Vincent van Goghs hospitalinteriörer

Året 1889-1890 var van Gogh inlagd på hospitalet Saint-Paul i Saint-Rémy. Han skrev själv in sig och under vistelsen producerade han några av sina mest kända verk, till exempel

Bild
van Gogh: Irises (1889)

och

Bild
van Gogh: Starry Night (1890)

(Det är kanske dags för en påminnelse om varför jag använder den engelska titeln på verk vars originaltitel är på något annat språk – jag motiverar det med att alla verk inte har en etablerad svensk titel och jag vill inte ge mig i kast med att ge dem en, och eftersom alla inte kan franska/tyska/italienska/alla språk i hela världen så känns det sådär att ange en titel som inte alla kan läsa. Så det får bli engelska. Men tro mig, jag är väl medveten om hur dumt det är. Det skär lite i mitt hjärta också.)

På Saint-Paul gjorde van Gogh många målningar av vyer, exteriörer, växter och blomsterstilleben, men idag ska vi titta på hospitalinteriörerna. När jag såg dem första gången tänkte jag på hur klaustrofobiska de är. Man känner sig instängd på ett sätt som man inte annars gör i hans interiörer – även om man har en vägg framför sig så öppnar han vanligtvis upp den genom ett fönster eller en vinkel. Man kan exemplifiera med Still Life with Absinthe (1887), där vi möter en vägg omedelbart bakom ett stilleben. Men väggen är uppbruten av stora fönster och vi ser livet på gatan utanför. Till och med i Prisoners’ Round (1890), som föreställer en samling fångar som går runt i en ring på en trång innergård, låter van Gogh den motsatta tegelväggen vinklas från oss, så känslan av djup förhöjs. I The Night Café (1888) har rummet röda väggar, vilket lätt skulle få det att verka trångt, men här är dörren öppen och vi ser in i nästa rum, vilket ger hela bilden en enastående djupverkan. Jag skulle kunna ge hur många såna här exempel som helst, men ni förstår kanske poängen nu. Van Gogh framställer inte alltid stora, öppna rum, men han kompenserar i regel för detta på olika sätt.

Men det är någonting annorlunda med sjukhusinteriörerna.

451px-Vincent_Van_Gogh_0012Van Gogh: Entrance Hall of Saint-Paul Hospital (1889)

Van Gogh (och betraktaren) står precis framför en öppen dörr, en liten utgång genom vilken man kan skymta det öppna utomhus:et. Den där dörren är själva huvudmotivet, i det att den är det centrala i bilden. Passagen mellan inomhus och utomhus. Alltså inte nödvändigtvis insidan/utsidan, utan inhysandet av insidan/utsidan. ”Inomhus” kontra ”utomhus”, om man så vill. Och yttervärlden är en så liten del av målningen, istället täcks nästa hela bildytan av de monokroma väggarna och taket. Under sin tid på Saint-Paul gjorde van Gogh mängder av exteriörer och naturmålningar, men jag tycker att det är interiörbilderna som är intressantast. Som den här målningen, där van Gogh är inomhus men tittar ut. Samtidigt är han så långt bort från dörren, som att han inte riktigt vill (eller kan) närma sig den eller gå ut.

 

458px-Vincent_van_Gogh_-_Corridor_in_the_Asylumvan Gogh: Corridor in the Asylum (1889)

Liknande komposition ser vi i Corridor in the Asylum (1889) där man står längst ner i en korridor och tittar mot den avlägsna, motsatta änden. Allra längst bort skymtar man vad som påminner om ljuset i en tunnel. Mellan betraktaren och öppningen längst bort ser vi en liten dunkel person som är på väg in genom en av korridorens dörrar. Han är bara en mörk figur utan synliga detaljer, med undantag av vad som kan vara en skärmmössa. Vi vet inte vem den där personen är. På wikipedia beskrivs figuren som ”vilsen”. Kanske spelar det ingen roll, kanske representerar han bara andra personer på sjukhuset, som också måste gå genom den långa, snäva korridoren innan man hittar ut i ljuset som vi skymtar i slutet av den. Någon som hittar en tillfällig tillflyktsort i en sidodörr. Precis till höger anar man en trappa. Man har klivit ner för den och konfronteras nu av den suggestivt långa korridoren. Precis som i Entrance Hall of Saint-Paul Hospital är känslan av isolering påtaglig. Fälten av rött, gult och grönt som bryter in i varandra skapar därutöver viss oro, jämför med Entrance Hall där färgerna är bildar större enhetliga fält – det mörkbrunröda golvet glider över i dörrarna, tak och väggar har samma gula nyans och de grågröna valvbågarna avgränsar de bägge fälten. Isoleringen är mindre orolig.

