Två olika gestaltningar av Judas i Den sista måltiden

Jag tänker helt fräckt inte ägna någon tid åt att lalla på om mitt långa bloggavbrott. Istället hoppar jag rätt in på vad som ska diskuteras idag! Det har ju varit påsk och här och där har folk skrivit lite om Judas. Kolla här, till exempel. Eller här. Så varför inte fortsätta på det spåret? Jag har visserligen skrivit en del om Judas tidigare (till exempel om Judaskyssen och Hieronymos Boschs Kristus bärande korset och Leonardos Den sista måltiden), men nu kan jag ju göra det igen och skylla på något slags aktualitet.

Så då tänkte jag att vi skulle titta lite på Georg Engelhard Schröders altartavla i Växjö domkyrka. Det finns lite spretande uppgifter kring dateringen av den, en del säger 1733, andra 1740. Men eftersom Schröder dog 1750 så rör vi oss i alla fall definitivt på den första halvan av 1700-talet. Altartavlan föreställer den sista måltiden och Schröder kom att göra flera repliker av denna, se till exempel altartavlorna i S:t Nikolai kyrka, Kristina kyrka i Sala samt Nyköpings kyrka. Schröder har för övrigt också gjort altartavlan i Tyska kyrkan i Stockholm. Där är det dock en helt annan framtoning i bilden, Judas har vänt sig mot betraktaren och sitter med huvudet i handen (intresserade kan zooma in och titta på målningen här).

På altartavlan i Växjö domkyrka ser vi en Judas som springande lämnar rummet. Detta är en referens till Johannesevangeliet (Joh 13:30) som säger ”Men Judas tog brödet och gick genast ut. Det var natt.”

 GE SchröderAltartavla av Georg Engelhard Schröder, Växjö domkyrka.

Världens mest kända Den sista måltiden, Leonardos, är känd för att den på sin tid ansågs vara ett dramatiskt utförande av motivet. Ett par killar har ju ställt sig upp! Detsamma kan man säga om Schröders, eller den eventuella förlagan som Schröder har använt sig av, även om den kanske inte har fått lika stor spridning som Leonardos (vi lägger den meningen i Mappen för monumentala underdrifter). Jag skrev min masteruppsats om Den sista måltiden-motivet i Sverige men istället för att citera de 151 sidorna så säger jag helt enkelt att före Schröder sprang Judas aldrig. Det finns äldre framställningar där han lämnar rummet, se till exempel Poussins version av motivet från 1647 där Judas stillsamt går ut mot vänster, men till Sverige hade det sättet att skildra scenen på ännu inte kommit. Efter 1700-talet återkommer dock Judas som lämnar rummet, Pehr Hörberg gjorde pastischer på Schröder och Uppsalabor behöver inte gå längre än till Helga Trefaldighets kyrka för att se Sörensen-Ringis 1900-talsexempel på Judas som lämnar rummet.

HSRHarald Sörensen-Ringis altartavla i Helga trefaldighets kyrka, Uppsala (1905).
*

Men om man bortser från den stora omformuleringen av motivet som detta grepp utgjorde så är det främst en detalj som jag fastnar för: Schröder har tagit tillvara på det att det sägs att de satt en våning upp. Detta betonas klart och tydligt genom att Judas springer nedför en trappa. Denna tydliga markering av att de sitter på en ovanvåning ser man inte så ofta. (Ett annat exempel på detta ganska ovanliga är Ghirlandaios fresk från 1486, där detta antyds genom att visa trädtoppar och fåglar utanför fönstret.)

Ghirlandaio Last Supper 1486

Domenico Ghirlandaio: Den sista måltiden (1486)

*

I Markus- och Lukasevangelierna nämns övervåningen explicit:

Mark 14:12-15

Första dagen av det osyrade brödets högtid, när påsklammen slaktades, frågade lärjungarna: ”Vart vill du att vi skall gå för att ordna påskmåltiden åt dig?” Då skickade han i väg två av dem och sade åt dem: ”Gå in till staden. Där möter ni en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom, och där han går in skall ni säga till den som äger huset: Mästaren frågar: Var är salen där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar? Då visar han er till ett stort rum i övervåningen som redan står färdigt. Där skall ni ordna för oss.”

