Yoko Ono: Cut piece (1964)

Så, Yoko Ono (1933- ) ställer ut Grapefruit på Moderna muséet i Stockholm. Det innehåller flera intressanta verk, men jag är speciellt förtjust i hennes Cut piece (1964) så det ska vi titta på idag. Det filmades 1965, och vi har tur, för det finns på Youtube! Men passa på att se det om ni besöker Moderna, det står en ensam stol framför teven som visar verket. Det är ganska stämningsfullt att sitta där och titta.

.

.

Så, videon visar när hon uppförde verket i New York 1965, 22 år gammal. Det hela går ut på att hon sitter på en liten scen med en sax framför sig. Folk ur publiken får komma fram, ta upp saxen och klippa av en liten bit av hennes kläder som de får ta med sig. De får klippa hur de vill, var de vill. Och det gör de, de börjar försynt med ena ärmen och axeln och lite på kjolen av hennes stickade klänning. Ono sitter tyst och tittar på en punkt framför sig medan hennes klänning blir trasigare och trasigare. Folk blir allt djärvare och kommer fram snabbare för att få klippa, och återvänder sedan raskt till sin plats.

.

Stillbild från Youtubeklipp.

.

En kille som redan har varit framme och klippt en gång (då klippte han upp klänningstyget över hennes byst) kommer tillbaka, tar upp saxen och börjar – med vad jag tycker är ett ganska äckligt flin – klippa sönder hennes underklänning. Inte bara en liten flik, vilket har varit gängse hela tiden fram till nu, utan hela framsidan så Onos underkläder exponeras. Han ler och klipper och klipper, triggad av situationen. Ett par i publiken fnittrar och kommenterar att han ”[is] getting carried away”. Avslutningsvis klipper han av axelbanden på Onos BH (varpå man hör en kvinna i publiken säga ”Stop being such a dweeb!”), och då är i stort sett enda gången Ono reagerar – hon skyler sin byst med händerna.

.

Stillbild från Youtubeklipp.

.

Jag minns att jag, innan jag sett Cut piece för första gången, tyckte att idén lät rätt rar – man fick bokstavligt talat ta med sig en bit av verket, ett fysiskt föremål följde med en hem utöver den konstnärliga upplevelsen man förvärvade. Men när jag väl såg verket så slogs jag av det lätta obehag som ligger över det. Det är inte glasklart från början, men det växer fram och när en man går i cirklar runt Ono och granskar henne medan han försöker bestämma sig för var han ska klippa så drar man paralleller till ett rovdjur som studerar sitt byte innan attack. Överhuvudtaget är det intressant att notera hur och var män respektive kvinnor klipper. Tänk på det.

.

Stillbild från Youtubeklipp.

.

Jag började också att tänka på övervakningskonst, vilket jag har skrivit om här, och hur Cut piece också utmanar betraktaren genom att tvinga honom/henne att bli delaktig, antingen genom att gå fram och klippa i Onos kläder eller genom att vara en åskådare och processa vad det är man ser. Speciellt intressant tycker jag att rollen som åskådare och betraktare är. Hur tittar vi på vad som händer – med nyfikenhet eller med viss skam? Det händer att den som sköter kameran zoomar in på Onos ansikte, och då speciellt hennes blick och ögon, som för att insistera på att vi bildar oss en uppfattning om vad det är vi ser och tar ställning till detta. Är Ono ledsen? Känner hon sig förödmjukad eller har hon kontroll över situationen? Intalar vi oss det ena eller det andra för att det är lättare att förhålla sig till en viss roll?

Inga säkerhetsåtgärder hade vidtagits – Ono vägrade enligt uppgift att låta säkerhetsvakter närvara – vilket gör att gränsen mellan intimitet och utsatthet blir lite dimmig. När är det ett övergrepp? Det blir väldigt intressant ur ett beteendevetenskapligt perspektiv och jag börjar genast tänka på tillfällen när en liten dos makt helt omformulerar en person – i ”The Pianist” skriver Wladyslaw Szpilman om judar som beter sig motbjudande mot andra judar sedan de blivit utsedda till judepoliser; vi har förstås Milgramexperimentet och Third Wave-experimentet, båda utförda på 60-talet precis som Onos verk. Jag vet inte om alla läste ”The Wave” när de gick i skolan. Jag vet inte riktigt hur jag förhåller mig i ålder till läsare av den här bloggen – som jag twittrade någon gång så är jag så pass gammal att jag minns när Twix hette Raider, men för ung för att komma ihåg vad jag gjorde när Palme sköts. Hursomhelst så handlar ”The Wave” om Third Wave-experimentet, vilket i sin tur gick ut på att visa hur fascism trots allt kan vinna anhängare i ett demokratiskt samhälle, och jag kunde inte undgå att komma att tänka på den när jag såg Cut piece, just för att man ser hur ett övertag (oavsett om det är baserat på makt, storlek, mängd, styrka eller annat) påverkar ett beteende.

