René Magritte: The Invention of Life (1928)

Jag tycker att Magritte (1898-1967) är okej. Han är inte med på min tioitopplista över favoritkonstnärer, troligtvis inte ens tjugoitopp. Han har gjort mycket som jag glömmer sekundrarna efter att jag har sett det, och ibland tycker jag att han är lite lik de Chirico (och jag tycker att de Chirico är tråkig), men han har några verk som sätter sig ordentligt. Jag är till exempel rätt förtjust i The Empire of Light (1954) vilken filmaffischen till Exorcisten (1973) är baserad på.

René Magritte: The Empire of Light (1954)

.

Men framförallt tycker jag om hur han utmanar begreppet och konceptet ”konst” – jag har tidigare visat hans Bildernas opålitlighet (1928-29) (Ceci n’est pas une pipe, ni vet) med vilken han kommenterar relationen mellan (av)bild(ning) – avbildat. En annan klassiker är hans The Human Condition (1933), vilken föreställer en målning på ett staffli. Målningen i bilden föreställer i sin tur en vy och står precis framför ett fönster, placerad så att vi inte kan se utsikten från fönstret utan bara landskapet i målningen.

.

Magritte: The Human Condition (1933)

Det är de kommentarerna som jag tycker är det mest värdefulla i Magrittes konst, med dem tar han en teoretisk diskussion och åskådliggör dem i en mer praktisk form. Betraktaren kan, oavsett om han/hon är en konstvetare eller någonting annat, fråga sig själv vad vi ser och vad som menas – vad är en bild? Eller: Vad är en bild? Och om det inte är en pipa, vad är det då? Vad är det för skillnad på en pipa och en bild av en pipa? och så vidare. Hans verk gör konstbegreppet, och diskussioner kring det, tillgängligt för alla (eller i alla fall många), lite som jag ämnar att tillgänglig- och åskådliggöra ikonografi och bildtolkning med den här bloggen. Så idag ska vi titta på min favoritMagritte – The Invention of Life (1928).

.

Magritte: The Invention of Life (1928)

Det är en av de mest utmanande bilderna jag vet. Titta bara på kvinnans blick! Hon uppmanar och prövar, och efter en stunds ögonkontakt blir den nästan lite retsam! Vad väntar du på? Eller snarare: Vad (för)väntar du dig? Vad tror du finns under skynket?

Jag har tyvärr aldrig sett The Invention of Life på riktigt, men jag kan föreställa mig en aspekt i verket som berikas av närvarande åskådare – om man skulle vara i samma rum som tavlan och backa några steg så skulle man troligtvis hamna bakom några andra betraktare. Kanske skulle publiken skymma den nedre delen av tavlan. Genom att närma sig tavlan och betraktarna bakifrån förvandlas vad som var en intim kommunikation mellan dig och kvinnan på bilden till en uppvisning – du ser publiken (vilken utgörs av tavelbetraktarna) som står och väntar på att ”Livet” ska avtäckas. Kvinnan tittar inte direkt på dig, utan på publiken som en helhet. Är ni beredda?

Så, vad tror vi då finns under skynket? En robot? En människa? Eller en staty – är skapandet av konst skapandet av liv? Och är det i så fall så att hela bilden i sig, The Invention of Life, är det tänkta livet? Visste Magritte själv vad som fanns därunder? Jag vet inte. Det kan jag tycka är en intressant fråga i sig. Nu är jag ingen Magrittespecialist, men av det jag har läst om honom så verkar det som att han hade en lätt mañanaattityd av typen ”spelar det någon roll?”, och det är just det som är grejen. Jag undrade själv Var och När vi är, vi har inget riktigt hum om platsen i bilden, men kom själv fram till att det är egalt. Spelar de beståndsdelar i bilden som vi inte vet, och aldrig kan få veta, egentligen någon roll? Fascinerande. Hm. Jag får nog putta upp Magritte till min tjugoitopp i alla fall. I konstvetenskapen stöter man ofta på frågan ”Finns det någon rätt tolkning?”, alltså – har bilden en ”tänkt” mening som vi ska komma fram till? Och därefter har frågan ”Trodde X att det fanns en rätt tolkning?” dykt upp, till exempel så har det diskuterats rätt ymnigt huruvida Panofsky (som jag har skrivit om här) trodde att det fanns en inneboende mening i bilden eller ej. Vissa menar att han nog trodde det, andra säger tvärtom. Jag antar och hoppas att det har framgått i mina 30+ bildanalyser att jag inte tror det, men för säkerhets skull bör jag förtydliga att jag på intet sätt tror att mina tolkningar är ”de rätta” eller att det ens finns ”en rätt”. Och syftet med bloggen är definitivt inte att försöka presentera ”DEN rätta tolkningen”. Jag lägger fram ett förslag på hur man kan se bilden. Givetvis finns det hundratals, tusentals!, andra tolkningar. Kanske borde jag skriva ett inlägg där jag lägger fram flera olika analyser av samma bild? Men hursomhelst, syftet är att visa olika ingångar till en bild. En läsare, som utgav sig för att inte vara så vass på modern och abstrakt konst, sa att han numera funderar kring Chain of Events när han går förbi den där den står. Och det är precis det som är grejen. Gott så.

