Nationalmuseums ”Passioner”

I torsdags gick jag på vernissagen av Nationalmuseums senaste utställning ”Passioner – konst och känslor genom fem sekel”.

Att kunna tolka känslor är allmänmänskligt och livsnödvändigt. Utställningen Passioner handlar om hur känslor har tolkats och avbildats i konsten från 1500-talet fram till idag. Se ett 100-tal verk av Rembrandt, Edvard Munch, Bill Viola och många fler.

Jag har länge sett fram emot utställningen då jag själv håller på en del med ansiktsuttryck och kroppsspråk och hur man i bildkonsten uttrycker vissa specifika känslor, och även för att det är ett intressant tema för en utställning rent praktiskt – ansiktsuttryck och reaktioner. Vilka bilder väljer man när man har, bokstavligt talat, alla existerande bilder som avbildar en person att välja bland? Det är något av en helgardering – om en person på bilden uttrycker något genom ansikte eller kroppsspråk så passar den in, men om den inte uttrycker något utan ser helt nollställd ut så är det också ett intressant motiv som inbjuder till diskussion genom den enkla frågan ”Varför ser han/hon så nollställd ut? Varför reagerar han/hon inte?”. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om personerna bakom bildurvalet har haft seklets enklaste eller svåraste jobb. Men det spelar kanske ingen roll.

Så vad fäste jag mig vid i utställningen? Jo:

Jag var väldigt glad att de tog upp Judith (som i ”Judith som dödade Holofernes”) då hon enligt mig är en av de intressantaste kvinnliga gestalterna i religiös konst, speciellt i en kontext som känslouttryck. Redan på grundkursen i konstvetenskap älskar föreläsare att slänga upp Gentileschis Judith bredvid Caravaggios Judith för att peka ut skillnaderna i attityd, vilka förmedlas genom kroppsspråk och ansiktsuttryck. På Nationalmuseum visade de upp två andra intressanta Judithar, tacksamma för en liknande jämförelse. Gå inte förbi dem!

Caravaggios Judith dödar Holofernes, 1598-99.

Gentileschis Judith dödar Holofernes, 1612.

Andra småplus var min favoritRembrandt Simeon och Jesusbarnet (som hänger på Nationalmuseum även i vanliga fall)…

Rembrandts Simeon och Jesusbarnet, 1666-69.

…och Charlie Whites Tate-Labianca är också väldigt stark och det var inte en dag för tidigt som jag fick se den i så pass stort format.

Charlie White: Tate-Labianca, från Everything is American, 2006.

Juan Muñoz Three laughing at one blev en av mina favoriter – tre män sitter på stolar en bit ovanför marken. Alla tre skrattar, inledningsvis tror man att det kan vara åt mannen i mitten då de andra två sitter vända mot honom. De är helt gråmålade, hela installationen är monokrom sånär som på de två tärningar som två av männen har i munnen, en vardera. Utan tärningarna skulle verket se ut som en vanlig staty, men detta allra minsta av färginslag gör att man inte kan avfärda bilden som en död stenskulptur – den lever, rör sig och händer just nu.

Juan Muñoz: Three laughing at one, 2001. Bild från Magasin 3.

Det som är det allra tydligaste med Three laughing at one är att vi, som betraktare är avskärmade och helt och hållet stängs ute. Vi står nedanför männen, på en annan nivå, och tittar upp på dem. Vi ser inte de två männen som vänder sig mot mannen i mitten så bra, vinkeln stänger oss ute. Vi vet inte vad de skrattar åt, vi är utestängda från det roliga. Kanske skrattar de åt oss, kanske sitter de på parkettplats och tittar ner på betraktaren, som blir den betraktade, som står på en scen och inte vet vad som pågår. Dock tittar ingen av dem på oss, vi är utestängda från all form av kommunikation. Vi är också utestängda från titeln, den uppmärksammar oss inte och inte heller lär den oss någonting om verket som vi inte ser. Vi får inte veta något mer, ingenting om platsen, tiden eller vad de säger. Vi får egentligen inte heller veta vad de skrattar åt – three laughing at one – är one mannen i mitten (som då skrattar åt sig själv) eller är jag, betraktaren, one? Eller är det någon annan, någon som inte är närvarande och därmed ännu mer separerad från vad som händer än vi?

