Kort om Eugène Jansson (1862-1915)

Imorgon är det sista dagen för Eugène Jansson-utställningen på Prins Eugens Waldemarsudde i Stockholm, och utifall att det är några som funderar på att gå men känner att ”Näeee vad jobbigt.” så säger jag: gör’t.

När jag ser en Jansson-tavla så börjar jag alltid med att gå riktigt, riktigt nära. Gå så nära att ni nästan sätter igång larmet. Titta på duken och färgen. Ibland är färgen så tunn att man ser dukens väv. Ibland är den så tjock att det glänser. Han har dragit så tunna linjer att det ser ut som en Jackson Pollock när man står riktigt nära. Färgblaffor och prickar och tunna streck som man för sitt liv inte kan se vad det bildar. Sen backar jag fem steg. Och kanske fem steg till. Och sen slås man av effekten, hans små tunna streck och variationer i tjockleken på den pålagda färgen bildar väldiga djup. Man måste ha en fenomenal kännedom om hur man kan skulptera och använda färg och material för att få fram såna effekter. Det som såg ut som godtyckligt utstänkta färgdroppar när man stod precis framför tavlan är i själva verket så väldigt genomtänkta.

 

Så, vilka är mina favorittavlor och -detaljer? Jo. Eftersom jag gillar van Gogh så fastnar jag ju, inte helt otippat, för den här:

Eugène Jansson: Nocturne (1901)

Den är ju inte alldeles oinspirerad av den här:

 

Vincent van Gogh: Starry Night Over the Rhone (1888)

Vidare gillar jag, kanske främst av strikt personliga skäl, den här:

 Jansson: Soluppgång över taken (ibland kallad Soluppgång över staden) (1868)

Det här är en av tavlorna som ställs ut på Waldemarsudde, annars så hänger den på Nationalmuseum. Ett år dejtade jag någon som hade en fantastisk liten lägenhet högt upp i ett hus på Götgatan i Stockholm. Och utsikten från ett av dejtens fönster såg ut precis så här, och vintersoluppgångarna också. Även här kan man se de tunna strecken och färglagren, inte minst på taken och i den högra nedre delen av bilden.

Och så är det intressant att titta på hur han använder konturer för att gestalta olika sorters ljus. På vissa utomhusmotiv ger han de avbildade människorna blå konturer, medan han i minst ett (1) fall har gett inomhusgymnaster röda konturer. Det ger definitivt en känsla av olika ljussättningar. Och apropå det så kan jag stå och stirra på linjen av ljus som löper längsmed den här mannens midja:

 

Den är så väldigt gracilt utförd. Givetvis går det inte att försöka återge så här, gå och titta om ni kan. Prins Eugens Waldemarsudde har öppet till klockan 17 imorgon eftermiddag, det blir en perfekt söndag!

Janssons verk finns utströsslade över hela Stockholm, men han finns representerad på Göteborgs konstmuseum också. Så ni göteborgare är inte alldeles försummade.

Läs mer här.

Annonser

Mary Cassatt (och lite Berthe Morisot)

Jag vet att det har varit mycket impressionism och postimpressionism på sistone men vi måste bara titta lite snabbt på Mary Cassatt (1844-1926) också!

Ni som har läst mina långa haranger om impressionisterna känner numera till deras förkärlek för sinnesuttryck. Det gjorde att man under slutet av 1800-talet tyckte att stilen passade kvinnans känsliga temperament och karaktär. Man menade att impressionismen handlade om att avbilda vad som syntes på ytan, utan någon vidare abstraktion, vilket stämde rätt bra överens med hur man såg på kvinnors uppfattningsförmåga. Mauclair, en fransk konstkritiker, baktalade impressionismen och kallade den för feminin konst. Man tillskrev den feminina karakteristika – dess beroende av känslor och ytlighet, dess godtycklighet och fysikalitet. Användandet av ljusa klara färger var något som passade den feminina ytliga elegansen. Det kvinnliga sinnet skulle inte uppehålla sig vid djupare, komplexa förhållanden utan nöja sig med att njuta av ytan.