Det var kanske inte riktigt den ursprungliga tanken, jag trodde i början att det skulle handla mer om konst jag inte gillar (därav bloggnamnet) – idén föddes när jag och en bekant var på en Jan Fabreutställning i Rom 2010 och jag ondgjorde mig över Fabre (som jag verkligen inte klarar av) en hel eftermiddag. Men så började jag skriva om olika koncept (t.ex. etik i konst och offentlig konst, se här) och tyckte att det var roligare att tillgängliggöra trådar som gemene man kanske tycker är svåråtkomliga. Och att skriva bildanalyser (som troligtvis är det roligaste jag vet. Punkt.) och att titta på verk från alla möjliga perioder. Så, speciellt arg blev jag ju inte. Men jag gillar namnet, så det får hänga kvar.

Men vänta, hur gick jag från Magritte till bloggmemoar?! Tillbaka till Magritte.

En annan fråga jag ställer mig är vem kvinnan på bilden är. Är det hon som har skapat livet, är det hon som är livet eller väntar hon, likt oss, på avtäckandet? Är det hon eller det vi inte känner till (föremålet under skynket) som är det huvudsakliga objektet? Det är en lek med skillnaden mellan avsändaren (Magritte?) och den som tittar på scenen (oss) – vilka är vi och vad gör vi här? Vem är personen på bilden och vad väntar hon på? Vet vi vad som finns under tyget? Man kan ställa den sammanfattande frågan ”Genom vems ögon ser vi bilden, någon som vet eller någon som inte vet?”. Och där slår vi huvudet på en viktig konstvetenskaplig spik – genom vems ögon, eller snarare vems blick, ser vi bilden? I konst- och litteraturvetenskaplig term heter det ”focalizer” och definieras såhär av Gerard Genette, en fransk litteraturvetare:

Focalizer –  the character whose point of view orients the narrative perspective.

Man kan exemplifiera med Harry Potter-böckerna, där är Harry Potter focalizern eftersom historierna berättas från hans perspektiv. Även när det redogörs för andras handlingar är det nästan alltid från hans perspektiv, som läsare får man sällan följa med Hermione, Ron et alii utan att Harry är med.

Så. Magritte. Viktig konst som inspirerar betraktare att ställa viktiga frågor till konsten, oavsett vilken konstvetenskaplig kunskapsbas man besitter sedan tidigare. Hatten av för honom.

Annonser

Lust och Last

Som den Twitterkavalkad som jag frambringade på julafton visade så är det en hel del som jag ser fram emot under 2012 – det väntar många (potentiellt) intressanta utställningar runt om i Sverige. Men nu när det bara är några dagar kvar av 2011 så vore det kanske på sin plats att kommentera det gångna konståret, men den här bloggen är dock så pass ny att jag inte riktigt kan sammanfatta vad jag har skrivit om ännu. Vad jag däremot inte har skrivit om var en intressant debatt som ägde rum tidigare i år – den kring Lust och Last på Nationalmuseum i Stockholm.

