Anders Widoffs Maria (Återkomsten)

Den här veckan ska jag skriva om Anders Widoffs Maria (Återkomsten) från 2005, som står placerad vid Vasakoret i Uppsala domkyrka. Kyrkans interiör kan jag tycka är rätt överskattad, det är inte ens min favorit bland svenska domkyrkor, men Widoffs Maria är fantastisk. Det jag tycker om, förutom hennes mycket mänskliga gestaltning med realistiska proportioner och kläder, är att hon står själv – inte i anslutning till en Jesusgestalt. Hon gestaltas inte med betoning på hennes roll som mor till Jesus, eller mor överhuvudtaget, eller jungfru eller hustru, utan som kvinna. Punkt. Hon är dessutom inte upphöjd på någon sockel, utan står på marknivå och är fullt tillgänglig. Allra första gången jag såg henne visste jag inte precis var hon skulle stå, utan rundade hörnet och gick nästan in i henne. Hon är så enormt verklighetstrogen att jag för en och en halv sekund trodde att det var en riktig människa och började be om ursäkt innan jag insåg att det var en skulptur (true story).

Vid mitt senaste besök i domkyrkan (förra veckan) så stod jag vid henne en stund för att studera hur folk närmar sig och diskuterar henne. Förutom de vanliga klustren av turister som attackstruntar i ”Do not touch”-skylten och skakar på henne så våldsamt att hon nästan faller (detta för att de ville försäkra sig om att det verkligen var en skulptur och inte en riktig människa) samt böjer hennes hand så långt bak att jag hoppar in och ber dem sluta när jag börjar bli orolig för att den ska gå av (vilket inte gjorde mig speciellt populär) så är det många som stannar upp och diskuterar hennes ansiktsuttryck. Det intressanta är hur olika folk tolkade det – två äldre kvinnor funderade en lång stund kring varför hon såg så ledsen ut. Ett annat medelålders par diskuterade vad det var hon letade efter, då de tyckte att hon såg sökande ut. Ett gäng ungdomar menade att hon såg lite arg ut, kanske var hon fortfarande sur för det där med Jesus. Jag har själv alltid sett henne som lite fundersam och kanske utforskande – som att hon för första gången ser vilket eftermäle hon och hennes son fick. Hur och vad eftervärlden har byggt upp på hans liv. Och titeln, Maria (Återkomsten), passar in på den tolkningen – att Maria har kommit tillbaka och nu ser hon vad som hände sen. I själva verket syftar titeln till att det tidigare stod en Mariabild i Vasakoret, men den försvann på 1500-talet.

(Givetvis gör mina bilder henne inte rättvisa, jag rekommenderar absolut att ni går dit och ser henne på riktigt för att se hur hennes ansikte verkligen ser ut.)

Jag börjar också alltid fundera kring vart hon ska sen. Oavsett om hon är här för att se hur eftervärlden hanterade sitt arv eller för att beklaga att den äldre Mariabilden försvann efter reformationen så undrar jag var Maria ska gå härnäst. Man kan tänka sig att hon är där för att stanna, att hon har kommit tillbaka för gott, för att ersätta den tidigare Marian, men det är någonting med gestalten som ger mig känslan av att hon har tänkt att gå vidare. Men var ska Maria gå? Jag vet inte. Men det ilar i bildtolkarryggraden. Jag gillar verkligen Marian, det är helt klart min favoritdetalj i Uppsala domkyrka, och ett av mina två favoritobjekt i hela Uppsala.

Ni kan läsa mer om Mariaskulpturen här, här och här.

Och om ni nu ändå är där så kan ni gå vidare till Upplandsmuséet (fritt inträde och öppet 12-17 tis-sön), som ligger en minuts promenad från kyrkan, och titta på vad som är min andra favoritgrej i Uppsala – nämligen en cellport. Ett par trappor upp har Upplandsmuséet ett rum med en utställning om 1600-talets Uppsala och mot den bortersta väggen, precis intill ett svärd som användes vid avrättningar, står en trädörr som tidigare hörde till en cell.

På dörren, som är gjord av trä, har någon eller några (att det rör sig om fångar är kanske inte en alltför djärv gissning) karvat in linjer och geometriska mönster. Men på nedre halvan av dörren ser man två rader med inristade, spretiga bokstäver.

Detalj.

Man ser dem klart och tydligt, och de bildar meningarna:

1631 DEN 9 FEBRU KOM JAG HIT I FAN(ga)*
1631 DEN 28 SEPTE GIK IAG TIL MIN DÖD

* På informationsskylten i anslutning till dörren har man förtydligat innebörden genom att lägga till -(ga).

Så någon satt där i sju och en halv månad innan han avrättades för nästan fyrahundra år sedan. Och någon gång under den tiden ristade han in det här, hans kanske enda lilla meddelande till eftervärlden. Och det finns fortfarande kvar. Visst känner man ändå en viss ödmjukhet?

Som sagt, den här veckan blev det inte ett rekordlångt inlägg, men jag kan inte tänka mig att någon beklagar det.

Annonser

Luca Signorelli i katedralen i Orvieto (och lite Eugène Jansson)

För några år sedan bodde jag i Italien. En vän till mig tog med mig till katedralen i Orvieto där han skulle visa Luca Signorellis fresker, målningar som enligt honom var så väldigt fina. Jag var naturligtvis  förväntansfull och när vi kom fram till katedralen så stod jag ganska länge och tittade på fasaden som var väldigt fint utskuren spröd relief.