Édouard Manet: Berthe Morisot with a Bouquet of Violets (1872)

Mauclair ansåg att Berthe Morisot (1841-1895) var den feminina stilens protagonist. Hennes bilder blev hyllade av andra för deras ”feminina charm”, och man menade att hennes penselbruk, hennes subtilitet och klarhet i färger, hennes grace och elegans i penselanvändningen visade på en behagfullt lätt beröring. Hennes bilder prisades för egenskaper som var typiskt feminina och som passade ett kvinnligt ideal; elegant och behagfullt. På samma sätt mötte hon kritik för kvinnliga brister; en del påpekade att verken inte var ordentligt slutförda och att hon gav upp för tidigt, vilket såklart bara kunde kopplas till kvinnans svaghet. Man såg hennes styrka som befäst i hennes egenskap av kvinna; förmågan att observera världen utanför genom ett intuitivt filter och utan några inlärda regelsystem. Och det är ju i och för sig en egenskap värdefull i kreativa kontexter, men jag kan ändå tycka att det låter liiiitegrann som en bakvänd komplimang, lite som när man berömmer en bohem med orden ”Jag beundrar din förmåga att bara ge dig hän och strunta i ansvar!”, men det kanske bara är jag som tänker för mycket. Jag kanske borde bli lite mer impressionistisk. Hur som helst så prisades Morisot för sin förmåga att inte överge de egenskaper som ansågs bundna till hennes kön, något som andra samtida kvinnliga konstnärer gjorde.

Berthe Morisot: Young girl with cage (1885)

Genom att vara en äkta impressionist ansågs Morisot som ärlig och trogen sin kvinnlighet, men  Mary Cassatt kritiserades för sin (enligt kritiker påstådda) tendens att försöka sig på ett maskulint synsätt, något som gjorde att hennes bilder uppfattades som konstlade och onaturliga av flera manliga kritiker. Genom att fokusera på linje och form snarare än färg såg dessa kritiker ett försök från Cassatts sida att förneka sin kvinnlighet då linje och form/teckning ansågs maskulint och färg feminint.

Mary Cassatt: Woman in Black at the Opera (1879)

(För övrigt min absoluta favoritCassatt. Notera mannen i bakgrunden som helt har övergett föreställningen och riktar all uppmärksamhet mot kvinnan.)

Men nu ska vi titta på ett annat verk av Cassatt – Woman and Child Driving (1881).

Woman and Child Driving föreställer en vuxen kvinna och en liten flicka i en droska. Bakom dem sitter en man vars ansikte vi inte kan se då han är vänd från oss. Vi ser inte vem han är och inte heller nämns han i verkets titel. Vi vet således inte mer om honom än att han har fina kläder och hör med största sannolikhet till samma höga klass som kvinnan som kör droskan. Men han är inte så viktig. Kvinnan håller i en piska och tyglarna och har blicken vänd rakt fram. Flickan sitter bredvid henne och håller ena handen på vagnen. Hon stirrar på en punkt neråt/framför sig, omedveten om vyn runtomkring henne och framför henne.

Om man gör lite research får man veta att kvinnan är konstnären Mary Cassatts syster Lydia. Här avbildas hon som den starka och bestämda moderna kvinnan, handlingskraftig och i full kontroll. Avbildningen av kvinnan skiljer sig från andra impressionistiska motiv målade av samtida konstnärer, där kvinnan framstår som mer passiv och mindre deltagande i aktiviteter av den här arten. Mary Cassatt var god vän med Degas och den lilla flickan är hans syster- eller brorsdotter. I flera beskrivningar av den här bilden kallas flickan för förväntansfull och man har poängterat att hon lutar sig framåt, ivrig inför deras destination, jag skulle nog hellre säga att hon verkar introvert, försjunken i sina egna tankar. Hon ser lite sorgsen ut och verkar inte vara så där jättepeppad på åkturen. Kanske har hon åkt så många gånger att det inte är roligt längre, eller så är de på väg till något hon inte ser fram emot. Eller så har de just kommit från någonting som var lite miserabelt.