Luk 22:7-30

Så kom det osyrade brödets dag, då påsklammen skulle slaktas. Och Jesus sände i väg Petrus och Johannes och sade: ”Gå och gör i ordning påskmåltiden åt oss.” De frågade var de skulle göra det. Han svarade: ”När ni kommer in i staden möter ni en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom till det hus som han går in i och säg till den som äger huset: Mästaren frågar var salen är där han kan äta påskmåltiden med sina lärjungar. Då visar han er till ett stort rum i övervåningen som står färdigt. Där skall ni göra i ordning måltiden.”

Men det finns ytterligare saker att notera i Schröders målning:

* Det pågår en simultan succession.

Från NE.se:
simultan succession

Till vänster sitter lärjungar som ser ut att vara chockade och bedrövade över vad Jesus just har berättat: att en av dem ska förråda honom. Men på bordet finns bara kalken och brödet och Jesus ser istället ut att vara mitt uppe i instiftandet av nattvarden, när han förkunnar att vinet och brödet är hans kött och blod (läste någonstans att det inte direkt står att det är vin i bägaren, men att det kan förstås genom vissa formuleringar). Men det råder lite förvirring i följden, i Lukasevangeliet sker instiftandet av nattvarden före det att Judas berättar om förräderiet. I Markus- och Matteusevangeliet är det tvärtom. Dock lämnar Judas inte rummet i de synoptiska evangelierna (Matteus, Markus och Lukas), men å andra sidan instiftas inte nattvarden i Johannesevangeliet. Man kan alltså dra slutsatsen att Schröder har fått pussla ihop lite fritt efter evangelierna. Det ser man inte så sällan.

* För en gångs skull är inte Johannes i Jesus famn, utan står upp. Det är den skägglöse yngligen direkt till vänster (för oss sett) om Jesus.

* Se hur tydligt man markerat Judas (nu tomma) sittplats också! Det betonar att han var en del av gemenskapen men nu har brutit sig ut. På flera medeltida framställningar av motivet står Judas på knä framför bordet och då har han ingen sittplats överhuvudtaget. Men här har han en. Lägligt nog precis intill trappan.

* Ni ser lärjungen som blänger lite surt mot Judas? Lägg märke till att han, lite diskret, pekar mot Judas nu tomma plats. Den här lärjungen förstår vad som händer.

*

Hörni, vi tar en målning till med samma motiv.

På Brera-muséet i Milano hänger Rubens Den sista måltiden (1631-32). Det är möjligtvis den mest kända Den sista måltiden-framställningen näst efter Leonardos fresk, (som för övrigt också är i Milano). Den har varit förlaga för mängder av kopior spridda över hela världen, till och med i mindre svenska kyrkor kan man hitta en predella eller altartavla med varianter av Rubens (som predellan i Hallens kyrka i Jämtland, målad 1807 av Pehr Sundin).

Rubens Last supper 1631-32Peter Paul Rubens: Den sista måltiden (1631-32)

Det finns flertalet intressanta detaljer i Rubens målning; ljuset, Judasgestaltens ansiktsuttryck, den uppslagna boken i bakgrunden (texten lyder Memoriam fecit mirabilium suorum, escam dedit. Typ: Han har gjort sina unders historia, han har gett mat), det svarta tygstycket som är mycket dramatiskt draperat över bildrummets övre vänstra hörn. Inget av det ska diskuteras här, istället går jag direkt till hunden under bordet. Eller närmare bestämt benet hunden tuggar på.

Detalj RubensDetalj.