När jag besöker muséer med folk så brukar jag, om jag är på ovanligt hurtigt humör, ställa förlösande Sokratesfrågor till dem. Speciellt om de är av den typen som säger att de inte begriper sig på konst. Jag tycker att jag sparkar in en oerhört öppen dörr när jag säger att alla begriper sig på konst. Det är i alla fall något av en kick att visa dem hur de kan gå för att komma fram till en alldeles egen, personlig tolkning och sen se deras belåtna och överraskade ansiktsuttryck när de inser att de just har tyckt någonting helt själva. Sen blir jag rädd att det kommer att leda till att jag blir utan jobb i framtiden och då matar jag dem med lite felaktig information och ställer nonsensfrågor som förvirrar dem igen.

För det är inte alldeles ovanligt att folk inte riktigt vill försöka sig på att förstå konst, för tänk om de förstår fel.

Tänk om de förstår fel.

Det är jobbigt om den bild man har av kultur är att den bara är till för rika tanter som gillar opera och läser franska romaner och som på rak arm vet skillnaden mellan Millet och Breton. Att allas perspektiv är viktiga och giltiga är lätt att säga, men inte så lätt att peka på praktiska exempel, för en civil som inte är så konstintresserad kan det vara lätt att tro att det finns ett facit, att tolkningarna som de med specialistkunskaper levererar är de som gäller. Tron om att det finns ett rätt svar gör att man inte vågar utmana gängse tolkningar.

Men i år uppstod någonting som visade på att inte ens konstvetare kommer fram till samma slutsatser och tolkningar av samma företeelse. Jag syftar på utställningen Lust och Last som visades på Nationalmuseum i år, och vars utformning skapade offentliga diskussioner. Jag tycker att lite av tjusningen med konst och hur man förhåller sig till den framgår när man studerar polariseringen som uppstod. Å ena sidan menar en del att det var lite för mycket kontextualisering – de upplevde det som att de fick innebörden skriven på näsan med all info som kastades på dem. Å andra sidan menar andra lägret att det var för lite information, man fick inte alls nog med kontext och att man inte kan lämna besökarna (betraktarna) åt sitt öde på det sättet, utställningen kommer inte till sin rätt om man inte har en klar bild av hur man ska se på de olika verken.

Utställningen i sig var okej. Det jag kan känna att jag saknade var en konkret motivering av urvalet – det var blandat bruksföremål, samtidskonst, äldre konst, privat konst et c. Det var inte alldeles självklart vad det var de egentligen ville visa – jag menar inte att jag behövde mer kontextualisering för att förstå konsten i sig, men jag hade önskat en klarare bild av utställningens mål och hur just de (Nationalmuseum) menar att de olika verken och föremålen hänger ihop för att förstå vad det egentligen var som de tyckte att de visade upp. Blandar man så kontrasterande verk som ett videokonstverk föreställande en naken, onanerande kvinna i skogen och en några hundra år gammal tavla med nakna mytologiska väsen under rubriken Lust och Last så känns det inte som att nakenheten är en tillräcklig gemensam nämnare. Det behöver man inte vara en konsthistoriker för att komma fram till – de flesta skulle nog hålla med om att små nakna puttitjockisar inte är speciellt sexiga och inte var det ens när det begav sig.

Men det var också det enda jag saknade i vägledningsväg, jag hade inte önskat vidare förklaringar kring vad man såg eller hur man skulle se på det. Överhuvudtaget tycker jag att det stjälper snarare än hjälper att tala om för en betraktare hur någonting är tänkt att ses. Man kan ju se själv. Och att få en grundlig bakgrundspresentation innan man hunnit se verket ordentligt förstör förhållandet man skapar till det. Det är som att gå på en dejt med någon som har med sig sin mamma, man vill ju visst veta var hen kommer ifrån och hur hen blev som hen blev, men att få veta när hen blev pottränad innan man ens skakat hand är mest störigt. Och likadant med konst. Om man är intresserad så kan man fördjupa relationen genom vidareläsning som, förhoppningsvis, finns tillgänglig för den som önskar.

Och apropå Nationalmuseum, missa för guds skull inte deras pågående utställning Peredvizjniki, den är en av de bästa jag har sett i år. Håller på till 22 januari.

Kan konst fortfarande vara lite farlig?

Jag blev väldigt sen med inlägget den här måndagen också, det här är en dålig trend. Till nästa vecka ska jag skärpa mig. Och jag ska skärpa till mitt twittrande också. Se det som ett Christmas miracle. Men nu kör vi!

Behövs konst? Är den viktig? Spelar den någon roll?

Svar: Ja.