Tack för idag!

Annonser

Marie Sesters ACCESS

Övervakningsmedia och -teknologi används i konstnärliga sammanhang alltmer och idag ska det uteslutande handla om Marie Sesters verk ACCESS, vilket jag nämnde i förbifarten förra veckan. Övervakning som visualiseringsteknik är intressant då det handlar om någonting som egentligen är tillgängligt, men som vi inte kan se för att vi helt enkelt inte är på en viss plats vid ett visst tillfälle. Vi har varje förutsättning att faktiskt se vad som sker, det finns ingen direkt fysisk anledning till varför vi inte skulle kunna vara i ett visst köpcenter en viss eftermiddag eller går förbi utanför en fabrik på natten, men det är vi inte – och övervakningskamerans uppgift är att vara en ersättare för, eller i alla fall en förlängare till, ett mänskligt öga. Kameran är där just för att vi – eller någon annan – inte är där.

ACCESS går ut på att en internetanvändare, vem som helst som råkar vara på sidan just då, väljer ut någon (”objektet”) på en offentlig plats, någon som isoleras och pekas ut med ett strålkastarljus och ett akustiskt ljudsystem som bara objektet hör tydligt. Internetanvändaren vet inte om att även ljud riktas mot och följer objektet. Verket är ett psykologiskt och beteendevetenskapligt experiment, Sester undersöker den ambivalenta relationen man har till kontroll och synlighet – det är skrämmande och fascinerande på samma gång. Som Sester skriver på sin hemsida:

Beware. Some individuals may not like being monitored.
Beware. Some individuals may love the attention.

Men vad är det som synliggörs med ett verk som ACCESS? Och hur visualiseras det? Spotlighten som används är ett intressant verktyg, då den å ena sidan förknippas med rampljuset och Hollywood, uppträdanden, berömmelse och beundran, och å andra sidan med polisens sökarljus, förföljelse, jakt och övervakning. Genom att isolera någon med strålkastarljuset tvingar man betraktaren såväl som objektet att snabbt bestämma sig för vilket uttryck strålkastaren tar. Är det scenens spotlight eller polisens sökarljus som lyser på den isolerade?

I verk som använder övervakningsformen som visualiseringsteknik är det också relevant att tala om den osynliga konstnären. Man tänker sig att motivet/objektet har dokumenterats med en opartisk kamera och en opartisk blick. Man vet inte vem som, eller ens om någon, ligger bakom bilden. Kameran är opersonlig. Konstnären har använt sig av en form och ett verktyg som förknippas med en osynlig agent vilket resulterar i att man uppfattar verket som mer verklighetstroget, dessutom lämnar det mer plats åt betraktaren och dennes reaktion som därmed blir en ny aspekt av verket. Hur vi tittar på motivet, oavsett om det är den med strålkastare utpekade människan i Sesters ACCESS eller om det är en stillbilder från en övervakningskamera som i Jordan Crandalls Drive, och vilka förväntningar vi har på estetiken och formuttrycken samt hur vi reagerar på dem är av lika mycket värde och mening som det av konstnärerna presenterade och tänkta motivet.

ACCESS bygger på att konstnären och internetanvändaren som väljer ut objektet är anonyma i det avseendet att objektet och åskådarna inte vet vem som har gjort valet och med vilken avsikt eller vilket syfte. Övervakningsteknologi använder en opersonlig kamera, den har ett syfte men ingen avsikt – den ska detektera ett visst objekt eller beteende om ett sådant finns, men dess avsikt är inte att hitta ett. Vi uppfattar därför bildmaterialet som uppstår som fullständigt neutralt i motsats till t ex reklambilder, vilka vi vet har en konkret agenda. Övervakningsteknologin bygger på en teknik som inte ämnar att visa oss någonting, men om det finns någonting att visa så gör den det, precis som det mänskliga ögat. Kameran fungerar därför som en kopia av ögat som ska komplettera vårt eget seende då vi inte kan se åt alla håll samtidigt eller hela tiden.

