Ännu mer om offentlig konst

Idag kom jag att tänka på den enorma Pinocchiostatyn i Borås, avtäckt 2008, och därför blir det mer om offentlig konst den här veckan. Statyn mötte hård kritik redan från början då man inte tyckte att den hade något med Borås att göra, och det har man ju visserligen rätt i – Pinocchio är en italiensk saga från slutet av 1800-talet. Statyn är gjord av Jim Dine, en konstnär som inte har en starkare koppling till Borås än att han har vänner där, så man ifrågasatte alltså motivets relevans för staden och därmed visade man prov på en fantastiskt bakåtsträvande attityd. Rosalind Krauss delar in offentlig konst i två kategorier, monumental kontra modernistisk konst, där den förra är den typen av statyer som man gärna slängde upp på 1800-talet, kommemorativa verk som står som monument över en person eller en för platsen relevant händelse. Den senare är istället den typ av offentlig konst som är vanligare idag, där verket är självrefererande, ett monument över ett visst koncept (eller en person) som inte nödvändigtvis måste ha en direkt koppling till platsen. I sin avhandling ser Jessica Sjöholm Skrubbe (Skulptur i folkhemmet. Den offentliga skulpturens institutionalisering, referentialitet och rumsliga situationer 1940–1975) problem med denna uppdelning och menar att Krauss genom att förutsätta att skulpturen antingen är a) traditionsbunden eller modernistisk eller b) refererande till antingen yttre omständigheter eller egen form gör det hela till en ohållbart förenklad dikotomi. Sjöholm Skrubbe pekar på att skulpturen från början av modernismen till 1960-talets slut är av så varierande karaktär att Krauss beskrivning bara överensstämmer med en del. Hon talar om hybridformer där det monumentala formspråket kan samverka med det modernistiska, verk som trots abstrakt formspråk inte agerar som självrefererande.

Till Raoul Wallenberg, Stockholm.

Man kan exemplifiera med alla Raoul Wallenberg-skulpturer som finns runt om i Sverige, och då speciellt Kirsten Ortweds Wallenberg-monument(!) Till Raoul Wallenberg på Nybroplan i Stockholm. Med vårt moderna synsätt på offentlig konst borde vi alltså inte ha några problem med Pinocchio, speciellt inte om man tar på sig dekonstruktionsglasögonen och frågar sig vad figuren faktiskt handlar om – en pojke som inser att han är en konstruktion. Han är skapad av någon. Han konfronteras med jaget och måste omformulera sitt förhållande till det. Är inte det ständigt aktuellt och någonting som vi alla kan relatera till? Till och med de som bor i Borås? Det är dock känt att verk som utmanar betraktaren att rannsaka sig själv, om så bara ytligt och i förbifarten (för de flesta stannar inte till och studerar ett offentligt verk någon längre stund) inte alltid mottas med öppna armar. Marianne Lindeberg de Geers skulptur Jag tänker på mig själv föreställer en stor kvinna som står mittemot en mager. Deras kroppspositioner är likadana, man kan tolka det som att en av dem tittar i en spegel och möter en förvrängd bild. Det är en intressant skulptur – i konstvetarmått mätt inte speciellt provokativ men uppenbarligen för utmanande och djärv för (en del av) allmänheten i Växjö då en av kvinnorna vid ett tillfälle kapades vid fotknölarna.

Jag tänker på mig själv, Växjö.

