Kirsten Ortwed – ”Till Raoul Wallenberg” (2001)

BildKirsten Ortwed: Till Raoul Wallenberg (2001)

Kirsten Ortweds minnesmärke över Wallenberg skiljer sig en del från det klassiska Wallenbergmonumentet. Istället för en staty, byst eller liknande porträttering av Wallenberg så ser vi en samling abstrakta, mörka bronsklumpar på marken. De vanligaste frågorna jag har hört handlar om vad det egentligen föreställer och på vilket sätt det är ett Wallenbergmonument. ”Det ser ju inte ens ut som honom.”

Jag ser slagg. Eller kanske något som är förkolnat. En rest av någonting. Det var någonting en gång i tiden, och det här är vad som finns kvar. För någonting finns kvar. Kanske är det den mest relevanta kommentaren av förintelsen som man kan tänka sig? Orka med en till staty av Wallenberg. Han var väldigt bra, såklart, men varför var han det? För det som vi har kvar. Jag ser Ortweds verk dels som ett verk över de liv som fick fortsätta tack vare Wallenberg, men också ett verk över hur hela tragedin (underdrift) finns kvar, och måste finnas kvar, hos oss idag. Verket föreställer inte Wallenberg. Det är till honom, enligt titeln, men kanske kan man tolka det som att man talar till honom, man visar att hans gärningar fortfarande ekar, snarare än att det är ett verk föreställande honom? Jag ser det alltså som att verket visar hans arv, inte honom. Att man försäkrar honom om att någonting finns kvar. ”Till Raoul Wallenberg”.

Så tolkar jag det. Jag vet inte om någon annan håller med. Berätta gärna vad ni ser när ni tittar på Ortweds minnesmärke!

Annonser

Felix Gmelin: God ton (1996)

Det är möjligt att jag den här veckan kommer att tangera sådant som jag har skrivit om förut, men repetition är bra. Speciellt för mig. Idag ska vi alla fall titta på Gmelins God ton.

.

Felix Gmelin: God ton (1996)

.

Tidigare har jag skrivit lite om uppdelningen modernistisk och monumental offentlig konst och diskussionen kring denna. Ett mycket intressant verk som hänger på Moderna muséet i Stockholm är en form av monumentaltavla i det avseendet att det refererar till en specifik händelse. Den avbildar dock inte själva händelsen, utan är en pastisch av resultatet. Jag kan rimligtvis inte bli luddigare så jag ska förklara vad jag menar innan jag flummar iväg till obegriplighet.

Under en mottagning på Moderna muséet på mitten av 80-talet blev konstnären Olle Carlström (1920-2006) så upprörd av den på Dick Bengtssons Interiör från Kumlafängelset framställda svastikan att han tryckte en tallrik med potatissallad över symbolen. Det var ett mycket konstruktivt sätt att visa att det här med nazism ställde Carlström inte upp på. Eller ja, tyckte han i alla fall. Ganska många var väl sådär ljummet entusiastiska över Carlströms företagsamhet.

.

Dick Bengtsson: Interiör från Kumlafängelset (1971)

Gmelin (1962- ) har alltså gjort en parafras på Bengtssons verk, för som ni ser är tavlan inte en exakt kopia. Gmelin har skalat bort lite element och zoomat in på centralmotivet: den lilla scenen med tillhörande ridå samt sittplatserna som står i rader framför den. Och, givetvis, den vandaliserade hörnsymbolen. Att Bengtssons tavla och bild inte är det relevanta blir tydligt just för att Gmelin har valt att reducera den lite. God ton är inte ett objektivt dokumenterande av typen Brottsplats, och det är inte heller vad Gmelin menar att göra. Om det hade varit poängen med verket så hade det nog varit enklare att ta till en kamera. Det är alltså historian kring verket, den specifika händelsen och skandalen kring den som Gmelins tavla är ett monument över. Vi står alltså och tittar på något som hänt, eller kanske ännu hellre på en fråga till betraktaren: Vad var det egentligen som hände? Och vad tycker du om det?