Det bör sägas att hundar i framställningar av den sista måltiden inte är någonting unikt i sig. I Sverige är visserligen hunden väldigt ovanlig, faktiskt har jag bara sett ett par stycken, men söderut, i t ex Italien, är den, och/eller en katt (se Ghirlandaio här ovan), ofta förekommande. Det finns olika teorier kring vad hunden ska symbolisera, men sammanfattningsvis så menar en del att den ska stå i kontrast till Judas svekfulla natur (den trofasta hunden kontra Förrädaren), andra menar att det refererar till Matt 7:6 (”Ge inte det som är heligt åt hundarna och kasta inte era pärlor åt svinen; de trampar på dem och vänder sig om och sliter sönder er.”), någon påstår att då den nästan alltid är i direkt anslutning till Judas så ska det läsas som att hundens kärlek är den enda han kan hoppas på, och så vidare.

Ben har också förekommit tidigare, som Stefano di Antonio Vannis fresk från 1434 eller The van Groote adoration-mästarens målning från 1510-20, men då rör det sig om något eller några ben som ligger lite slängda på golvet och ibland en hund (eller två) som gnager på dem. Med andra ord är djur och ben inte lika centralt och dramatiskt placerade som hos Rubens, med en hund som håller ögonkontakt med betraktaren. En jämförelse som jag gör är den med Adams skalle på kalvariescener (sörjande Maria och Johannes vid korset, se inlägg om detta här). Ofta ser man ett kranium ligga nedanför kullen på vilken Jesus kors står. Detta kranium ska tillhöra Adam, då det sägs att Jesus korsfästes på den plats där Adam låg begravd. Det är en sån där grej som man inte tänker på förrän man vet om det och nu kommer ni aldrig kunna se en kalvariescen igen utan att notera skallen. Så precis nedanför Judas ligger alltså hunden och gnager på det här benet, ett utförande som inte direkt ingår i en bildtradition. Vad vill Rubens säga med det? Jesus korsfästs över ett kranium, varför placera Judas över ett ben?

Jag kom själv att tänka på att Judas ibland kallas för the Black Christ. Bland annat har Hyam Maccoby skrivit om detta, om hur man kan tolka Judas öde som ett offer jämförbart med det Jesus gjorde. Han var tvungen att utföra ”det som stod skrivet” för att Jesus i sin tur skulle kunna utföra sitt offer och frälsa oss. Judas var tvungen att vara det svarta fåret. Bära hundhuvudet. Ni förstår. Dock fick han inte någon av den cred som Jesus har håvat in i tvåtusen år, utan har blivit en synonym för någonting mycket fult, ett skällsord. Man kan argumentera för att Judas offer till och med var större än det Jesus gjorde, då han dessutom gav upp att bli ihågkommen med respekt för ett eftermäle fyllt med vanära och förakt. The Black Christ. Det är ett intressant sätt att se det på och det skulle kunna diskuteras länge, men jag menar inte att presentera en tolkning av Judas handling, jag ville bara lägga fram att den här diskussionen visst finns och att jag kommer att tänka på den när jag ser Rubens målning. Jag ser Judas över knotorna som hunden gnager på och drar paralleller till Adamskallen som man ser på kalvariegrupper vilket i sin tur får mig att komma ihåg resonemanget med The Black Christ. Med dessa paralleller dragna skulle målningen kunna tolkas som det ögonblick när Judas begrundar och överlägger sitt offer, sin ”korsfästelse” om man så vill, vilket understryks av en benknota direkt under honom.

Jag säger inte att det var Rubens mening. Jag säger inte heller att jag tror att det var Rubens mening. Men det är tydligt att Judas är ett mycket centralt inslag i målningen. Och det är en väldigt spännande bild även av andra anledningar, se till exempel handen till höger om Judas som man inte kan vara helt säker på vem den tillhör (till skillnad från handen med kniven i Leonardos målning som man i allra högsta grad vet vem den tillhör). Eller lärjungen till (vårt) vänster om Jesus, som tittar upp mot boken vid sidan av dem. Eller lärjungen till (vårt) vänster om Judas, som gränslar en pall och därmed måste sitta obekvämast i konsthistorien. Och så vidare.