Så man frågar sig vad det är för konst som man ska placera i det offentliga rummet? Är det rätt att tvinga folk att möta provocerande konst? Man kan argumentera för att om man besöker ett galleri/konstmuseum/annat rum ägnat åt konst så får man vara beredd på att ställas inför koncept och utföranden som kan väcka anstöt, man är på konstens territorium och det kan vara välriktat att hänvisa till den gamla devisen ”Ger man sig in i leken får man leken tåla”. Men om man går över ett torg på väg till Posten för att skicka julkort till sin gamla faster så har man inte bett om att möta starka uttryck. Är det rättvist att tvinga stackars Liselott att konfronteras med detta dagligen? Å andra sidan, ska offentlig konst bara pryda stadsrummet? När det kostar närmare hundra kronor att besöka vissa muséer så blir kulturtillgängligheten lite av en klassfråga, och för många är de offentliga verken det mest regelbundna möte de har med konsten. Att begränsa den till lite fontänornament och någon sporadisk byst av Astrid Lindgren är att göra folk en otjänst. Så ska man kompromissa? Ska man slänga upp de mer provokativa verken i parker där färre människor rör sig? Ska man vara ”mellandjärv”? Vem skulle ställa upp på det? I Picassoparken i Halmstad finns ett stort kvinnohuvud av – wait for it – Picasso (därav parkens namn). Jag har tidigare skrivit om att det inte blev speciellt väl mottaget när det ställdes upp på 70-talet (se inlägg här), folk tyckte inte om estetiken och man ansåg att det var för stort och klumpigt. Så vad gjorde man? Jo, man kapade av en bit för att det inte skulle bli så otympligt. Motivet i sig var alltså inte stötande, utan det var formen och konstuttrycket som inte var så populärt. Uppenbarligen var man av åsikten att det viktigaste var att konsten var trevlig. Värdet i att få möta och ta del av Picasso, och därmed av konst som de flesta annars bara skulle kunna se på muséer, var med andra ord försumbart.

Kvinnohuvud, Halmstad.

Sen bör man vara medveten om att platsen är av betydelse för hur man tolkar konst. Jag nämnde tidigare skillnaden mellan att se ett verk på ett museum och i det offentliga rummet, låt oss illustrera detta med ett exempel. Säg att du besöker ett konstmuseum och kommer in i ett rum med en stor bronsskulptur, tre meter hög, föreställande en svastika. Säg att den är infogad i ett stort hjul och att precis framför hjulet står en späd gammal kvinna med stereotypiskt judiska drag. När du kommer in i rummet så tolkar du säkert omedelbart detta som ett verk som kritiserar andra världskriget/antisemitism/et c. Placera nu samma verk på ett torg. Helt plötsligt förlorar man tryggheten som man kände på muséet när man visste att det rörde sig om konceptuell konst där man var säker på att verket ifråga var kritiskt. På torg är vi vana att möta monumentala verk som representerar en nationell ståndpunkt, en stor svastika på ett torg säger någonting helt annat än exakt samma svastika på ett galleri. Vi vet det eftersom vi har lärt oss att läsa stadsrum, vi har förväntningar på det och vet hur vi ska röra oss i det. Detsamma gäller för galleriet (inte sällan kommenteras och utforskas detta i konstverk och utställningar, man låter naturen möta kulturen).

Ett annat exempel på detta, och som kan utgöra en grund för en intressant diskussion kring etik i konst, är Marie Sesters verk Access. Det är en installation som i stort sett består av en spotlight och en högtalare som riktar in sig på enskilda människor i ett rum och lyser sedan på den utvalda individen. Högtalaren riktar också ett ljud mot personen, ”objektet”, så han/hon hör en ljudslinga. Ljud- och ljusteknologin är kopplad till internet och en datoranvändare någonstans i världen väljer ut objektet. Datoranvändaren känner dock inte till ljudslingan utan tror bara att spotlighten aktiveras. Verket är en intressant kommentar och undersökning av kontroll och rollen betraktad/betraktare, men det är också intressant rent etiskt. Om man isoleras på detta sätt inne på, exempelvis, ett galleri så kan man än en gång hävda att om man ger sig in i leken får man leken tåla, man har villigt utsatt sig för att möta konst och just det här verket handlar om ett deltagande, och precis som vi kan läsa torgets roll i stadsrummet kan vi snabbt förstå vår egen roll på galleriet och oavsett om vi känner oss utnyttjade eller utvalda genom att pekas ut på det sättet så är vi säkra och trygga i gallerikontexten. Men Access var inte placerat på gallerier, utan i offentliga rum som köpcenter, och då återkommer vi till det här med att konfronteras med ett verk utan att man har bett om det – om samma Liselott går över ett torg för att posta julkort igen (hon glömde några förra gången) och en spotlight helt plötsligt lyser upp henne och isolerar henne från massan av folk som rör sig över torget i decembermörkret, kan man då klandra henne om hon blir stött?

Från Access.

Jag vet inte om jag har presenterat några svar den här veckan, troligtvis inte. Och det var väl egentligen inte min mening heller, syftet var att visa på några intressanta diskussionspunkter kring offentlig konst och medföljande etisk problematik.

Annonser

Kan någonting vi inte märker av vara konst?