Bengtssons tavla, Interiör från Kumlafängelset, hänger i samma rum, några tavlor bort. Och jag funderar lite på titeln Gmelin givit sitt verk: God ton. Man kan tolka det som att Carlström agerar enligt god ton genom att vandalisera svastikan, eller som att Carlström borde uppföra sig och respektera konstverket, att fördärva de utställda verken ingår sällan i musei-vett-och-etikett. Det anses så grundläggande att det inte ens ingår i den annars ganska ymniga floran av förbudsklistermärken. Hör det till god ton att respektera konst, ta hänsyn till den och förstå Bengtssons verk som kritik mot antisemitism snarare än ett uttryck för den? Eller bör man istället öppet ta ställning mot en symbol för antisemitism (oavsett om symbolen faktiskt fungerar som ett pro-nazistiskt uttryck eller inte i den specifika bilden)?

Carlström menade att han inte kunde ”höja sitt glas” i en lokal med en svastika. Och det är väl en sak, det är tillåtet att känna obehag och bli illa till mods av en svastika. Det är lite hela grejen med Bengtssons olika svastika-verk (jag har tidigare skrivit om ett annat). Å andra sidan så bör man som konstnär, konstvetare eller någon annan som ofta möter konst ha snappat upp att fascistsymboler och liknande ofta även ingår i till ideologin kritiska verk, man kan inte dra slutsatsen att ett verk är nazisympatiserande för att det innehåller en svastika. Å tredje sidan hade inte Bengtsson explicit förklarat detta. Å fjärde sidan kan man verkligen verkligen tycka att Carlström, i egenskap av konstnär, borde vara så pass bevandrad inom konstkonceptet att han inte tar sådana faktorer för givet. Om inte annat så var karln så pass gammal att han borde veta bättre än att agera på den första impulsen han får. Det här var helt klart ett beslut som hade gagnats av ett par sekunders övervägande och eftertanke innan han skred till handling.

I inlägget som jag just länkade till nämnde jag hur Moderna muséet år 2009 tog ner två av Bengtssons svastika-tavlor inför ett besök av ett par utrikesministrar eftersom man oroade sig för att de inte skulle förstå verken och istället tolka dem som nazisympatiserande och bli stötta. Det oroar mig. Först blir jag bekymrad av att museimänniskorna utgick från att folk inte kan tänka det minsta kritiskt utan noterar en symbol och inte ens orkar sätta in den i ett sammanhang eller studera den omedelbara kontexten, utan på en gång drar slutsatsen att den står för en tradition. Till och med om man hittar symbolen i en konstmusei-/-hallskontext, där man redan vid ingången förstår att man träder in i ett rum som finns till för att introducera nya vinklar, innovation, att bryta mönster och se på, och använda, gamla saker på ett nytt sätt. Att någonting inte nödvändigtvis är vad det ser ut som. Sen kommer jag att tänka på Carlström och blir lite mörkrädd när jag inser att det kanske inte var ett ogrundat antagande av de på Moderna muséet, utan att modernt folk möter så mycket bilder hela tiden att man inte orkar titta på dem närmare. Man reagerar på det första elementet man ser och värderar/fastställer/kategoriserar bilden utifrån det. Jag är rädd att det närmsta man kommer att verkligen studera en bild idag är när någon på Facebook skickar en sån där ”Ser du spöket i den här bilden?”-bild. Om någon som Carlström, som själv arbetade med att producera konst, inte orkar hålla kvar intresset tillräckligt många sekunder för att se om det finns någon grund för hans ganska obarmhärtiga tolkning, hur ska då en 2000-talsyngling, utrustad med mp3-spelare, internet, telefon och videoprogram i fickan, göra det? Och vad känner nuvarande generations konstnärer inför detta? Hur löser man det? Motverkar eller anpassar man sig? Jag ska träffa en senare i år, då ska jag fråga honom.

.

Den här veckan blev mest ett opus av orerande, men det har varit katarsiskt. Nästa inlägg kommer förhoppningsvis upp på måndag som vanligt.