Kvinnan och flickan ramas in av mörka färger, skogen i bakgrunden ligger som en mörkgrön fond, bildens vänstra sida domineras av droskans och hästens bruna färger och även den högra sidan är mörk av mannens svarta kläder. Således dras blicken till kvinnan och flickan, även om de inte är i den exakta mitten av bilden. Ljuset och färgerna ligger på dem, den allra ljusaste punkten ligger i flickans ansikte och hårfäste. Hela hon är klädd i ljust, och kvinnan har en hatt och klänning med nyanser i rött, lila, blått, vitt och aprikosartade färger. Tillsammans bildar kvinnan och flickan en triangulär form till vilken blicken leds genom droskans böljande linjer och piskans diagonal. De tre personerna bildar i sig en konisk form vars vertikalitet ekar i trädstammarna i bakgrunden.

Vi vet vilka som har suttit modeller, men vi vet inte vilka de ska föreställa. Vi vet inte vilken relation de har till varandra, titeln på verket förtäljer inte huruvida det är mor och dotter, och vi vet inte var de har varit eller var de är på väg. Det vi vet är att det är en avbildning av en kvinna och en flicka och en man i en droska. Mannen är som sagt inte så viktig, han får inte vara med i titeln. Hästen är avkapad och således ligger än mer fokus på kvinnan och flickan. De är det viktiga i bilden. Då vi inte vet var de kommer ifrån eller var de ska så får man förmoda att det är just det här ögonblicket som Cassatt vill visa oss, ett snapshot av en modern kvinna som bildligt så väl som bokstavligt tar över tyglarna. Var de ska eller var de har varit är inte motivet, utan var/vad/när de är.

Flickans sorgsna blick och frånvarande kroppsspråk är dock alltför tydligt för inte ha en poäng, vad tänker hon på? Kanske var det bara ett sätt att ge bilden en nivå till utöver det man kan se. Månne menar Cassatt att det är upp till var och en att bestämma.

Tack för idag!

Tony Craggs ”Chain of Events” (2010)

Idag blir det samtidskonst! Tony Cragg (1949- ) är en brittisk skulptör som gör abstrakt och ickefigurativ konst. Man hittar honom (eller kanske snarare hans verk) lite här och där – förra året ställde han ut på Louvren, i Tyskland har han en egen offentlig skulpturpark och ett par av hans verk finns i Borås och ytterligare två i Uppsala. Det är inte alltid lätt att veta vad man kan göra när man möter abstrakt konst så idag tänkte jag ge några förslag på saker man kan titta på när man ser Craggs Chain of Events, ett i sammanhanget tacksamt verk eftersom det a) finns i Sverige och b) är placerat på en tåg- och busstation och därför väldigt tillgängligt. Flera av er har säkert redan sett det där det står utanför Resecentrum i Uppsala.

Tony Cragg: Chain of Events (2010)

Chain of Events tornar upp framför en som en svart bronspelare när man närmar sig Uppsala C. På avstånd ser den lite ut som en monokrom DNA-kedja, och när man är bara en liten bit bort påminner Chain of Events snarare om en rökpelare, svart ånga som klättrar uppåt mot himlen. Ju närmare man kommer desto mer smälter de mindre delarna samman och bildar en kedja av det mer industriella slaget, svart och robust. Den blir närmast siluettartad men man kan fortfarande uttyda den spiralliknande regelbundenheten i formen. När man står precis framför den ser den ut som tjära. En kedja av svart, blank tjära. En kedja är någonting som fortsätter och titeln – Chain of Events – vittnar om en rad av händelser, en rörelse, en resa. Skulpturen klättrar uppåt i en spiralliknande rörelse. Att verket tar slut behöver inte nödvändigtvis innebära att rörelsen tar slut, vi får kanske bara se en del av hela kedjan. Kedjan tar inte slut, där en länk slutar tar en annan vid. Associationerna – metallkedjor, rökpelare, tjära – är alla attribut som kan förknippas med industrialisering. Att verket ser ut som stora svarta stenar lagda på hög för också tankarna till tungt, hårt kroppsarbete – stenknackning och gruvbrytning.