Där lämnar jag er för idag.

Annonser

Giotto: Judaskyssen (1306)

Idag blir det ett kort inlägg om ytterligare ett bibliskt motiv, nämligen Judaskyssen. Men det kanske är lämpligt efter en sommar där jag mest skrev om modern konst. Hursomhelst, en ”Judaskyss” har blivit ett begrepp som betyder ”svek” eller ”förräderi”, och det har givetvis sin grund i den kyss med vilken Judas på ett diskret(?) sätt pekade ut för översteprästerna och vakterna vem som var Jesus så de kunde gripa honom.
Vad som sägs om judaskyssen i Bibeln:

Markusevangeliet 14:43-47: Medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv, och med honom en folkhop med svärd och påkar, utsänd från fariseerna och de skriftlärda och de äldste. Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken: ”Den som jag kysser är det. Grip honom och för bort honom under säker bevakning!” När han nu kom dit, gick han genast fram till Jesus. ”Rabbi”, sade han och kysste honom. Då grep de Jesus och höll fast honom. Men en av dem som stod där drog sitt svärd, slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom örat.

Matteusevangeliet 26:47-51: Medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv, och med honom en stor folkhop med svärd och påkar utsänd av översteprästerna och folkets äldste. Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken: ”Den som jag kysser är det, grip honom.” Han gick rakt fram till Jesus, hälsade honom med att säga rabbi och kysste honom. Jesus sade till honom: ”Min vän, nu har du gjort ditt.” Då gick de fram och grep Jesus och höll fast honom. En av dem som var med Jesus lyfte handen och drog sitt svärd, och han slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom örat.

Lukasevangeliet 22:47-50: Medan han ännu talade, kom det en stor skara människor. Han som hette Judas, en av de tolv, visade vägen och han gick fram till Jesus för att kyssa honom. Jesus sade till honom: ”Förråder du Människosonen med en kyss?” När de som var med Jesus såg vad som skulle hända, sade de: ”Herre, ska vi ta till våra svärd?” Och en av dem slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom högra örat.

I Johannesevangeliet sker ingen judaskyss, där frågar Jesus rätt ut vem det är vaktstyrkan och folket söker och de säger ”Jesus från Nasaret”.

Det är ett vanligt motiv i konsten och har varit så väldigt länge. Exempel på ett par typiska framställningar:

Duccio: Judaskyssen (1308)

.

Fra Angelico: Judaskyssen (1446)

.

Men jag tror att Giottos är min favorit bland judaskyssar:

Giotto: Judaskyssen (1306)

.

Det är rätt så klyftigt av Giotto att låta Judas nästan binda in Jesus med sin mantel – han urskiljer honom inte bara genom sin kyss, han knyter honom till sig. Bandet och relationen mellan Judas och Jesus blir tydligare och de separeras från övriga närvarande i scenen. Tillsammans ska de uppfylla det som står skrivet (d v s offrandet av Jesus), de runt omkring har bara biroller. Judas är dock inte medveten om detta ännu.

Judas kyss brukar placeras mot Jesus kind, se till exempel Duccios och Fra Angelicos framställningar av samma scen, men Giottos Judas ska precis till att trycka sina läppar mot Jesus mun. Det är även det ett grepp som betonar deras band till varandra – på det här sättet har de en ögonkontakt som stänger ute övriga i scenen och även oss betraktare. Det är som att de inte ens uppmärksammar det runt omkring. Eller att det spelar någon roll.

