Idag kom jag att tänka på den enorma Pinocchiostatyn i Borås, avtäckt 2008, och därför blir det mer om offentlig konst den här veckan. Statyn mötte hård kritik redan från början då man inte tyckte att den hade något med Borås att göra, och det har man ju visserligen rätt i – Pinocchio är en italiensk saga från slutet av 1800-talet. Statyn är gjord av Jim Dine, en konstnär som inte har en starkare koppling till Borås än att han har vänner där, så man ifrågasatte alltså motivets relevans för staden och därmed visade man prov på en fantastiskt bakåtsträvande attityd. Rosalind Krauss delar in offentlig konst i två kategorier, monumental kontra modernistisk konst, där den förra är den typen av statyer som man gärna slängde upp på 1800-talet, kommemorativa verk som står som monument över en person eller en för platsen relevant händelse. Den senare är istället den typ av offentlig konst som är vanligare idag, där verket är självrefererande, ett monument över ett visst koncept (eller en person) som inte nödvändigtvis måste ha en direkt koppling till platsen. I sin avhandling ser Jessica Sjöholm Skrubbe (Skulptur i folkhemmet. Den offentliga skulpturens institutionalisering, referentialitet och rumsliga situationer 1940–1975) problem med denna uppdelning och menar att Krauss genom att förutsätta att skulpturen antingen är a) traditionsbunden eller modernistisk eller b) refererande till antingen yttre omständigheter eller egen form gör det hela till en ohållbart förenklad dikotomi. Sjöholm Skrubbe pekar på att skulpturen från början av modernismen till 1960-talets slut är av så varierande karaktär att Krauss beskrivning bara överensstämmer med en del. Hon talar om hybridformer där det monumentala formspråket kan samverka med det modernistiska, verk som trots abstrakt formspråk inte agerar som självrefererande.
Till Raoul Wallenberg, Stockholm.
Man kan exemplifiera med alla Raoul Wallenberg-skulpturer som finns runt om i Sverige, och då speciellt Kirsten Ortweds Wallenberg-monument(!) Till Raoul Wallenberg på Nybroplan i Stockholm. Med vårt moderna synsätt på offentlig konst borde vi alltså inte ha några problem med Pinocchio, speciellt inte om man tar på sig dekonstruktionsglasögonen och frågar sig vad figuren faktiskt handlar om – en pojke som inser att han är en konstruktion. Han är skapad av någon. Han konfronteras med jaget och måste omformulera sitt förhållande till det. Är inte det ständigt aktuellt och någonting som vi alla kan relatera till? Till och med de som bor i Borås? Det är dock känt att verk som utmanar betraktaren att rannsaka sig själv, om så bara ytligt och i förbifarten (för de flesta stannar inte till och studerar ett offentligt verk någon längre stund) inte alltid mottas med öppna armar. Marianne Lindeberg de Geers skulptur Jag tänker på mig själv föreställer en stor kvinna som står mittemot en mager. Deras kroppspositioner är likadana, man kan tolka det som att en av dem tittar i en spegel och möter en förvrängd bild. Det är en intressant skulptur – i konstvetarmått mätt inte speciellt provokativ men uppenbarligen för utmanande och djärv för (en del av) allmänheten i Växjö då en av kvinnorna vid ett tillfälle kapades vid fotknölarna.
Jag tänker på mig själv, Växjö.