Jag har tidigare skrivit om 1800-talets industrialisering och hur den förde med sig utvecklingen av resandet och kommunikationer. I impressionisternas måleri kan man ofta se ett tåg eller en rökpelare från en fabrik i fjärran, se till exempel Claude Monets Train in the Country, 1870, och The Goods Train, 1872, eller Edouard Manets Claude Monet with His Wife in His Floating Studio, 1874. Att tolka Chain of Events som ett modernt svar på detta är inte speciellt långsökt – ånglok, tågräls, fabrikskorstenar och rökpelare blev symboler för utvecklingen av industri och kommersiellt resande. Med det i åtanke är det rätt så passande att en skulptur som man kan tolka som en kedja, en spiral i rörelse, progression, ett resultat av tungt kroppsarbete eller en rökpelare står placerad på en plats som omringas av en tågstation, tågräls, en busstation och en tunnelpassage; en plats som konstant passeras av en mängd människor varje dag, på väg till och från jobb och aktiviteter. A chain of events.

 

Låt oss ta på oss dekonstruktionsglasögonen och se vad som finns med, och kanske ännu hellre vad som inte finns med, i verket och varför. Chain of Events är mörk, smal, hög, dynamisk och trubbig med rundade kanter. Så vad är den inte? Ljus, bred, låg, statisk, kantig. Typ allt som sjukhusbyggnader i regel är, se till exempel Södertälje sjukhus, gamla Furunäsets sjukhus i Piteå och Norrlands universitetssjukhus i Umeå. Sjukhusarkitekturen har ofta en tendens att vara ljus, statisk, kompakt och bred, inte sällan låg (alltså märkbart mycket bredare än hög). Så vad kan man läsa in i detta och vad innebär det för Chain of Events att den inte är utformad så?

Statisk och bred – stabil och trygg. Den ljusa färgen – hoppfull och lugn, vilket tillsammans med trygghet är önskvärda begrepp i sjukhuskontext. Chain of Events däremot, är svart och smal och klättrar uppåt i en spiralformad rörelse. Man tolkar den inte som statisk och stabil utan som en rörelse och en utveckling, en förändring. En förändring är potentiellt osäker, men samtidigt potentiellt kickass. Kanske leker Chain of Events med den spänningen.

 

Vad som mer saknas i Chain of Events är en konkret inledning, någonting som griper tag i betraktarens blick – eller någonting för betraktarens blick att gripa tag i – en given eller föreslagen ände där blicken kan börja klättra längsmed verket. Det är regelbundet och rytmiskt och monokromt, ingenting sticker ut i det. Men kanske är det det som är meningen, det är det som är essensen av verket, man kan börja varsomhelst i det, man kan se det från vilket håll man än kommer ifrån och i vilken riktning man än går. Cragg vill inte att man ska behöva göra en avstickare, gå en omväg eller på annat sätt avbryta sin rörelse utan man ska kunna fortsätta till sin tänkta destination i sin egen takt, precis som Chain of Events själv gör.

I konstvetenskap har performativitetsbegreppet blivit rätt populärt – det handlar om att se verket som någonting annat än ett isolerat objekt, genom att studera faktorer som iscensättning, rum, koreografi, ljud och hur man rör sig kan man säga någonting om den tänkta upplevelsen kring verket, hur identitet formas genom handling och iscensättning. Konstverket blir en aktör i ett större rumsligt sammanhang. Man ser att Chain of Events står i utkanten av en mindre, torgliknande plats. Den står vid Resecentrum, bredvid en tunnelpassage och mitt emot en busshållplats. Precis intill den löper en gång- och cykelbana. Folk passerar den på väg till tågen och bussarna, på cykeln, på väg till Resecentrum för att köpa biljetter – kort sagt passerar man den när man har ett annat mål. Skulpturen är placerad så att den ska uppfattas i bakgrunden, i ögonvrån, i förbifarten, snarare än att läsas eller granskas ingående. Det bekräftas av att det inte finns någon skylt med verkets namn eller vidare uppgifter i anslutning till skulpturen. Den ser likadan ut från alla håll vilket gör att det inte finns någon tänkt riktning som man ska se den från, betraktaren kan komma från vilket håll som helst och möta samma verk. Det enda som förändras är bakgrunden.