Under rubriken ”Skratt och gråt” på en av informationstavlorna står

Det är sällsynt med gråtande män i konsten.

Jag hakade upp mig på den formuleringen. Det är kanske jag som är lite för extrem – jag har väldigt svårt för att uttrycka mig så definitivt. Jag föredrar ”sällan” och ”ofta” framför ”aldrig” och ”alltid”. Jag kan till exempel känna att jag nog trots allt har tillräckligt på fötterna för att kunna påstå att Pontius Pilatus aldrig avbildas som en ananas som åker skateboard, men om jag skulle skriva om detta i en artikel så skulle jag vilja peta in ett ”sällan” istället för ”aldrig”, eller i alla fall en gardering i form av ”I mina efterforskningar har jag inte funnit några avbildningar av Pontius Pilatus där han avbildas som en skateboardåkande ananas.” utifall att någon faktiskt har gestaltat honom så och jag helt enkelt har missat den bilden. Men ”sällan” är också ett problematiskt begrepp, för hur ofta är det egentligen? Jag kan på rak arm, utan att använda bildgoogle, fråga publiken eller ringa en vän, lista flera bilder som föreställer en gråtande (vuxen) man. Det förekommer inte sådär jätteofta, men är det tillräckligt sällan för att det ska vara intressant att poängtera hur sällan det är? Man kan ju, kanske med rätta, hävda att några bilder utspritt över hela konsthistorien är rätt försumbart, men å andra sidan så kan man också påstå att ett motiv som du kan koppla till en rad oberoende verk utan att behöva tänka efter speciellt länge kanske inte är så ovanligt ändå. Det förekommer gråtande män i framställningar av domedagen; bilder av nedtagningen från korset (se t ex Julius Kronbergs ”Jesu död/begråtandet vid korsets fot”); gråtande änglar (vuxna män, inte små keruber) på Canovas kenotaf över Maria Christina av Österrike. Jag vet inte, kanske är det jag som är petig, det var bara en formulering jag hakade upp mig på.

Detaljer från Signorellis fresk ”Inferno” i domen i Orvieto. Se tidigare blogginlägg.

Om ni bara ska se ett verk på den här utställningen, så— ja, dels vore det väldigt dumt om ni nu ändå har gjort er besväret att gå dit och lösa biljett och allt, men om vi bortser från den bristen i den retoriska modellen och går vidare, så måste det verket vara Rineke Dijkstras The weeping woman. Det är ett videoverk uppställt som en triptyk med tre stora skärmar, på vilka vi får följa en grupp brittiska skolbarn som analyserar och resonerar kring en tavla av Picasso. Vi får inte se tavlan, vi får bara se barnens ansikten medan de studerar den och diskuterar den. Jag listade ut vilken tavla det gällde utan att titta på videoverkets titel och gav mig själv en mental highfive. Jag ville ge mig en fysisk highfive, men det är fortfarande inte så socialt accepterat att sitta och enmansapplådera, så jag lät bli.

Jag hade här tänkt lägga in en bild av Weeping woman, men det finns helt klart en behållning med att inte känna till hur den ser ut när man ser Dijkstras film, så jag låter bli. Jag blev hur som helst fascinerad och satt och såg hela filmen. Två gånger. Det är det mest givande och tänkvärda jag har sett på ett museum på länge, och jag har ändå haft ett riktigt bra museiår. Speciellt förtjust blev jag i en pojke som resonerade kring glädjetårar och lite senare även kring Picassos formalism. Om jag kände honom skulle jag ringa honom jämt bara för att höra honom resonera kring saker. Vad som helst. Men det är inte så okej att som vuxen ringa upp okända småpojkar och be dem prata på, faktiskt ännu mindre socialt accepterat än enmansapplåder.

