avbildar olika förlopp och händelser i samma scen, genom att inte ta hänsyn till kronologin i händelseförloppet och inflika Petrus och Judas i bilden blir det ett sätt att redovisa en mellannivå till gott och ont; Petrus och Judas är inte alldeles reko eftersom de förrått Jesus, men inte heller helt dumma då de ångrar sig efteråt. Således avbildas de inte lika förvridet som häcklarna men inte heller lika fint som Jesus och Veronica.

 

Så! Tack för idag!

Luca Signorelli i katedralen i Orvieto (och lite Eugène Jansson)

För några år sedan bodde jag i Italien. En vän till mig tog med mig till katedralen i Orvieto där han skulle visa Luca Signorellis fresker, målningar som enligt honom var så väldigt fina. Jag var naturligtvis  förväntansfull och när vi kom fram till katedralen så stod jag ganska länge och tittade på fasaden som var väldigt fint utskuren spröd relief.

 

Och det heter ju visserligen att man inte ska döma en bok efter omslaget (även om detta går emot all vett och sans eftersom det ju är det enda man har att gå efter) men jag kände ändå att om utsidan var så imponerande så skulle insidan säkert vara lika bra. Så vi gick in.

Vi kom fram till ett kapell där ett par personer stod och tittade. Jag såg mig omkring och såg bara två fula fresker och gjorde mig redo att gå vidare – jag hade ju enligt uppgift några fina bilder som väntade. Min vän tittade på dem och frågade vad jag tyckte om Signorellifreskerna. Jag undrade för mig själv om jag hade missat dem, i kapellet vi stod fanns ju bara de där extremt fula monumentalförstorade skivomslagen från åttiotalet, var någonstans var Signo— Ah. Okej.

Och ungefär här kan man säga att veckans inlägg börjar.

Köttets återuppståndelse, (1499-1502).

Och varför tycker jag då så illa om Signorelli-freskerna? Var ska jag börja. Äh, i sann Signorelli-anda så hoppar jag in i det utan någon röd tråd eller logik:

Det är överlappande med bristande djup. Färgerna är onyanserade som att en lekisknodd har fått fylla i dem med en krita. Jag förstår att Signorelli vill framhäva kaos genom att inte presentera en naturlig början i bilden, inte låta blicken redan inledningsvis förankras i något för att sedan vandra. Jag förstår att han vill att blicken ska hoppa mellan de olika beståndsdelarna, fram och tillbaka, att de ska vara fristående men ändå kompakta. Jag fattar. Det är bara det att Signorelli helt uppenbart har en idé, men misslyckas (enligt mig, inte enligt alla) med att verkställa den. För nu är det bara en enhetlig massa, men inte en massa av typen som Michelangelo gör så väldigt bra i sin takmålning i Sixtinska kapellet, där de dömda är en homogen samling men ändå med en individualitet som gör att betraktaren skulle kunna relatera till dem – det krävs för att budskapet med en domedagsmålning ska gå fram. Tittar man på människorna som ska dömas och bara ser en rosa kletig samling massproducerade kroppar som sitter ihop så är det svårt att kunna knyta an till dem, att känna någon relevans till sitt eget varande. Att enkelt skaffa sig en överblick av motivet som helhet och sedan lika enkelt gå vidare och studera beståndsdelarna är viktigt när man studerar jättefresker. Rafael lyckas strålande med sin Skolan i Athen.

Michelangelos Den sista domen, (1534-1541).

Rafaels Skolan i Athen, (1509-1510).

Vidare stör jag mig på att Signorellis figurer inte har några ansikten. Eller jo, de har ansikten, men de har inga personligheter. Alls. Alla ser likadana ut. Likadana drag. Likadana ansiktsuttryck. Man vet att det är ganska illa när de med mest individuella ansiktsdrag är skeletten. Ta de här kvinnorna, till exempel:

Vilka är de? Vad tänker de? Är de rädda? Uttråkade? Fascinerade? Står de och väntar på bussen? Och varför har kvinnan till vänster örat på halsen? I en scen som handlar om att de döda klättrar upp ur underjorden och att man eventuellt ska dömas till evig plåga känns det så märkligt att samtliga inblandade är nollställda. Man behöver inte ge alla ett hellenistiskt känsloutbrott, men en lite rynkad panna inför möjligheten till en evighet i helvetet kan man kanske ändå förvänta sig.

Den här killen dock. Han är den enda som nästan har något slags ansiktsuttryck och min blick dras till honom gång på gång. Han har så tjocka konturer att han ser ut att vara hämtad ur en barnbok och han passar inte alls in med resten. Därför är han troligtvis det intressantaste i bilden.

Och hur ser då helvetet ut? Jo:

Detalj.

Här ska det vara riktigt kaotiskt. Det är kompakt och (försök till) rörelse och olika nyanser. Men jag vet inte jag, i den här bilden ser jag ingenting som jag inte har sett på mellandagsrean i en normalstor stad. Och definitivt ingenting som till exempel Hieronymus Bosch eller för den delen Hans Arnold inte gjorde bättre flera hundra år senare.

Och den här figuren måste ju, rent objektivt, vara så ful att klockorna stannar:

Samtidigt tycker jag att det är synd att Signorelli inte fick till det, för han är uppenbarligen intresserad av konsthistoria. På många ställen i freskerna ser man att han har studerat äldre såväl som samtida konst.

Signorelli.

Antik pompejansk målning.

Signorelli.

Den döende gallen, (200-talet f.Kr).

Tre detaljer från Signorelli.

Mantegnas San Sebastiano, (ca 1480).

Peruginos San Sebastiano, (ca 1493-97).

(Jag beklagar att bilderna kommer så tätt inpå varandra ibland, WordPress nonchalerar mina blankrader.)

Men låt oss avsluta lite positivt. Just nu har Prins Eugens Waldemarsudde en utställning om Eugène Jansson – gå och se den om ni kan! Ibland händer det att jag hör folk blanda ihop honom med Prins Eugen, vilket är lätt hänt då de båda målade, har liknande namn och var samtida, och GAN (Gösta Adrian-Nilsson) vilket inte heller är alldeles långsökt då de båda (bland annat) målade manliga arketypiska kroppar – atleter, gymnaster, sjömän et c. Man bör dock hålla reda på Jansson, om så bara för hans Stockholmslandskap. Han har målat en av mina absoluta favoritbilder ur svensk konsthistoria:

Hornsgatan, (1902).

Så gå och titta. Utställningen håller på till den 10 juni.