 

Dock förändras verket för respektive betraktare, beroende på avstånd. På ett längre avstånd ser det ut som att skulpturen består av en mängd mindre stenar, ett kluster som tydligt avtecknas mot himlen. Ju närmare man kommer ju mer uppfattar man verket som enhetligt, man ser att det egentligen inte alls består av flera mindre beståndsdelar utan att de sitter ihop. När man står precis framför det ser man att det i själva verket är en lång, sammansatt kedja av kurvor. Alltså förändras skulpturen i samma takt som man närmar sig den.

 

En bit bort från Chain of Events finns en samling fastskruvade stolar, precis utanför Resecentrum. Några är vinklade så man sitter med blicken riktad mot skulpturen och då avtecknar den sig som en siluett mot himlen och busstrafiken som kör förbi bakom den. Skulpturen är placerad centralt bland aktiviteterna (jag försöker undvika uttrycket ”i händelsernas centrum”), man behöver inte söka sig till den. Folk passerar den dagligen, förmodligen utan att tänka speciellt mycket på den. Verket sticker inte ut nämnvärt även om dess monokroma mörka färg gör att det inte nödvändigtvis smälter in i stadsbilden så till den grad att verket inte finns längre. Snarare ackompanjeras det av omgivande byggnader och trafik, den spiralformade rörelsen får pulsera i takt med trafikbuller, mobilsignaler, stationens högtalarsystem och övriga stadsljud.

Eller ja, det är i alla fall så jag tänker på Chain of Events när jag ser den.

Vincent van Gogh (och en del Jackson Pollock)

I fredags var det 159 år sedan Vincent van Gogh föddes. Det är svårt att ranka konst och konstnärer men om jag måste välja en direkt favorit så är han min, och den här veckan ska jag förklara varför.

Låt oss börja omedelbart – det bästa med van Gogh är hans djärvhet. Han vågar visa sig och att han har varit där, inte bara genom motivet utan direkt på tavlan, man ser linjerna och varenda penseldrag. Han är inte intresserad av att vara konstnärsgeniet som kan måla trompe l’oeil så trovärdigt att man misstar bilden för ett foto, han försöker inte skildra ljus och mörker lika realistiskt som till exempel Caravaggio, men han vill visa att han är där och de minnen, upplevelser och intryck han har samlat på sig. Framförallt skildrar han sådant som man faktiskt kan möta, och han inte bara visar – han är där, med betraktaren, i färgen, linjerna och positioneringen. Det är fysiskt utan att bli skulpturalt och generöst utan att bli vulgärt.

Detalj.

En av alla van Gogh-detaljer som jag är förtjust i är hans gatlampa i La Guinguette (1886).

I ett tidigare inlägg skrev jag om postimpressionism och att lyfta fram det märkvärdiga med vardagen, och jag kan stirra på den där lampan hur länge som helst. Van Gogh försöker sig inte på några dagrar, reflektioner eller solkatter för att understryka glasets egenskaper, men ändå är det så fullkomligt uppenbart att det är glas bara genom de tunna linjerna. Likadant med lamporna i tavlan Le Moulin de la Galette Terrace and Observation Deck at the Moulin de Blute-Fin, Montmartre från samma år.


Fler exempel? Jamen, okej då.

Titta på vattnet i den här bilden föreställande kvinnor som tvättar vid en bro i Arles.

Gåshud, I tell you, gåshud.

Notera också ljusskenet och skymten av det intilliggande rummet i hans nattcaféinteriör (1888).

Eller orgien av linjer, geometriska former och vinklar i Prisoners exercising (1890).

Sen är det alltid intressant att se hur han tar sig an tidigare verk och gör en nytolkning av dem. Man kan till exempel jämföra Millets First steps (1858-59) med van Goghs dito (1890).