Jesus är gestaltad som något längre än Judas, han ser lite ner på honom, kanske ska det indikera att han förstår vidden av hela händelseförloppet i en utsträckning som Judas inte gör. Judas har ju faktiskt inte mycket till aning alls om vad som kommer att hända, när han ser att och hur Jesus döms så ändrar han sig ju till och med efteråt (enligt Matteusevangeliet) och försöker att lämna tillbaka pengarna han fått. (Vilket översteprästerna som bekant inte gick med på.) Men Jesus har koll på vad som komma skall, vilket antyds av det stoiska lugn med vilket han ser Judas i ögonen. I evangeliepassagerna om gripandet pratar Jesus dock rätt ymnigt om att det som sker står skrivet, så det är inte direkt någon hemlighet som han går och trycker på.

Jag är även förtjust i mannen, avbildad bakifrån, som försöker slita bort Petrus från Malchus, en slav till Kajafas (en av översteprästerna). Jag har tidigare skrivit om Petrus som skär örat av Malchus och att detta brukar framställas i Judaskysscener, men jag tycker att den här figuren som drar lite i Petrus klädnad är rätt charmig. Malchus verkar dock inte alltför brydd av lemlästandet. Han märker det knappt.

Notera också bakgrunden som är helt blå, ingen miljö är framställd. Dock bildar klustret av soldathjälmar vad som närmast liknar ett oroligt grått moln bakom Judas och Jesus, vilket bildar en kontrast till vad man kanske tolkar som en klarblå himmel. Giottos framställning är definitivt mer laddad och dramatisk än man kan tro om man bara tittar på den lite snabbt. Den har fler lager än de flesta judaskyssar och han förtjänar en del cred. Jag kan inte tänka mig annat än att han säkert drömde om att hans målning skulle prisas i en blogg sjuhundra år efter den färdigställdes.
Tack för idag!

Hieronymus Bosch (och lite Brueghel d ä)

Jorå, idag blir det ännu mer bildtolkning! Jag har ju hållit mig till 1800- och 1900-talet de senaste veckorna, men den här veckan blir det 1500-tal och Hieronymus Bosch!

Bosch (född runt 1450, död 1516) målade ofta moraliska eller religiösa motiv (gärna helvetes-, synd- och domedagsscener) och på ett surrealistiskt sätt. Han är väl mest känd för sina apokalyptiska verk, och kanske allra mest för Lustarnas trädgård. (Som vanligt skriver jag det engelska namnet på verk som inte har en etablerad svensk titel.)

Bosch: Lustarnas trädgård (1510)

Detalj från Lustarnas trädgård.

Detalj från Lustarnas trädgård.

En annan Bosch:

The Hay Wagon (1516)

Och ytterligare en Bosch:

Last Judgement (sent 1400-tal)

Nu tänker ni kanske “Men vänta nu, Arge konstvetaren, visade du inte just den här bilden?” och det vore en ganska motiverad invändning, men icke! Fast man kan väl utan att överdriva säga att han hade hittat sin nisch – lätt kaotiska triptyker vars högra sida man inte gärna ska titta på direkt innan läggdags.

De flesta verk av Bosch är fulla med nästan bisarrt många detaljer. Just när du tror att du har tittat färdigt så inser du att det är ett halvdussin nivåer med tillhörande miljö, rekvisita och aktörer som du inte ens har sett ännu. Ha inte bråttom när du tittar på Bosch, speciellt inte om du har turen att se en bild på riktigt. Se hellre en av hans tavlor ordentligt än ögna igenom tio. Lite som med Brueghel d ä (sent 1520-tal -1569). Brueghel påminner mycket om Bosch, även i stil och utförande. Och motivval, för den delen – Brueghel är inte främmande för något lite religiöst eller mytologiskt motiv, se till exempel The Fall of the Rebel Angels och Babels torn (1563). Och hans Children’s games (1560) är ett av många exempel på hans detaljexplosioner. De vill båda skildra moraliserande scener, men när Bosch svänger av mot Surrealismköping med mytologiska kreatur och absurda situationer så tar Brueghel istället vägen dit via Vardagslivelund och med satir, men uppenbart är ändå att den senare har influerats av den förre, då Boschs utföranden är tacksamma även för Brueghel att använda när han ska gestalta sina motiv.