Så, ett gäng skolbarn beskriver den här tavlan som man inte får se, och man föreställer sig den utifrån deras beskrivningar, men allteftersom de diskuterar den med varandra så utvecklas och förändras beskrivningen och därmed bilden man föreställer sig. Det blir som ett kalejdoskop där bilden man själv skapar hela tiden morfas och förändras. Hela filmen är ett fantastiskt rent exempel på konstvetenskap där de diskuterar, omformulerar, omvärderar och förankrar sina analyser i vad de känner till, vad de tycker och vad de hela tiden lär sig, tolkningen står aldrig still. Finns som avfilmat videoklipp på Youtube här, men se den på ett museum istället. Missa för guds skull inte.

Och missa inte utställningskatalogen heller, bildmaterialet är otroligt bra.

Utställningen pågår till den 12 augusti, och du kan läsa mer här.

Min tolkning av en liten detalj på Augustus från Prima Porta

Veckans inlägg är vad som händer när jag inte håller med om en vedertagen tolkning av ett verk och börjar nörda ner mig i efterforskningar och spekulationer. Så den här veckan ska vi titta på antik konst! Det i sig är ju ett rätt brett ämne, det finns till och med forskning kring vilken av testiklarna som hänger nederst på antika skulpturer. Svaret är höger pungkula. Mer om detta kan ni se om ni hoppar fram till 10:00 i det här klippet, där forskaren själv sammanfattar sina resultat. Jag kan ju naturligt nog inte täcka hela antiken i ett enda inlägg så idag ska jag titta närmare på ett specifikt verk, nämligen Augustus från Prima Porta.

Augustus var ju, som bekant, Roms förste kejsare och levde 63 f.Kr – 14 e.Kr. Bildprogrammet på Augustus från Prima Portas bröstharnesk har diskuterats i stor utsträckning, speciellt tolkningar av vilka de avbildade figurerna ska vara. Dock är de allra flesta överens om att figuren på harneskets vänstra sida från oss sett (låt oss kalla honom figur A) är Sol som lyfter med sin solvagn och åker över himlavalvet. Detta ska korrespondera med de två kvinnorna på motsatt sida (säg figur B respektive C), vilka ska föreställa Luna och Aurora alternativt Venus och Aurora som tillsammans avslutar dagen. Tillsammans ska dessa tre visa på den nya tiden som Augustus för med sig, aurea saecula, med honom kommer en ny dag och de gamla problemen försvinner såsom kvällningen. Det finns liknande symbolik, bilder som framhäver den nya tiden och blomstrandet som Augustus era ska medbringa, på bildprogrammet till Ara Pacis – fredsaltaret som man upprättade för att fira Augustus återkomst från Gallien och Spanien 13 f.Kr och som stod klart 9 f.Kr.

Låt oss ta en kort genomgång av bildprogrammet på Augustus från Prima Portas bröstharnesk med utgångspunkt från de vanligaste tolkningarna:

Längst ner på harnesket ligger Tellus (jorden), hon håller i ett ymnighetshorn. Till höger om Tellus rider Diana (jaktens gudinna) på en hind, till vänster om Tellus rider Apollon (ljuset och konsternas gud) på en grip. Apollon och Diana var Augustus personliga skyddsgudar. Ovanför Apollon och Diana sitter två personifieringar av erövrade områden, oftast tolkade som Gallien och Spanien. Bröstharneskets centrala scen visar en man som överräcker ett standar till en annan man. Detta har tolkats som en avbildning av överlämnandet av standaret som romarna förlorade till partherna och den högra mannen har tolkats som Phraates IV, partherkungen men även som en anonym partherbarbar. Mannen till vänster har tolkats som Tiberius (som blev kejsare efter Augustus), Mars (krigsguden), Romulus (enligt legenden Roms grundare), Aeneas (snubben som hamnade i Italien efter trojanska kriget, förfader till Romulus och Remus och, enligt dem själva, även gens Julia, d v s Julius Caesars ätt), Augustus eller en personifiering av den romerska armén.