Millet.

van Gogh.

Jag tycker om Millet och hans bruk av dova färger, de kompletterar hans linjer starkt. Van Gogh har gjort ett par mindre justeringar som, förutom hans klara ljusa färger, bidrar till att göra bilden mer hoppfull eller ”lättare”, i brist på bättre uttryck. Genom att låta mannen till vänster vika sitt vänstra ben bakåt istället för det högra, som Millet gör, så ser vi mer av mannens kropp. Han blir längre, flexibel, rörlig, mer komplex än den statiska kroppen hos Millet. Han vänder sig inåt i bildrummet, vilket gör bilden djupare än hos Millet. Djupet hos van Gogh understryks också av vinkeln på kvinnan med barnet, van Gogh har vänt på henne en aning så att hon blir mer diagonal och inte lika profilartad som hos Millet. Ytterligare en detalj jag gillar hos van Gogh är att han har flyttat fram spaden, det ser ut som att mannen (pappan?) har kastat ifrån sig den i sin iver att ta emot knodden. Millets man har försiktigt lagt ifrån sig den bakom sig. Överhuvudtaget är Millets bild mer lågmäld och mättad, inte bara i sina färger utan i detaljer och miljö. Och inget fel i det, det är ofta sånt jag föredrar själv, jag bara påpekar att det är två olika bilder, inte uteslutande genom färger och miljö utan också i kroppspråk och detaljer.

Vidare är det någonting nästan erotiskt i hur taktil och fysisk van Gogh är, hur påtaglig hans hand är i färgen. Hans beröring blir så central i bilden, och han använder den med inlevelse. Eller passion, om man är en anhängare av Danielle Steel-vokabulären. (Fast det hoppas jag att man inte är. Jag kan säga redan nu att jag inte kommer att använda uttrycket ”svällande” en enda gång i det här inlägget.) Han är på intet sätt ytlig i sin kontakt med betraktaren, tvärtom hängiven och intresserad. Man kan jämföra med Jackson Pollock, en annan konstnär som använder färgen och sin hand konkret och påtagligt genom sin action painting. Det ligger dock en vital skillnad i graden av investering – Pollock distanserade sig genom att göra hela processen till ett skådespel. Det finns filmklipp där han ligger på golvet och kladdar och droppar med sin färg, flåsande av ansträngning (för andra klipp av Pollock in action, se här och här), det är en sexuell akt, och en ytlig sådan. En föreställning. Det är flås och kladd och svett, men utan något egentligt intresse – kanske porr? Konstporr? Jag menar inte att nedvärdera Pollock, det finns många intressanta aspekter av honom och hans verk, men jag har alltid fått uppfattningen att Pollock helt enkelt inte vågade mer, det krävs mod för att våga investera på samma sätt som van Gogh. Pollock visste dessutom att han hade en publik, han visste att han skulle nå ut till någon, att han nu hade ett forum i vilket han kunde säga någonting av vikt. Det visste inte van Gogh, de flesta känner redan till att han bara sålde en enda tavla under sin levnadstid. Han visste inte säkert om någon, och i såfall vem, som skulle se bilderna, men han öppnade sig ändå. Pollock uppträder, men van Gogh bjuder in. Jag ser dem nästan som de två arketyperna i vilken highschoolromcom som helst, ni vet, med en kille som är en snäll romantiker som hela tiden riskerar att få sitt hjärta krossat och en annan är den coola killen som är för feg för att prova.

Det finns fler likheter mellan Jackson Pollock och van Gogh: de har gått till (konst)historien som de plågade konstnärssjälarna med stora, dramatiska gester – Pollock var en urspårad rebell som urinerade lite överallt (enligt uppgift på vissa av sina verk och i en väns eldstad. På en fest. Som han dök upp på full. Och naken.) och van Gogh… Ja ni vet. Mentalsjukhus och avskurna örsnibbar. För det är en stor myt att van Gogh karvade av sig örat. Det gjorde han inte alls, det var bara en örsnibb. Jag menar inte att det är höjden av standardbeteende, men ändå en viss gradskillnad. Dock är det en stor skillnad i hur de riktar sina respektive gester, van Gogh spelar inte för galleriet, han är betydligt mer introvert eller vänder sig i alla fall direkt till den det berör – kvinnan på bordellen (som han skickade örat till. Jag menar örsnibben.), sin bror (som han brevväxlade med. Gå förresten till biblioteket och låna de publicerade breven, det är fin läsning), sig själv (han lade självmant in sig på mentalsjukhuset i Saint-Rémy). Pollock är mer extrovert, han vänder sig, och sin iscensättning, ut mot andra. Mot vem som helst. Mot sin ”publik”.