 

Ward_in_the_Hospital_in_Arlesvan Gogh: Ward in the Hospital in Arles (1889)

Strax innan van Gogh lade in sig på Saint-Paul hade han varit inlagd på ett hospital i Arles. Det var i anslutning till den episod i hans liv som kanske är mest känd för att han karvade av sig örsnibben. Hursomhelst, i under en av sina vistelser på hospitalet i Arles målade han Ward in the Hospital in Arles (1889). Den här kompositionen är något annorlunda i det att bildrummet är befolkat, men känslan av isolering är fortfarande där, ingen tar någon notis om betraktaren. Likt korridoren är rummet är långsmalt och betraktaren/van Gogh står i ena kortändan. Man ser dörren, den är ganska nära bildrummets mitt och kompositionens linjer leder dit. Dags för en av mina berömda paintbilder? Jajamän!

 

van Gogh

Ja, ni förstår ju kontentan i alla fall. Dörren på motsatt sida kan verka avlägsen och av ringa storlek, men den är helt klart en central del av målningen, bilden och kompositionen. Bildrummets förgrund upptas av en samling patienter som sitter kring en spis. Att ockupera bildens förgrund och sedan låta rummet fortsätta bakom karaktärerna är ett spännande sätt att illustrera rummets djup på, och som vi har sett att han gjorde redan med The Potato Eaters (1885). Där sitter en familj och äter. De tar upp förgrunden och mitten av bildrummet, men vi ser att hela bakgrunden utgörs av ytterligare ett rum. Det gör målningen mycket dynamisk. Men om vi fortsätter att jämföra The Potato Eaters med Ward in the Hospital in Arles så noterar vi en ganska viktig skillnad – det senare verket är skildrat något ovanifrån. Fågelperspektivet är mycket intressant. Vem är det som står och tittar ner på de andra patienterna? Är det van Gogh själv, som med detta visar att han inte riktigt har kommit in, eller inkluderats, i miljön ännu? Är fågelperspektivet med andra ord ytterligare ett sätt att uttrycka isoleringen? Eller är det betraktaren som står och ser ner på patienterna, markerar fågelperspektivet vårt utifrånperspektiv?

Kanske är det inget av det. Van Gogh skrev en del om sina hospitalvistelser i brev till sin bror, och han talar om gemenskapen som bildades. Hur man tog hand om varandra och hjälpte så gott man kunde när någon fick ett anfall. Så kanske är det här inte alls ett ovanifrånperspektiv av isolering eller den tillfällige besökarens granskande blick, utan ett porträtt. Ett porträtt där van Gogh tillfälligt objektifierar den krets av samhörighet som han blivit en del av. Och dörren på andra sidan rummet visar vad som förhoppningsvis väntar dem, eller en del av dem, så småningom. (Notera att ingen är i närheten av dörren.) Kanske visar den här målningen att van Gogh tvärtom inte är isolerad. Kanske är den en hyllning till sällskapet, och individerna, som man ser och läser bäst när man tar ett steg tillbaka.

 

Vincent van Gogh (och en del Jackson Pollock)

I fredags var det 159 år sedan Vincent van Gogh föddes. Det är svårt att ranka konst och konstnärer men om jag måste välja en direkt favorit så är han min, och den här veckan ska jag förklara varför.

Låt oss börja omedelbart – det bästa med van Gogh är hans djärvhet. Han vågar visa sig och att han har varit där, inte bara genom motivet utan direkt på tavlan, man ser linjerna och varenda penseldrag. Han är inte intresserad av att vara konstnärsgeniet som kan måla trompe l’oeil så trovärdigt att man misstar bilden för ett foto, han försöker inte skildra ljus och mörker lika realistiskt som till exempel Caravaggio, men han vill visa att han är där och de minnen, upplevelser och intryck han har samlat på sig. Framförallt skildrar han sådant som man faktiskt kan möta, och han inte bara visar – han är där, med betraktaren, i färgen, linjerna och positioneringen. Det är fysiskt utan att bli skulpturalt och generöst utan att bli vulgärt.