Längst upp på bröstharnesket avbildas en person i en quadriga som föregås av två kvinnor. Dessa har tolkats som Sol (solguden) i quadrigan och Aurora (morgonrodnaden) och Luna (mångudinnan), alternativt Venus (aftonstjärnan/morgonstjärnan) och Aurora, framför hästarna. Över dem breder Caelus (himmelsguden) ut himlavalvet. Sammanfattningsvis föreställer bröstharnesket jorden nederst, himlavalvet överst och människan däremellan, ett mikrokosmos om man så vill.

Men låt oss titta närmare på figur A, B och C. Jag är inte så extremt övertygad om att A faktiskt är Sol, även om de som har skrivit om harneskets ikonografi bestämt hävdar att så är fallet.

Figur A, B och C.

Och varför tvivlar jag? Jag ska ta det från början.

Figur A är en person med lockigt hår som står i en tvåhjulig vagn dragen av fyra hästar, en så kallad quadriga. A håller i tyglarna med sin vänstra hand, den högra armen är höjd över huvudet. A är iklädd en lång dräkt, och i vagnen sticker ett föremål upp.

Figur A.


Sol
är romarnas motsvarighet till den grekiske solguden Helios. Han kör sin solvagn över himlavalvet och sprider på så sätt solljuset, han lyfter på morgonen och går ner på kvällen. Enligt myten föregås han av Aurora, morgonrodnadens gudinna. Inga konstigheter så långt. Sol avbildas oftast i sin quadriga. Han har nästan alltid en strålkrona (nimbus) på eller runt sitt huvud, detta är hans i särklass vanligaste attribut. I handen kan han hålla en fackla, en piska eller ett klot. Under en kurs jag läste för evigheter sedan företog jag mig att studera ett gäng antika Sol-bilder från ett tidsspann på 400 år, och fann att i de fåtal fall som Sol avbildas utan strålkrona så är han alltid naken, möjligtvis med en mantel eller ett tygstycke över axlarna. Aldrig avbildas han påklädd och utan strålkrona.

En typisk Sol på en sarkofag i Mantova.

Inte heller finns några andra attribut med som indikerar att det är Sol som avbildas på bröstharnesket. Quadrigan är ett objekt som delas av andra gudar i romersk mytologi och är därför inte nog för att man utan tvivel kan identifiera figur A som Sol enbart utifrån denna. Att inte ge Sol något av hans vanliga attribut då de andra gudarna på harnesket har sina (Tellus har sitt ymnighetshorn, Apollon sin grip och lyra, Diana sin hjort et c) verkar märkligt, speciellt då han så undantagslöst avbildas med dem på andra bilder. Det ska ha funnits en avbildning av Sol på Augustus Apollotempel på Palatinen, men denna bild finns inte kvar vilket är beklagligt då det skulle vara intressant att se hur Sol avbildas på ett annat verk som har ett direkt samband med Augustus. Bilden nämns i förbifarten hos Propertius, men ingen djupare beskrivning av den ges och därför vet vi inte om den är överensstämmande med figur A.

Men om man då bestämmer sig för att det inte är Sol, vem skulle det då kunna vara? Det är inte lika lätt att svara på. Nu framgår det inte vidare bra på bilderna jag lägger upp här, men figuren i fråga måste inte vara en man. Ansiktet har inget direkt manligt drag, i stil med Caelus skägg. Figur B och C:s ansikten är inte heller de utstuderat kvinnliga. Om man tittar på Diana och Apollons ansikten ser man också att de är tämligen lika utförda; tunna läppar, utmärkande näsa och rund haka, utan någon vidare distinktion mellan kvinna och man.

Diana på bröstharnesket.

Apollon på bröstharnesket.