Brueghel d ä: The Fall of the Rebel Angels (1562)

Brueghel d ä: Babels torn (1563)

Brueghel d ä: Children’s games (1560)

Men åter till Bosch. Han är mer än en sån där typisk ”målar folk som krossas under två jätteöron som flankerar en kniv”-konstnär som man ser hela tiden.

Detalj från Lustarnas trädgård.

Idag ska vi titta närmare på Boschs Christ Carrying the Cross. Eller rättare sagt en av dem, han gjorde tre. En såg ut så här:

Christ Carrying the Cross (datering okänd)

Den ska vi inte titta på. En såg ut så här:

Christ Carrying the Cross (1480-tal)

Den ska vi inte heller titta på. Vi ska istället diskutera den här:

Christ Carrying the Cross (1515-16)


Somliga är visserligen inte alldeles säkra på att den faktiskt är gjord av Bosch, men min tolkning står inte och faller med attribueringen.

Christ Carrying the Cross är ett passionsmotiv – Jesus på väg till Golgata med korset på vilket han ska fästas. Kompositionen består av en mängd personer, av vilka man i de flesta fall bara ser huvudet. De är så tätt placerade att man inte får någon uppfattning av resten av rummet, miljön eller bakgrunden. Färgerna utgörs nästan uteslutande av rött, vitt, blått och brunt.

I mitten ser man Jesus gå, med nedslagen blick, bärande på sitt kors och krönt med törnekronan. Bakom honom skymtar Simon som hjälper Jesus att bära korset. Runt om Jesus går folk med förvridna ansikten, flera tycks håna Jesus och situationen. I Nya Testamentet står det om de romerska soldaterna som hånar Jesus på väg till korsfästelsen, och i bilden ser man en man med rustning och sköldar. Nere till vänster ser man Veronica med svetteduken. När Jesus var på väg till Golgata med sitt kors mötte han Veronica som torkade hans panna med sin svetteduk (sudarium), och då uppstod en avbild av hans ansikte på duken, vilket syns här. Jesus och Veronica sticker ut genom att de inte är förvridna – de ser fromma och introverta ut, de blickar neråt och har vänt sig inåt till skillnad från de andra i bilden som tittar på, pratar med och riktar sig mot varandra. Simon, korset, Jesus och mannen nere i högra hörnet bildar en diagonal som överkorsas av en stigande diagonal utgjord av en gråaktig man uppe till höger, Veronica och svetteduken. Tillsammans bildar de således ett symmetriskt kryss och ger en balans i en bild vars motiv är oroligt med ett myller av tätt placerade ansikten.

Intressant är att trots att ”huvudhändelsen” i bilden är Jesus och hans kors så är det inte honom som de flesta i bilden tittar på. De har riktat blicken mot andra i folkmängden eller rakt fram eller på varandra, medan de hånar och skrattar. Kanske är de egentligen inte intresserade av händelsen i sig, utan ser den bara som en ursäkt att få ge utlopp för ett häcklande utan repressalier. Temat i bilden är den klassiska motsättningen det onda och det goda. Det onda i bilden är de som avbildas fult och förvridet, vilket blir en tydlig kontrast mot den mer harmoniska avbildningen av Jesus och Veronica. Dum är ful, snäll är fin. Svårare än så behöver det inte vara i Boschland. Jesus och Veronica påverkas inte av oron och den pressade stämningen i bilden då de vänder sig inåt, något som illustreras av de slutna ögonen, och verkar finna något slags yogaartat lugn.

På den översta nivån, näst längst till höger, ser vi en man, mycket blek och grå och med tunt skägg, som även han ser ut att bli hånad. En del identifierar den gråtonade mannen i övre högra hörnet och den tandlöse mannen i nedre högra hörnet som den gode respektive den onde förbrytaren som korsfästes samtidigt som Jesus. Jag har istället en teori om att det skulle kunna vara Petrus respektive Judas.