NedgrävningNedgrävning, (1994)
Bild från Wikipedia, s. v. ”Offentlig konst i Halmstad”.

Idag har jag tänkt skriva om konceptuell konst. Det finns mycket att inte begripa sig på när det kommer till abstrakt konst, det kan vara svårt att veta hur man kan se och förhålla sig till uttryck man inte känner igen, speciellt om man inte har plöjt en massa terminer av bildtolkning, konsthistoria och konstteori. Jag menar, först och främst – vad är konst? (Jag hade bestämt mig för att inte ställa frågan ”Vad är konst?” i den här bloggen, men det höll tydligen bara två meningar in på det första inlägget. Jag är en person av karaktär!) En gång bad en bekant mig att försöka definiera konst, och jag hasplade ur mig att jag tyckte att det är ”An expression of an impression or a challenge.” Sen började jag tänka på vad det egentligen var jag hade sagt, beredd att göra en monumental pudel, men jag kände ändå att jag kunde stå för den definitionen. Än så länge, i alla fall. Under det paraplyet ryms ju figurativ och icke-figurativ konst, konkret och abstrakt, dokumenterande och konceptuell.

Men vad händer när formen för uttrycket inte bara är abstrakt, utan direkt otillgänglig? Glöm att inte kunna känna igen ett verk, vilken behållning ligger i konst man inte kan se, känna eller på något sätt märka av? År 1994 lät konstnären Harald Persson gräva ner en 1 x 1 x 1 m stor vit kub i marken i Picassoparken i Halmstad. Därefter täcktes kuben över och marken återställdes till sitt ursprungliga skick. Persson döpte verket till Nedgrävning. Ingenting markerar exakt var kuben finns begravd och i december 2010 fanns fortfarande ingen skylt som talar om att det finns någonting under jorden överhuvudtaget.

Man kan hävda att en av förutsättningarna för konst är att vi ska kunna förnimma den – hur ska vi kunna tolka, beundra eller reagera på någonting vi inte märker av? Vad gäller offentlig konst är nåbarheten ännu viktigare, tillgängligheten ligger i själva definitionen av ”offentlig konst”. Det offentliga verket ska kunna nå ut till den breda publiken, och publiken till den, utan något större besvär. Oavsett om man studerar en kungastaty på ett torg eller en abstrakt glasskulptur i en park så är tillgängligheten påtaglig – man kan, och får, ta del av den utan att det kräver någon prestation från åskådaren.

Picassoparken har fått sitt namn efter den staty som är gjord efter en förlaga av Picasso och som sedan 1971 står placerad i parken. Skulpturen, ett kvinnohuvud i vitmålad betong, kallas i folkmun för ”Picasso”, om än den formellt är betitlad Kvinnohuvud. Parken är en central mötesplats i staden, enligt Halmstad.se passerar tusentals personer därigenom dagligen. Trots det dagliga folkflödet och rika antalet besökare på platsen så saknas det information som talar om att Nedgrävning finns där, men i en intervju med Västnytt lovar Lovisa Nilsson, konstintendent på Halmstad kommun, att skyltning ska komma.

Då skyltning inte finns så är verkets existens inte allmän kännedom ens bland de som rör sig i och omkring Picassoparken regelbundet, och på Halmstads kommuns Facebooksida kan man se att de som trots allt känner till Nedgrävning inte är odelat positiva: ”vad är poängen med detta? kallar ni detta konst??? då skulle alla kunna vara konstnärer….” och ”Snacka om bortkastade pengar.” är två av kommentarerna som skrivits i en kortare diskussion kring Nedgrävning. Det är vanligt att svårförståeliga abstrakta verk avspisas med den typen av argument, att ett verk inte kan vara konst därför att det är utformat på ett sätt som inte kräver någon teknisk skicklighet och som vem som helst skulle kunna utföra. Men vem har egentligen sagt att inte vem som helst skulle kunna vara en konstnär? I samma utsträckning som vem som helst kan vara en kritiker och tycka saker om konst kan säkerligen vem som helst ge uttryck för någonting på ett konstnärligt sätt. Att bara räkna den klassiskt skolade renässansmålaren som målar figurativa porträtt med trompe l’oeuileffekter som konstnär, och därigenom förkasta andra uttryckssätt, känns rätt så daterat och inte speciellt progressivt. Ändock mottogs tidigare nämnda Kvinnohuvud negativt när det uppfördes på det tidiga 70-talet, det orsakade debatt bland Halmstadborna och ansågs bland annat vara för stort och skrymmande i stadsrummet, vilket resulterade i att man kapade av några meter av skulpturen.