Man kan notera att figur A inte har en speciellt kvinnlig kropp, men då bör man påpeka att man inte alltid markerade bysten hos kvinnor. Se till exempel den här statyetten, föreställande Diana, från tidig kejsartid:

Så jag lekte med tanken på att figur A kanske kunde vara Aurora eller Fosforos.

Aurora, morgonrodnaden, är syster till Sol och kommer innan dagen, vid hennes ankomst flyr stjärnorna. Att hitta ett antikt bildmaterial med Aurora är svårt, det kryllar inte av det. Hon är ju naturligt nog nära förknippad med Eos, den grekiska motsvarigheten till Aurora, och när det direkta Aurora-bildmaterialet är så ringa kan det vara av intresse att se på Eos-avbildningar för att få en föreställning om hur morgonrodnaden kunde avbildas under antiken. Eos kunde avbildas med eller utan vingar, ridande på en bevingad häst eller i en quadriga.

I grekisk/romersk mytologi var Fosforos son till Eos/Aurora, morgonrodnaden, och han ackompanjerade henne när hon kom med soluppgången. I det väldigt begränsade bildmaterialet om Fosforos så framgår ingen typisk avbildning. Han avbildas som ung man på häst, bevingad med fackla och till och med i abstrakt form som stjärna. Det verkar med andra ord inte som att Fosforos har ett vedertaget utseende enligt vilket man valde att avbilda honom, vilket givetvis försvårar en jämförelse mellan honom och figur A.

Vi går vidare till figur B och C en stund.

B (den bakre) och C (den främre).

Vi ser bara figur B:s överkropp då hon är till hälften skymd av figur C. I sin vänstra hand håller hon en stor fackla och den högra handen vilar på en av figur C:s vingar. Hon har blicken riktad bakåt, mot figur A. Bakom hennes rygg och huvud höjer sig ett tygstycke. Figur C är en kvinna med vingar som flyger framför figur B. Ibland har det tolkats som att hon bär figur B. I sin vänstra hand håller hon en kanna. Hon är klädd i en lång draperad klädnad som fladdrar i vinden, och även hon har blicken fäst bakåt mot figur A.

Om man ska tolka figur A som Aurora eller Fosforos så måste figur C omtolkas då den vanliga identifieringen av henne som Aurora inte längre skulle vara möjlig. Om figur A är en morgongud så skulle det istället vara en rimlig och lämplig tolkning att se figur C som en kvälls- eller aftongud, då A och C så tydligt korresponderar med varandra. En solnedgång skulle vara en lämplig motpart till Auroras soluppgång. Gudar relaterade till kvällen och aftonen i romersk mytologi är Venus, aftonstjärnan, och Hespera, även hon en personifikation av aftonstjärnan. Hespera är en mindre känd gudinna som är Auroras motpart i det avseende att hon är solnedgången eller aftonen. Hennes namn betyder ”den till aftonen hörande” och hon är förbunden med aftonstjärnan, det vill säga Venus. Den vanligaste tolkningen av figur B är som vi tidigare sett Venus, just i sin egenskap av aftonstjärna.

Att tolka A som Aurora och B och C som Venus respektive Hespera skulle med andra ord fungera alldeles utmärkt, dessvärre har jag inte hittat en enda bild av Hespera. Detta innebär givetvis inte att det aldrig har funnits någon. Just Hespera är lite knepig då hon är rätt så okänd, de flesta verk om grekisk/romersk mytologi tar inte ens upp henne. I LIMC (Lexicon Iconographicum Mythologiae Classicae), ett gediget verk som kartlägger ikonografin kring antika mytologiska gestalter, skriver om Phosphoros och Hesperos, Morgonstjärnan respektive Aftonstjärnan, som två män.

Vidare ser man en detalj som ingen diskuterar, kommenterar eller ens verkar lägga märke till i tidigare forskning. I vagnen sticker ett objekt upp, något som jag tolkat som en pip på en kanna eller urna.

Objekt i vagnen.