Den grå ansiktsfärgen kan vara ett sätt för Bosch att avbilda mannens ånger, vilket visserligen skulle passa in för en identifiering av mannen som tjuv, men även Petrus. NT säger Jesus att Petrus ska förneka honom tre gånger innan tuppen har galt två gånger. Strax innan domen och korsfästelsen frågar folk Petrus om det inte är han hänger med Jesus, men han förnekar detta gång på gång. När han sen minns vad Jesus sagt, och att han just har gjort vad Jesus förutspått så brister han i gråt av ånger och skuld. Två av de förvridna ansiktena vänder sig mot honom, en hänger dessutom med armen runt Petrus axel och pekar fingret åt honom, medan Petrus ser besvärad ut. Det kan föreställa en av dem som, lite retfullt, frågar om det inte är han som är Petrus, och vi får här se Petrus som skruvar lite besvärat på sig och förnekar detta. Han är således inte lika fint avbildad som Jesus och Veronica, eftersom han inte är lika god som dem, men inte heller lika grotesk som många andra i bilden.

Om man sedan ser till mannen längst ner till höger så är det en något förvriden man som ser ut att bli hånad av några andra. De skrattar åt honom, en av dem har en hand på hans axel och en annan tar tag i bandet runt mannens hals. Jag har tolkat den ilskne mannen som Judas, han som förrådde Jesus genom att utelämna honom till översteprästerna, med en kyss på Jesus kind (därav ordet Judaskyss) talade Judas om vem Jesus var och lät honom bli gripen. För detta fick han trettio silvermynt. I Matt 27:3-5 kan man läsa att sedan Jesus dom fallit ångrade Judas sig och försökte att betala tillbaka de trettio silvermynten till översteprästerna, något de inte var intresserade av. Judas fick så dåligt samvete och blev så skuldmedveten att han slängde iväg pengarna och tog sedan livet av sig genom hängning. Om man ser till bandet kring mannens hals så är det ett rep, något som kan vara en fingervisning för betraktaren om vad som händer sedan. Min tolkning är att hans vredgade ansiktsuttryck skvallrar om frustrationen och ilskan, och skammen, han känner av att inte kunna rätta till det han har gjort.

Petrus skuldmedvetenhet och Judas självmord äger (i NT) rum innan Jesus börjar gå med sitt kors, så med min tolkning blir det visserligen en kronologisk anomali, men man kan kanske tänka sig att Bosch inte fokuserade på en linjär kronologisk avbildning, på samma sätt som uppfattningen av rummet i bilden inte är helt självklar. Det skulle kunna handla om en s k simultansuccession där man avbildar olika förlopp och händelser i samma scen, genom att inte ta hänsyn till kronologin i händelseförloppet och inflika Petrus och Judas i bilden blir det ett sätt att redovisa en mellannivå till gott och ont; Petrus och Judas är inte alldeles reko eftersom de förrått Jesus, men inte heller helt dumma då de ångrar sig efteråt. Således avbildas de inte lika förvridet som häcklarna men inte heller lika fint som Jesus och Veronica.

 

Så! Tack för idag!

Leonardos Den sista måltiden

Med två minuter tillgodo blev det ett inlägg den här måndagen också. Heja jag! Idag ska det handla om Leonardo da Vincis Den sista måltiden. Därmed är det dags för den arge konstvetaren att bli lite ljummet irriterad. Jag vet att jag ibland kan vara lite kumbaya när det kommer till konst – allt är okej, det finns inget rätt och fel, du är fri att tolka som du vill och så vidare. Men! En sak, eller egentligen tre saker, är inte okej, och det är att…

a) läsa Da Vinci-koden…

b) se Da Vinci-koden…

c) se någon ”dokumentär” som i stort sett är Da Vinci-koden men med färre biljakter…

…och sen helt och fullt svälja dravlet med ”koderna” och mysterierna som ska omgärda Leonardos bild av den sista måltiden. Nä hörni. Så här är det:

1) Det är ingen tjej som sitter bredvid Jesus. Okej, låt vara att personen ser lite feminin ut, men Johannes gör ofta (läs: jämt) det. Det är en del av en mycket väletablerad bildtradition. Genom att avbildas utan skägg betonas hans ungdom, han var den yngsta av lärjungarna. Eftersom man inte gärna kan avbilda dem uppvisande sina ID-kort så är skägglösheten ett enkelt sätt att peka på att han är lite av gängets moppefjortis. Johannes sitter oftast bredvid Jesus, och han lutar sig nästan alltid mot (eller mer eller mindre ligger på) honom.

(Och ibland är han placerad så man undrar vad han egentligen håller på med.)

Detta är en följd av bristande kännedom kring seder och bruk – på Jesu tid (eller vad som i folkmun kanske kallas ”förr i tiden”) låg man till bords och åt. Johannes låg bredvid/intill Jesus, någonting som förbryllade folk som trodde att man satt upp och åt, och i förvirringen valde man att tolka det som att han helt enkelt tar en liten powernap mot Jesus axel. Man kan med all rätt ifrågasätta logiken i detta beslut. Hursomhelst – Johannes avbildas också med långt utsläppt hår, och lägger man ihop alla dessa faktorer så kan man dra slutsatsen att han inte är butchast i gänget. Han ser ofta rätt feminin ut. Och ibland ser han ut som Rod Stewart.

2) Kniven som sticker ut från ingenstans är inte en kniv som sticker ut från ingenstans. Det cirkulerar en idiotisk myt om att att handen som håller kniven inte kan tillhöra någon. Det kan den. Förslagsvis den arm vars handled den tydligt är fäst i. Och jag är ingen läkare, men jag skulle i min tur säga att armen hör ihop med Petrus axel eftersom den sitter fast där. Att det är Petrus som håller i kniven i Leonardos målning är speciellt tydligt när man ser fresken på riktigt och inte på ett grynigt foto i en bok. Och innan man påpekar det mystiska i att Petrus, en av Jesus bästa polare håller i en kniv och ser allmänt hotfull ut så bör man känna till att Petrus ofta håller i en kniv i Den sista måltiden-motivet. O f t a. Detta varslar om ett avsnitt lite längre fram i Nya Testamentet – när de romerska soldaterna kommer för att fängsla Jesus så skär Petrus av en soldats öra i bästa van Gogh-stil. Inget mysterium, ingen kod. Tvärtom ett nyttjande av en mycket vanlig bildtradition. Men det sa Ian McKellen ingenting om i sin PowerPoint-redovisning.

3) Grupperingarna om tre. Det är visserligen sant att de sitter ihopbuntade i grupper om tre, men är det inte lite väl vekt? Bör vi inte använda begreppet ”mysterium” lite mer kritiskt? Annars kan man väl lika gärna slänga ur sig lite vad som helst, som att… Jesus har mittbena? Owmahgadd, vad betyder det?! Han måste vara Nick i Backstreet boys! Nej. Jag skulle istället argumentera för att tre-och-tre-grupperingarna förtydligar Jesus utanförskap, till syvende och sist är han inte en av dem, och därför hör han inte till någon av grupperna. Det är därför Johannes lutar sig bort från honom, (för ovanlighetens skull), han (Johannes) hör till en grupp, till de andra lärjungarna. En intressant detalj är att de enda tre lärjungar som man brukar kunna identifiera i Den sista måltiden-bilder – Petrus (ofta), Judas (nästan alltid), Johannes (alltid) – bildar en egen grupp. Det finns förteckningar över vilka de andra är, men om de stämmer så måste de vara baserade på en lista från Leonardo. Eller så är de helt enkelt lite godtyckligt hittepå, de har inga egna attribut eller någon egen ikonografi som man kan gå efter.

Gott så. Tack för idag!