På Facebooksidan påpekar någon att i och med att Nedgrävning uppmuntrade tidigare nämnda kritiker till att tycka och känna och ta ställning så har verket uppfyllt sitt mål. Notera också att personen i fråga kunde reagera utan att behöva se eller känna på verket. Det fysiska objektet är inte det relevanta i Nedgrävning, och i och med att materialet och utformningen i det här fallet inte är konstverket i sig så kan visst vem som helst vara en konstnär. Ta-taa!

Inom film och litteratur uppskattas subtilitet och uppmuntran till att tolka själv i hög utsträckning. Hitchcock sägs ha sagt att det inte finns någonting otäckare än en stängd dörr – vi får själva bestämma vad som väntar oss där bakom, vi skapar själva vår egen skräck. Flugornas herre, den klassiska romanen av William Golding, innehåller en grupp strandsatta pojkar som försöker klara sig undran monstret, ett fantasifoster de själva skapat. Teveserien LOST har nått kultstatus genom att låta tittarna tolka själva och det har skrivits ett flertal böcker om hur man kan välja att tolka David Lynchs filmer. År 1952 skrev John Cage 4’33”, ett auditivt verk där en orkester sitter tyst i tre stycken, sammanlagt 4 minuter och 33 sekunder. Meningen är att åhörarna, som förväntar sig att musikanterna ska börja spela, istället ska börja lyssna på tystnaden och alla de små ljud som finns i den – någon som skruvar på sig, en hostning, en viskning, ljud utifrån och så vidare. Det är musiken, det är verket. Det kommer krypande när man förväntar sig någonting annat, när man tror att man vet vad som väntar blir man konfronterad med tystnad och upptäcker gradvis vad som ryms i tystnaden. 4’33” har hyllats som ikoniskt och förklarats som ett verk som omdefinierat (redefined) tystnaden. När det kommer till bildkonst vill dock gemene man hellre veta vad det är han tittar på, vad det är man ser och vad det är meningen att man ska känna. I den mallen passar inte den osynliga Nedgrävningen in. Det är ett konceptuellt verk där vetskapen om verket är det mest konkreta vi får att gå på.

Nedgrävning ligger således inte i materialet. Det ligger inte i färgerna, det ligger inte i sin placering i staden och det ligger inte i titeln. Det ligger i idén. Idén är själva konstverket, trots att objektet i sig inte är så tillgängligt som i den gängse offentliga konsten så är idén offentlig. Det är, om än kanske bara i teorin fram tills skyltning kommer upp, ett verk till för alla, kanske till och med i högre grad än den vanliga offentliga konsten eftersom ingen förkunskap krävs. Man behöver inte känna till regentlängder, mytologi eller kunna tolka konst från en viss period för att få ut någonting av Nedgrävning. Lovisa Nilsson säger att ”[b]ara man vet om det så kommer du aldrig att kunna gå förbi här utan att tänka på Nedgrävning.” Vetskapen om att det finns ett verk någonstans under fötterna på dig är vad som triggar ditt associerande och reflekterande och du börjar, exempelvis, fundera på vad konst egentligen är, vad som menas med det här verket och hur du ställer dig till det. I och med detta har verket fyllt sitt syfte. Du ser det inte, du hör det inte, du känner det inte, men det får dig ändå att tänka. Visst är det konst.

Så kan någonting vi inte märker av vara konst? Enligt min åsikt är Nedgrävning inte bara ett offentligt konstverk då det är tillgängligt för allmänheten, det är även ett bra praktiskt exempel på hur konst till syvende och sist är beroende av vår subjektiva tolkning. Betraktaren blir inte bara en medaktör utan medproducent då han eller hon skapar verket genom sina respektive tolkningar, värderingar och associationer. Om ingen tänker på Nedgrävning och funderar kring idén och konceptet så existerar verket överhuvudtaget inte, det skulle inte ens vara rekvisita i stadsrummet utan bara en nedgrävd kub som ingen känner till eller tänker på.


Platsen där den vita kuben är nedgrävd.

Bild från Wikipedia, s. v. ”Offentlig konst i Halmstad”.