Ännu mer om offentlig konst

Idag kom jag att tänka på den enorma Pinocchiostatyn i Borås, avtäckt 2008, och därför blir det mer om offentlig konst den här veckan. Statyn mötte hård kritik redan från början då man inte tyckte att den hade något med Borås att göra, och det har man ju visserligen rätt i – Pinocchio är en italiensk saga från slutet av 1800-talet. Statyn är gjord av Jim Dine, en konstnär som inte har en starkare koppling till Borås än att han har vänner där, så man ifrågasatte alltså motivets relevans för staden och därmed visade man prov på en fantastiskt bakåtsträvande attityd. Rosalind Krauss delar in offentlig konst i två kategorier, monumental kontra modernistisk konst, där den förra är den typen av statyer som man gärna slängde upp på 1800-talet, kommemorativa verk som står som monument över en person eller en för platsen relevant händelse. Den senare är istället den typ av offentlig konst som är vanligare idag, där verket är självrefererande, ett monument över ett visst koncept (eller en person) som inte nödvändigtvis måste ha en direkt koppling till platsen. I sin avhandling ser Jessica Sjöholm Skrubbe (Skulptur i folkhemmet. Den offentliga skulpturens institutionalisering, referentialitet och rumsliga situationer 1940–1975) problem med denna uppdelning och menar att Krauss genom att förutsätta att skulpturen antingen är a) traditionsbunden eller modernistisk eller b) refererande till antingen yttre omständigheter eller egen form gör det hela till en ohållbart förenklad dikotomi. Sjöholm Skrubbe pekar på att skulpturen från början av modernismen till 1960-talets slut är av så varierande karaktär att Krauss beskrivning bara överensstämmer med en del. Hon talar om hybridformer där det monumentala formspråket kan samverka med det modernistiska, verk som trots abstrakt formspråk inte agerar som självrefererande.

Till Raoul Wallenberg, Stockholm.

Man kan exemplifiera med alla Raoul Wallenberg-skulpturer som finns runt om i Sverige, och då speciellt Kirsten Ortweds Wallenberg-monument(!) Till Raoul Wallenberg på Nybroplan i Stockholm. Med vårt moderna synsätt på offentlig konst borde vi alltså inte ha några problem med Pinocchio, speciellt inte om man tar på sig dekonstruktionsglasögonen och frågar sig vad figuren faktiskt handlar om – en pojke som inser att han är en konstruktion. Han är skapad av någon. Han konfronteras med jaget och måste omformulera sitt förhållande till det. Är inte det ständigt aktuellt och någonting som vi alla kan relatera till? Till och med de som bor i Borås? Det är dock känt att verk som utmanar betraktaren att rannsaka sig själv, om så bara ytligt och i förbifarten (för de flesta stannar inte till och studerar ett offentligt verk någon längre stund) inte alltid mottas med öppna armar. Marianne Lindeberg de Geers skulptur Jag tänker på mig själv föreställer en stor kvinna som står mittemot en mager. Deras kroppspositioner är likadana, man kan tolka det som att en av dem tittar i en spegel och möter en förvrängd bild. Det är en intressant skulptur – i konstvetarmått mätt inte speciellt provokativ men uppenbarligen för utmanande och djärv för (en del av) allmänheten i Växjö då en av kvinnorna vid ett tillfälle kapades vid fotknölarna.

Jag tänker på mig själv, Växjö.

Så man frågar sig vad det är för konst som man ska placera i det offentliga rummet? Är det rätt att tvinga folk att möta provocerande konst? Man kan argumentera för att om man besöker ett galleri/konstmuseum/annat rum ägnat åt konst så får man vara beredd på att ställas inför koncept och utföranden som kan väcka anstöt, man är på konstens territorium och det kan vara välriktat att hänvisa till den gamla devisen ”Ger man sig in i leken får man leken tåla”. Men om man går över ett torg på väg till Posten för att skicka julkort till sin gamla faster så har man inte bett om att möta starka uttryck. Är det rättvist att tvinga stackars Liselott att konfronteras med detta dagligen? Å andra sidan, ska offentlig konst bara pryda stadsrummet? När det kostar närmare hundra kronor att besöka vissa muséer så blir kulturtillgängligheten lite av en klassfråga, och för många är de offentliga verken det mest regelbundna möte de har med konsten. Att begränsa den till lite fontänornament och någon sporadisk byst av Astrid Lindgren är att göra folk en otjänst. Så ska man kompromissa? Ska man slänga upp de mer provokativa verken i parker där färre människor rör sig? Ska man vara ”mellandjärv”? Vem skulle ställa upp på det? I Picassoparken i Halmstad finns ett stort kvinnohuvud av – wait for it – Picasso (därav parkens namn). Jag har tidigare skrivit om att det inte blev speciellt väl mottaget när det ställdes upp på 70-talet (se inlägg här), folk tyckte inte om estetiken och man ansåg att det var för stort och klumpigt. Så vad gjorde man? Jo, man kapade av en bit för att det inte skulle bli så otympligt. Motivet i sig var alltså inte stötande, utan det var formen och konstuttrycket som inte var så populärt. Uppenbarligen var man av åsikten att det viktigaste var att konsten var trevlig. Värdet i att få möta och ta del av Picasso, och därmed av konst som de flesta annars bara skulle kunna se på muséer, var med andra ord försumbart.