 

Och det heter ju visserligen att man inte ska döma en bok efter omslaget (även om detta går emot all vett och sans eftersom det ju är det enda man har att gå efter) men jag kände ändå att om utsidan var så imponerande så skulle insidan säkert vara lika bra. Så vi gick in.

Vi kom fram till ett kapell där ett par personer stod och tittade. Jag såg mig omkring och såg bara två fula fresker och gjorde mig redo att gå vidare – jag hade ju enligt uppgift några fina bilder som väntade. Min vän tittade på dem och frågade vad jag tyckte om Signorellifreskerna. Jag undrade för mig själv om jag hade missat dem, i kapellet vi stod fanns ju bara de där extremt fula monumentalförstorade skivomslagen från åttiotalet, var någonstans var Signo— Ah. Okej.

Och ungefär här kan man säga att veckans inlägg börjar.

Köttets återuppståndelse, (1499-1502).

Och varför tycker jag då så illa om Signorelli-freskerna? Var ska jag börja. Äh, i sann Signorelli-anda så hoppar jag in i det utan någon röd tråd eller logik:

Det är överlappande med bristande djup. Färgerna är onyanserade som att en lekisknodd har fått fylla i dem med en krita. Jag förstår att Signorelli vill framhäva kaos genom att inte presentera en naturlig början i bilden, inte låta blicken redan inledningsvis förankras i något för att sedan vandra. Jag förstår att han vill att blicken ska hoppa mellan de olika beståndsdelarna, fram och tillbaka, att de ska vara fristående men ändå kompakta. Jag fattar. Det är bara det att Signorelli helt uppenbart har en idé, men misslyckas (enligt mig, inte enligt alla) med att verkställa den. För nu är det bara en enhetlig massa, men inte en massa av typen som Michelangelo gör så väldigt bra i sin takmålning i Sixtinska kapellet, där de dömda är en homogen samling men ändå med en individualitet som gör att betraktaren skulle kunna relatera till dem – det krävs för att budskapet med en domedagsmålning ska gå fram. Tittar man på människorna som ska dömas och bara ser en rosa kletig samling massproducerade kroppar som sitter ihop så är det svårt att kunna knyta an till dem, att känna någon relevans till sitt eget varande. Att enkelt skaffa sig en överblick av motivet som helhet och sedan lika enkelt gå vidare och studera beståndsdelarna är viktigt när man studerar jättefresker. Rafael lyckas strålande med sin Skolan i Athen.

Michelangelos Den sista domen, (1534-1541).

Rafaels Skolan i Athen, (1509-1510).

Vidare stör jag mig på att Signorellis figurer inte har några ansikten. Eller jo, de har ansikten, men de har inga personligheter. Alls. Alla ser likadana ut. Likadana drag. Likadana ansiktsuttryck. Man vet att det är ganska illa när de med mest individuella ansiktsdrag är skeletten. Ta de här kvinnorna, till exempel:

Vilka är de? Vad tänker de? Är de rädda? Uttråkade? Fascinerade? Står de och väntar på bussen? Och varför har kvinnan till vänster örat på halsen? I en scen som handlar om att de döda klättrar upp ur underjorden och att man eventuellt ska dömas till evig plåga känns det så märkligt att samtliga inblandade är nollställda. Man behöver inte ge alla ett hellenistiskt känsloutbrott, men en lite rynkad panna inför möjligheten till en evighet i helvetet kan man kanske ändå förvänta sig.

Den här killen dock. Han är den enda som nästan har något slags ansiktsuttryck och min blick dras till honom gång på gång. Han har så tjocka konturer att han ser ut att vara hämtad ur en barnbok och han passar inte alls in med resten. Därför är han troligtvis det intressantaste i bilden.

Och hur ser då helvetet ut? Jo:

Detalj.

Här ska det vara riktigt kaotiskt. Det är kompakt och (försök till) rörelse och olika nyanser. Men jag vet inte jag, i den här bilden ser jag ingenting som jag inte har sett på mellandagsrean i en normalstor stad. Och definitivt ingenting som till exempel Hieronymus Bosch eller för den delen Hans Arnold inte gjorde bättre flera hundra år senare.

Och den här figuren måste ju, rent objektivt, vara så ful att klockorna stannar:

Samtidigt tycker jag att det är synd att Signorelli inte fick till det, för han är uppenbarligen intresserad av konsthistoria. På många ställen i freskerna ser man att han har studerat äldre såväl som samtida konst.

Signorelli.

Antik pompejansk målning.

Signorelli.

Den döende gallen, (200-talet f.Kr).

Tre detaljer från Signorelli.

Mantegnas San Sebastiano, (ca 1480).

Peruginos San Sebastiano, (ca 1493-97).

(Jag beklagar att bilderna kommer så tätt inpå varandra ibland, WordPress nonchalerar mina blankrader.)

Men låt oss avsluta lite positivt. Just nu har Prins Eugens Waldemarsudde en utställning om Eugène Jansson – gå och se den om ni kan! Ibland händer det att jag hör folk blanda ihop honom med Prins Eugen, vilket är lätt hänt då de båda målade, har liknande namn och var samtida, och GAN (Gösta Adrian-Nilsson) vilket inte heller är alldeles långsökt då de båda (bland annat) målade manliga arketypiska kroppar – atleter, gymnaster, sjömän et c. Man bör dock hålla reda på Jansson, om så bara för hans Stockholmslandskap. Han har målat en av mina absoluta favoritbilder ur svensk konsthistoria:

Hornsgatan, (1902).

Så gå och titta. Utställningen håller på till den 10 juni.