Kannan och urnan är inte attribut för Sol utan är istället förknippade med Aurora, morgongudinnan som kommer med morgondaggen. Många har tolkat figur C som Aurora eftersom hon ofta återges med vingar, men en alternativ förekommande avbildning av henne är med häst och vagn. Att daggen var en viktig symbol för den vidskepliga Augustus tas upp av Suetonius i hans Kejsarbiografier.

Om det råkade ha fallit dagg just när han påbörjade en längre resa till lands eller sjöss, så var det ett gott tecken som betydde en snar och lyckosam återkomst.

(Övers. Ingemar Lagerström)

Kannan som figur C bär har tolkats som kärlet i vilket hon bär daggen. Kannan i figur A:s vagn är som sagt ouppmärksammad, men med den i åtanke skulle man möjligtvis då kunna tolka figur A som en morgongudom som bär med sig morgondaggen. Att tolka figur A som en morgongud istället för solguden förändrar inte den tänkta aurea saecula-symboliken – bilden skulle fortfarande visa på ankomsten av en ny tid.

Då jag inte sett någon avbildning av Hespera är det givetvis svårt att göra en ikonografisk jämförelse mellan henne och figur C. Om man väljer att tolka figur C som Hespera passar den rådande identifieringen av figur B som Venus väldigt bra, då de anses höra ihop. Då Augustus såg dagg som ett gott omen är det inte heller osannolikt att man velat avbilda kvällsdagg såväl som morgondagg, vilket skulle förklara kannan hon bär. Bildscenen skulle då visa Hespera med kannan i handen för att hon, aftonen, redan har fällt sin dagg, och Aurora fortfarande med kannan i vagnen eftersom hon, morgonen, inte har hunnit fälla sin ännu.

Som tidigare nämnts handlar rådande teorier kring figur B och C om att de skulle vara aftonen eller natten (det vill säga Venus eller Luna) och morgonen (Aurora) som försvinner för att göra plats för dagen (Sol). Eugen Droulers skriver dessutom att när hon, Aurora, kommer så flyr stjärnorna, vilket kan appliceras på min tolkning av bilden – man kan läsa den som att personifikationer av aftonstjärnan, Venus och Hespera, lämnar scenen när Aurora kommer; kvällen flyr vid morgonens ankomst.

Så, om man ska sammanfatta:

Man se att det finns flera element som talar mot en tolkning av figur A som Sol, frånvaron av de gängse attributen och närvaron av den odiskuterade kannan i vagnen är enligt mig de två element som starkast talar mot Sol-attribueringen. Svårare är dock att bestämma vem det skulle kunna vara istället. Jag vet inte om jag har kommit fram till något hundraprocentigt tillfredsställande svar, jag är väldigt inne på att det skulle kunna vara Aurora men den tolkningen hänger ju rätt mycket på att C är Hespera och vi vet ju inte hur Hespera såg ut. Eller rättare sagt avbildades. Men kanske är det hon. ”Det där kan inte vara Hespera för jag vet inte hur hon såg ut.” är ju inte en alldeles begåvad ståndpunkt.

High five om ni har läst ända hit. [klatsch]

Lust och Last

Som den Twitterkavalkad som jag frambringade på julafton visade så är det en hel del som jag ser fram emot under 2012 – det väntar många (potentiellt) intressanta utställningar runt om i Sverige. Men nu när det bara är några dagar kvar av 2011 så vore det kanske på sin plats att kommentera det gångna konståret, men den här bloggen är dock så pass ny att jag inte riktigt kan sammanfatta vad jag har skrivit om ännu. Vad jag däremot inte har skrivit om var en intressant debatt som ägde rum tidigare i år – den kring Lust och Last på Nationalmuseum i Stockholm.