Egentligen skulle jag kunna sluta där, men då skulle det här inlägget bli för kort till och med i Twittermått mätt.

Konst upprör. Att visa bilder är känsligt, vad man visar och hur man visar det. Vi känner alla till hur man under renässansen censurerade nakna antika statyer genom att skyla deras könsdelar med (fikon)löv. Men det var ju länge sen (man skulle till och med kunna sträcka sig till ”jättelänge sen”). Idag då, när småknattar kan somna ifrån filmer som Hostel för att den är för långsam och händelselös, inte kan väl konst fortfarande vara känsligt? Inte behöver man väl vara rädd för att ett verk av Picasso ska uppröra någon, så jobbigt kan det väl inte vara med några sneda kuber och en glödlampa idag?

Utifall att det inte framgår så är det här ledande frågor, för givetvis är det så. En väv föreställande Picassos Guernica hänger på en vägg i FN-byggnaden i New York, och när Colin Powell och John Negroponte skulle ge presskonferenser år 2003 så valde man att hänga en blå gardin över väven då den annars skulle ha synts i bakgrunden. Efteråt menade många att det hade varit Bushadministrationen som låg bakom detta, de hade inte tyckt att ett verk som visar fasorna med krig var en lämplig bakgrund när någon står och försöker argumentera för Irakkriget. Med andra ord var verket fortfarande skrämmande realistiskt 65 år efter att det målades. Så realistisk att det tydligen kan bli farligt.

Guernica, målad 1937 av Picasso. Bilden skildrar terrorbombningen av staden under spanska inbördeskriget. Tragedi och kaos är centrala uttryck med en gråtande kvinna som håller i ett dött barn, en häst som skriker av smärta, en söndersliten soldat och brinnande hus.

Även i Sverige har man på senare tid velat censurera konstuttryck. Det finns ett intressant exempel på när man tror att bristande förkunskaper kring konst kan vara direkt riskabla i större sammanhang: så sent som 2009 tog Moderna museét i Stockholm ner två tavlor av Dick Bengtsson – Early Sunday Morning och Hatt & Mössfabrik – inför ett besök av EU:s utrikesminstrar. Det var regeringskansliet som hade vädjat om detta av rädsla för att tavlorna, vilka innehåller svastikor, skulle väcka anstöt. Chefen för sekretariatet för EU-möten i Sverige motiverade detta med att man ”inte hade ‘pedagogiska resurser’ att förklara verken” (se ”EU-besök – då tar Moderna ner tavlor”, artikel publicerad i Aftonbladet 2009-09-08).

Dick Bengtsson, Early Sunday Morning, 1970. Bengtsson har reproducerat Edward Hoppers kända Early Sunday Morning, men infogat ett hakkors i nedre vänstra hörnet. Hoppers tavla, målad 1930, är en av hans mest kända och utstrålar det närmast vakuumliknande tillståndet som hans bilder så ofta innehåller. Med Bengtssons hakkors förändras stämningen i bilden drastiskt.

Vi är alltså inte alldeles härdade, vi oroar oss fortfarande för att konst kan väcka anstöt och censurerar därefter. I fallet Bengtsson bortförklarar man det hela med att man inte hade pedagogiska resurser att förklara verken, men så bör man vara medveten om att Dick Bengtsson själv aldrig förklarade sina verk eller avsikten med dem. Det finns ingen Stora Boken Om Dick Bengtssons Tavlor, man är dömd att själv tolka konsten och fundera på vad som menas med obehaget i den. Och, nu när jag ändå har ramlat in på bildtolkning, så kan man fråga sig om man tolkar verket annorlunda om man skulle få veta att Bengtsson var nazist? Blir den tidigare obehagliga spökstadsliknande stämningen då med ens romantisk? (OBS! Dick Bengtsson var inte nazist, det är bara ett tankeexperiment.) Det är intressanta frågor, men tyvärr hade ingen möjlighet att förklara det för utrikesministrarna. Man kan ju tycka att det är lite felriktat att besöka ett ställe som Moderna muséet om de inte har tid att diskutera några av verken, om de bara ville titta på fina bilder så hade man ju kunnat skicka dem ett julkort istället.

Och med det sätter jag punkt för den här veckan. God jul från den arge konstvetaren. Vi ses igen nästa måndag (säger jag i ett infall av hybris).