Så man frågar sig vad det är för konst som man ska placera i det offentliga rummet? Är det rätt att tvinga folk att möta provocerande konst? Man kan argumentera för att om man besöker ett galleri/konstmuseum/annat rum ägnat åt konst så får man vara beredd på att ställas inför koncept och utföranden som kan väcka anstöt, man är på konstens territorium och det kan vara välriktat att hänvisa till den gamla devisen ”Ger man sig in i leken får man leken tåla”. Men om man går över ett torg på väg till Posten för att skicka julkort till sin gamla faster så har man inte bett om att möta starka uttryck. Är det rättvist att tvinga stackars Liselott att konfronteras med detta dagligen? Å andra sidan, ska offentlig konst bara pryda stadsrummet? När det kostar närmare hundra kronor att besöka vissa museer så blir kulturtillgängligheten lite av en klassfråga, och för många är de offentliga verken det mest regelbundna möte de har med konsten. Att begränsa den till lite fontänornament och någon sporadisk byst av Astrid Lindgren är att göra folk en otjänst. Så ska man kompromissa? Ska man slänga upp de mer provokativa verken i parker där färre människor rör sig? Ska man vara ”mellandjärv”? Vem skulle ställa upp på det? I Picassoparken i Halmstad finns ett stort kvinnohuvud av – wait for it – Picasso (därav parkens namn). Jag har tidigare skrivit om att det inte blev speciellt väl mottaget när det ställdes upp på 70-talet (se inlägg här), folk tyckte inte om estetiken och man ansåg att det var för stort och klumpigt. Så vad gjorde man? Jo, man kapade av en bit för att det inte skulle bli så otympligt. Motivet i sig var alltså inte stötande, utan det var formen och konstuttrycket som inte var så populärt. Uppenbarligen var man av åsikten att det viktigaste var att konsten var trevlig. Värdet i att få möta och ta del av Picasso, och därmed av konst som de flesta annars bara skulle kunna se på museer, var med andra ord försumbart.
Kvinnohuvud, Halmstad.
Sen bör man vara medveten om att platsen är av betydelse för hur man tolkar konst. Jag nämnde tidigare skillnaden mellan att se ett verk på ett museum och i det offentliga rummet, låt oss illustrera detta med ett exempel. Säg att du besöker ett konstmuseum och kommer in i ett rum med en stor bronsskulptur, tre meter hög, föreställande en svastika. Säg att den är infogad i ett stort hjul och att precis framför hjulet står en späd gammal kvinna med stereotypiskt judiska drag. När du kommer in i rummet så tolkar du säkert omedelbart detta som ett verk som kritiserar andra världskriget/antisemitism/et c. Placera nu samma verk på ett torg. Helt plötsligt förlorar man tryggheten som man kände på museet när man visste att det rörde sig om konceptuell konst där man var säker på att verket ifråga var kritiskt. På torg är vi vana att möta monumentala verk som representerar en nationell ståndpunkt, en stor svastika på ett torg säger någonting helt annat än exakt samma svastika på ett galleri. Vi vet det eftersom vi har lärt oss att läsa stadsrum, vi har förväntningar på det och vet hur vi ska röra oss i det. Detsamma gäller för galleriet (inte sällan kommenteras och utforskas detta i konstverk och utställningar, man låter naturen möta kulturen).
Ett annat exempel på detta, och som kan utgöra en grund för en intressant diskussion kring etik i konst, är Marie Sesters verk Access. Det är en installation som i stort sett består av en spotlight och en högtalare som riktar in sig på enskilda människor i ett rum och lyser sedan på den utvalda individen. Högtalaren riktar också ett ljud mot personen, ”objektet”, så han/hon hör en ljudslinga. Ljud- och ljusteknologin är kopplad till internet och en datoranvändare någonstans i världen väljer ut objektet. Datoranvändaren känner dock inte till ljudslingan utan tror bara att spotlighten aktiveras. Verket är en intressant kommentar och undersökning av kontroll och rollen betraktad/betraktare, men det är också intressant rent etiskt. Om man isoleras på detta sätt inne på, exempelvis, ett galleri så kan man än en gång hävda att om man ger sig in i leken får man leken tåla, man har villigt utsatt sig för att möta konst och just det här verket handlar om ett deltagande, och precis som vi kan läsa torgets roll i stadsrummet kan vi snabbt förstå vår egen roll på galleriet och oavsett om vi känner oss utnyttjade eller utvalda genom att pekas ut på det sättet så är vi säkra och trygga i gallerikontexten. Men Access var inte placerat på gallerier, utan i offentliga rum som köpcenter, och då återkommer vi till det här med att konfronteras med ett verk utan att man har bett om det – om samma Liselott går över ett torg för att posta julkort igen (hon glömde några förra gången) och en spotlight helt plötsligt lyser upp henne och isolerar henne från massan av folk som rör sig över torget i decembermörkret, kan man då klandra henne om hon blir stött?
Från Access.
Jag vet inte om jag har presenterat några svar den här veckan, troligtvis inte. Och det var väl egentligen inte min mening heller, syftet var att visa på några intressanta diskussionspunkter kring offentlig konst och medföljande etisk problematik.
den arge konstvetaren 