Kvinnohuvud, Halmstad.

Sen bör man vara medveten om att platsen är av betydelse för hur man tolkar konst. Jag nämnde tidigare skillnaden mellan att se ett verk på ett museum och i det offentliga rummet, låt oss illustrera detta med ett exempel. Säg att du besöker ett konstmuseum och kommer in i ett rum med en stor bronsskulptur, tre meter hög, föreställande en svastika. Säg att den är infogad i ett stort hjul och att precis framför hjulet står en späd gammal kvinna med stereotypiskt judiska drag. När du kommer in i rummet så tolkar du säkert omedelbart detta som ett verk som kritiserar andra världskriget/antisemitism/et c. Placera nu samma verk på ett torg. Helt plötsligt förlorar man tryggheten som man kände på muséet när man visste att det rörde sig om konceptuell konst där man var säker på att verket ifråga var kritiskt. På torg är vi vana att möta monumentala verk som representerar en nationell ståndpunkt, en stor svastika på ett torg säger någonting helt annat än exakt samma svastika på ett galleri. Vi vet det eftersom vi har lärt oss att läsa stadsrum, vi har förväntningar på det och vet hur vi ska röra oss i det. Detsamma gäller för galleriet (inte sällan kommenteras och utforskas detta i konstverk och utställningar, man låter naturen möta kulturen).

Ett annat exempel på detta, och som kan utgöra en grund för en intressant diskussion kring etik i konst, är Marie Sesters verk Access. Det är en installation som i stort sett består av en spotlight och en högtalare som riktar in sig på enskilda människor i ett rum och lyser sedan på den utvalda individen. Högtalaren riktar också ett ljud mot personen, ”objektet”, så han/hon hör en ljudslinga. Ljud- och ljusteknologin är kopplad till internet och en datoranvändare någonstans i världen väljer ut objektet. Datoranvändaren känner dock inte till ljudslingan utan tror bara att spotlighten aktiveras. Verket är en intressant kommentar och undersökning av kontroll och rollen betraktad/betraktare, men det är också intressant rent etiskt. Om man isoleras på detta sätt inne på, exempelvis, ett galleri så kan man än en gång hävda att om man ger sig in i leken får man leken tåla, man har villigt utsatt sig för att möta konst och just det här verket handlar om ett deltagande, och precis som vi kan läsa torgets roll i stadsrummet kan vi snabbt förstå vår egen roll på galleriet och oavsett om vi känner oss utnyttjade eller utvalda genom att pekas ut på det sättet så är vi säkra och trygga i gallerikontexten. Men Access var inte placerat på gallerier, utan i offentliga rum som köpcenter, och då återkommer vi till det här med att konfronteras med ett verk utan att man har bett om det – om samma Liselott går över ett torg för att posta julkort igen (hon glömde några förra gången) och en spotlight helt plötsligt lyser upp henne och isolerar henne från massan av folk som rör sig över torget i decembermörkret, kan man då klandra henne om hon blir stött?

Från Access.

Jag vet inte om jag har presenterat några svar den här veckan, troligtvis inte. Och det var väl egentligen inte min mening heller, syftet var att visa på några intressanta diskussionspunkter kring offentlig konst och medföljande etisk problematik.