På videoklippet som finns på Marie Sesters hemsida ser man hur en del väljer att förlika sig med eller utnyttja uppmärksamheten genom att uppträda utåtriktat. Andra agerar som att de inte uppmärksammar utpekandet, de beter sig inte annorlunda mot hur de gjorde innan strålkastaren riktades mot dem – de fortsätter att gå i samma riktning som tidigare. Andra ser sig omkring, som för att försöka lokalisera agenten bakom det hela, men också för att läsa av hur omgivningen behandlar en. Att så abrupt pekas ut kan sannolikt leda till att man känner sig anklagad och misstänkt. De som står utanför strålkastarljuset tittar på en, pekar, viskar, kanske också föraktar. Att inte uppmärksamma att man står i strålkastarljuset kan vara ett sätt att avsäga sig ansvaret, att applicera ”Om jag blundar syns jag inte”-tankesättet på det hela – om jag inte beter mig som att jag står i centrum så gör jag det inte heller. Man kan tvinga någon att synas men inte att ta plats, vilket Sesters verk illustrerar.

På bilder som visar hur folk relaterar till de objektifierade i ACCESS så kan man se att en del distanserar sig från objektet. Den isolerade sticker ut och man ser att en del av åskådarna runtomkring håller sig på säkert avstånd. Vi förväntar oss att han/hon är en form av symbol – vi vänder blicken mot objektet för att ”läsa” honom/henne. Är det en talare, någon som ska annonsera ett uttalande? Är det en brottsling som snart ska tas fast? Är det en underhållare som ska uppträda? Vi förknippar typen av isolering med närmast arketypiska symboler. ACCESS prövar även objektsrollen, möjligt är att man inte vet på förhand hur man skulle reagera i en dylik situation, men när någon har planterat ljud- och ljusstrålen mot en så måste man snabbt besluta sig för hur man ska hantera uppmärksamheten – ska man behandla den som någonting påtvingat eller se den som en möjlighet? Man konfronteras med uppmärksamheten och ens egen inställning till den, men säkerligen också med de förväntningar som folk runtomkring har på en och ens hanterande av situationen.

Övervakningsteknologin kan visualisera förändring i ett fysiskt objekt, större platser och miljöer respektive mindre platser och miljöer. Inom konsten är detta ingen ny utmaning, redan under antiken ser man hur man valde olika sätt att illustrera förändring på – Bernini avbildar Dafnes metamorfos från en ung kvinna till ett lagerträd genom att låta blad och kvistar gro ut från hennes händer och fötter, hon är precis i färd med att förvandlas. En vasmålare visade Aktaions förvandling från en man till en hjort (som hans egna jakthundar sedan attackerade) genom att ge honom formen av en man, detta så vi som betraktare ska förstå att det är honom det handlar om, men låta hundarna hoppa på honom så vi inser att förvandlingen egentligen har skett även om vi inte kan se den. Förändring av rörelse eller folkmassa i ett rum eller händelser över tid har man som konstnär kunnat lösa genom simultansuccession – att låta en bild visa flera scener samtidigt – men med övervakningsteknologin har man en digital lösning till buds då man med prickar och fält enkelt kan visa förändringar på en plats eller i en större folkmassa såväl som bland enskilda personer. Genom tracking kan man följa en person eller ett objekt via en markör och därmed följa objektets rörelse.

Vidare kan man använda maskning, där man genom att täcka över, skugga eller pixla en kropp eller en plats anonymiserar den så man inte kan identifiera den. Detta används dock inte i ACCESS, tvärtom belyser man bokstavligt talat objektet. Internetanvändaren väljer ut en person ur en folkhop, men kan bara göra detta genom en övervakningskamera, tryggt anonym bakom sin dator. Användaren vet ingenting om personerna och således är det inget personligt om man väljs ut, men åskådarna runtomkring objektet vet inte detta och tolkar det sannolikt tvärtom – som att det handlar om den utvalda personen specifikt. Men man kan ändå hävda att valet, reaktionerna och verket i sig sker på objektets ofrivilliga deltagande och därmed dess bekostnad. I ett samhälle där det regelbundet råder hettade debatter om integritet och vad vi kan hänga ut och inte, man kan exemplifiera med den mycket polariserade diskussionen kring huruvida vi bör hänga ut brottslingar eller misstänkta brottslingar med namn och bild för andras säkerhet, så känns frågan ”Bör vi hänga ut oskyldiga?” något avig. Att du ska behandlas som oskyldig tills motsatsen bevisas blir en intressant maxim i ett sammanhang där inget brott har begåtts. Om man förknippar Sesters strålkastare med polisens sökarljus handlar det tvärtom att behandla någon som skyldig fast ingenting finns att bevisa. Med rätta finns det en etisk diskussion i det, och frågan är i vilken utsträckning man kan ta skydd bakom motiveringen att det handlar om konst.