Om sitt målande, sin metod, har Pollock å ena sidan sagt “I feel nearer, more a part of the painting, since this way I can walk round it, work from the four sides and literally be in the painting.” Det är inte svårt att läsa in sexuella undertoner. Men han har också beskrivit sin process så här: ”When I am in a painting, I’m not aware of what I’m doing. It is only after a sort of ‘get acquainted’ period that I see what I have been about. I have no fears about making changes, destroying the image, etc, because the painting has a life of its own. I try to let it come through. It is only when I lose contact with the painting that the result is a mess. Otherwise there is pure harmony, an easy give and take, and the painting comes out well.”  Pollock försäkrar att han kommunicerar med bilden. Det gör definitivt hans bilder intressantare – man kan försöka läsa in konflikten mellan de två aspekterna av verket, dels den porriga action painting-metoden, dels hans personliga och intima investering i motivet. Men jag ser ändå inte samma djärvhet som hos van Gogh. Pollock skyler sig med sin action painting-sköld. Pollock är en av de konstnärer som jag gillar alltmer ju äldre jag blir, men kanske är jag ett par år bort från att se honom och hans relation till sin egen konst, och sin mycket omsorgsfullt skapade image, alldeles glasklart.

Men det i sammanhanget intressantaste Pollock-citatet jag har stött på är nog följande: [When asked about technique he replied] “It doesn’t make much difference how the paint is put on as long as something has been said. Technique is just a means of arriving at a statement.”

Technique is just a means of arriving at a statement. Mycket relevant då och nu och jämt. Så han hade någonting att säga, eller påstod sig i alla fall ha det, och såg sin chans att leka av sig på vägen dit. Någonstans gillar jag ändå Pollock, vi har ju alla varit i puberteten och borde därför kunna relatera till en liten tjurig skitunge som har någonting på hjärtat men som är lite för feg för att säga det rätt ut.

Men. Åter till van Gogh.

Han har ju varit lite i ropet de senaste månaderna, då man har re-attribuerat en tavla med blomsterstilleben till honom, och det är väl ganska intressant (jag förstår att det kanske kräver att man använder begreppet ”intressant” hyfsat löst), men vad jag fastnade för var brottningsmotivet under tavlan. Med röntgen kan man se att van Gogh målade blomstermotivet direkt över en tidigare målning, föreställande två brottare. Jag önskar att han hade behållit brottarna, jag hade definitivt velat studera hur han gestaltar ett motiv som skiljer sig så vida från hans övriga portfolio.

Man kan läsa mer här och här.

Och för de som saknar konspirationsteorier och da Vinci-koden så har vissa kommit fram till att han inte alls tog livet av sig.

Och för de som inte saknar de mer paranoida sekvenserna av da Vinci-koden, men väl att detaljstudera kända verk, så kan man titta på linjeflödet i Starry night. Jag säger inte att jag har sett filmen mellan tio och tolv gånger, men jag kan heller inte svära på att jag inte har gjort det. Gott så.

(Starry Night (interactive animation) från Petros VrellisVimeo.)

För så är det med van Goghs konst, man kan inte sluta titta på den. Den har ingen början och inget slut och ingen mitten, den är inte linjär och man blir aldrig färdig. Det finns alltid mer att se. Som en annan konstnär en gång beskrev sin egen konst, så skulle jag beskriva van Gogh:

My paintings do not have a center, but depend on the same amount of interest throughout.

– Jackson Pollock.