När jag besöker muséer med folk så brukar jag, om jag är på ovanligt hurtigt humör, ställa förlösande Sokratesfrågor till dem. Speciellt om de är av den typen som säger att de inte begriper sig på konst. Jag tycker att jag sparkar in en oerhört öppen dörr när jag säger att alla begriper sig på konst. Det är i alla fall något av en kick att visa dem hur de kan gå för att komma fram till en alldeles egen, personlig tolkning och sen se deras belåtna och överraskade ansiktsuttryck när de inser att de just har tyckt någonting helt själva. Sen blir jag rädd att det kommer att leda till att jag blir utan jobb i framtiden och då matar jag dem med lite felaktig information och ställer nonsensfrågor som förvirrar dem igen.

För det är inte alldeles ovanligt att folk inte riktigt vill försöka sig på att förstå konst, för tänk om de förstår fel.

Tänk om de förstår fel.

Det är jobbigt om den bild man har av kultur är att den bara är till för rika tanter som gillar opera och läser franska romaner och som på rak arm vet skillnaden mellan Millet och Breton. Att allas perspektiv är viktiga och giltiga är lätt att säga, men inte så lätt att peka på praktiska exempel, för en civil som inte är så konstintresserad kan det vara lätt att tro att det finns ett facit, att tolkningarna som de med specialistkunskaper levererar är de som gäller. Tron om att det finns ett rätt svar gör att man inte vågar utmana gängse tolkningar.

Men i år uppstod någonting som visade på att inte ens konstvetare kommer fram till samma slutsatser och tolkningar av samma företeelse. Jag syftar på utställningen Lust och Last som visades på Nationalmuseum i år, och vars utformning skapade offentliga diskussioner. Jag tycker att lite av tjusningen med konst och hur man förhåller sig till den framgår när man studerar polariseringen som uppstod. Å ena sidan menar en del att det var lite för mycket kontextualisering – de upplevde det som att de fick innebörden skriven på näsan med all info som kastades på dem. Å andra sidan menar andra lägret att det var för lite information, man fick inte alls nog med kontext och att man inte kan lämna besökarna (betraktarna) åt sitt öde på det sättet, utställningen kommer inte till sin rätt om man inte har en klar bild av hur man ska se på de olika verken.

Utställningen i sig var okej. Det jag kan känna att jag saknade var en konkret motivering av urvalet – det var blandat bruksföremål, samtidskonst, äldre konst, privat konst et c. Det var inte alldeles självklart vad det var de egentligen ville visa – jag menar inte att jag behövde mer kontextualisering för att förstå konsten i sig, men jag hade önskat en klarare bild av utställningens mål och hur just de (Nationalmuseum) menar att de olika verken och föremålen hänger ihop för att förstå vad det egentligen var som de tyckte att de visade upp. Blandar man så kontrasterande verk som ett videokonstverk föreställande en naken, onanerande kvinna i skogen och en några hundra år gammal tavla med nakna mytologiska väsen under rubriken Lust och Last så känns det inte som att nakenheten är en tillräcklig gemensam nämnare. Det behöver man inte vara en konsthistoriker för att komma fram till – de flesta skulle nog hålla med om att små nakna puttitjockisar inte är speciellt sexiga och inte var det ens när det begav sig.

Men det var också det enda jag saknade i vägledningsväg, jag hade inte önskat vidare förklaringar kring vad man såg eller hur man skulle se på det. Överhuvudtaget tycker jag att det stjälper snarare än hjälper att tala om för en betraktare hur någonting är tänkt att ses. Man kan ju se själv. Och att få en grundlig bakgrundspresentation innan man hunnit se verket ordentligt förstör förhållandet man skapar till det. Det är som att gå på en dejt med någon som har med sig sin mamma, man vill ju visst veta var hen kommer ifrån och hur hen blev som hen blev, men att få veta när hen blev pottränad innan man ens skakat hand är mest störigt. Och likadant med konst. Om man är intresserad så kan man fördjupa relationen genom vidareläsning som, förhoppningsvis, finns tillgänglig för den som önskar.

Och apropå Nationalmuseum, missa för guds skull inte deras pågående utställning Peredvizjniki, den är en av de bästa jag har sett i år. Håller på till 22 januari.