Men när det inte rör sig om konst, utan säkerhetsbaserad övervakning? Då har vi ofta kameror riktade mot oss, en del ser vi och andra inte. Är det ett integritetsintrång? Dagens Nyheter rapporterade i slutet av förra året om restauranger som sätter upp övervakningskameror utan tillstånd för detta. Artikeln citerar Eva Darj, Länsstyrelsen, som säger att ”Man ska vara trygg någonstans.” Kameran, som i sammanhanget ska fungera som ett verktyg som arbetar för säkerhet och trygghet, blir här det motsatta, en hotbild för den personliga integriteten. Enligt lagen kan en restaurang­ägare få tillstånd att sätta upp övervakningskameror om skälet bedöms väga tyngre än människors intresse av att inte bli övervakade. I praktiken är det oftast en fråga om att försöka förebygga brott eller förhindra olyckor.

Så enligt lag har människor ett intresse av att inte bli övervakade, trots att det i många fall handlar om deras egen säkerhet. Enligt webfrågan som ställdes i anslutning till artikeln så råder dock ingen överhängande oro från allmänheten, ganska precis hälften tyckte att det inte var så farligt.

Förutom dator och internet används ljud- och ljusteknologi i ACCESS. Det är alla typiska verktyg för kontroll och övervakning. Dock har ingen full kännedom om alla beståndsdelar i den här installationen. Inte ens konstnären, då hon inte vet vad som kommer att hända. Internetanvändaren känner till ljusstrålen och hur urvalsprocessen går till – att han eller hon väljer objekt utifrån en monitor. Han/hon vet dock inte om att även en ljudstråle riktas mot objektet som därmed kapslas in av ljud såväl som ljus. Objektet vet givetvis detta, men han/hon vet inte vem som har objektifierat honom/henne eller varför. Han/hon känner inte till övervakningsmonitorn. Åskådarna vet inte heller detta, och på Zentrum für Kunst und Medientechnologies hemsida poängteras att objektet är en av de få som hör ljudslingan tydligt, vilket indikerar att några i den omedelbara närheten kan höra ljudet men att de som står en liten bit bort inte märker av ljudet alls. Åskådarna är med andra ord de som har minst kännedom om vad som egentligen händer, men trots detta, eller kanske just därför, är deras reaktioner en intressant aspekt av verket. Det är dessutom en intressant lek med kontrollbegreppet – ACCESS prövar voyeuristens sköld, tanken att så länge man tittar men ingen vet att man tittar, eller vem man är som tittar, så räknas det inte. Realityprogram som Big Brother med övervakningskameror som filmar och sänder online dygnet runt visar vilket voyeuristiskt intresse som finns. Filmen finns tillgänglig för alla, och mängder av folk tittar dygnet runt – det viktiga är inte vad man ser, för rimligtvis kan det inte hända något uppseendeväckande 24 timmar om dygnet, men att man ser och att man kan se. Då ingen vet vem man är som tittar så är man säker, man riskerar inte att ställas till svars för sitt betraktande. Man får en känsla av kontroll, man ser vad som händer men objekten ser inte mig. Man skulle således kunna hävda att åskådarna till ACCESS känner kontroll och kan ifrånsäga sig eventuellt ansvar med motiveringen att de inte vet varför det händer och behöver därför inte ta ansvar för det eller på något sätt ingripa. Internetanvändaren känner också kontroll då han/hon ser vad som händer och har en uppgift som han/hon utför – att välja objekt. Men att känna kontroll och att faktiskt ha den är två skilda saker, vilket också synliggörs med Sesters verk, och i slutändan så har ingen av dem egentlig kontroll eller full kännedom om vad som pågår.

Se även:

http://www.accessproject.net/

http://jordancrandall.com/main/index.html

För videoklipp:

http://www.accessproject.net/archive.html

Alla bilder tagna härifrån.