Detalj.

En av alla van Gogh-detaljer som jag är förtjust i är hans gatlampa i La Guinguette (1886).

I ett tidigare inlägg skrev jag om postimpressionism och att lyfta fram det märkvärdiga med vardagen, och jag kan stirra på den där lampan hur länge som helst. Van Gogh försöker sig inte på några dagrar, reflektioner eller solkatter för att understryka glasets egenskaper, men ändå är det så fullkomligt uppenbart att det är glas bara genom de tunna linjerna. Likadant med lamporna i tavlan Le Moulin de la Galette Terrace and Observation Deck at the Moulin de Blute-Fin, Montmartre från samma år.


Fler exempel? Jamen, okej då.

Titta på vattnet i den här bilden föreställande kvinnor som tvättar vid en bro i Arles.

Gåshud, I tell you, gåshud.

Notera också ljusskenet och skymten av det intilliggande rummet i hans nattcaféinteriör (1888).

Eller orgien av linjer, geometriska former och vinklar i Prisoners exercising (1890).

Sen är det alltid intressant att se hur han tar sig an tidigare verk och gör en nytolkning av dem. Man kan till exempel jämföra Millets First steps (1858-59) med van Goghs dito (1890).

Millet.

van Gogh.

Jag tycker om Millet och hans bruk av dova färger, de kompletterar hans linjer starkt. Van Gogh har gjort ett par mindre justeringar som, förutom hans klara ljusa färger, bidrar till att göra bilden mer hoppfull eller ”lättare”, i brist på bättre uttryck. Genom att låta mannen till vänster vika sitt vänstra ben bakåt istället för det högra, som Millet gör, så ser vi mer av mannens kropp. Han blir längre, flexibel, rörlig, mer komplex än den statiska kroppen hos Millet. Han vänder sig inåt i bildrummet, vilket gör bilden djupare än hos Millet. Djupet hos van Gogh understryks också av vinkeln på kvinnan med barnet, van Gogh har vänt på henne en aning så att hon blir mer diagonal och inte lika profilartad som hos Millet. Ytterligare en detalj jag gillar hos van Gogh är att han har flyttat fram spaden, det ser ut som att mannen (pappan?) har kastat ifrån sig den i sin iver att ta emot knodden. Millets man har försiktigt lagt ifrån sig den bakom sig. Överhuvudtaget är Millets bild mer lågmäld och mättad, inte bara i sina färger utan i detaljer och miljö. Och inget fel i det, det är ofta sånt jag föredrar själv, jag bara påpekar att det är två olika bilder, inte uteslutande genom färger och miljö utan också i kroppspråk och detaljer.

Vidare är det någonting nästan erotiskt i hur taktil och fysisk van Gogh är, hur påtaglig hans hand är i färgen. Hans beröring blir så central i bilden, och han använder den med inlevelse. Eller passion, om man är en anhängare av Danielle Steel-vokabulären. (Fast det hoppas jag att man inte är. Jag kan säga redan nu att jag inte kommer att använda uttrycket ”svällande” en enda gång i det här inlägget.) Han är på intet sätt ytlig i sin kontakt med betraktaren, tvärtom hängiven och intresserad. Man kan jämföra med Jackson Pollock, en annan konstnär som använder färgen och sin hand konkret och påtagligt genom sin action painting. Det ligger dock en vital skillnad i graden av investering – Pollock distanserade sig genom att göra hela processen till ett skådespel. Det finns filmklipp där han ligger på golvet och kladdar och droppar med sin färg, flåsande av ansträngning (för andra klipp av Pollock in action, se här och här), det är en sexuell akt, och en ytlig sådan. En föreställning. Det är flås och kladd och svett, men utan något egentligt intresse – kanske porr? Konstporr? Jag menar inte att nedvärdera Pollock, det finns många intressanta aspekter av honom och hans verk, men jag har alltid fått uppfattningen att Pollock helt enkelt inte vågade mer, det krävs mod för att våga investera på samma sätt som van Gogh. Pollock visste dessutom att han hade en publik, han visste att han skulle nå ut till någon, att han nu hade ett forum i vilket han kunde säga någonting av vikt. Det visste inte van Gogh, de flesta känner redan till att han bara sålde en enda tavla under sin levnadstid. Han visste inte säkert om någon, och i såfall vem, som skulle se bilderna, men han öppnade sig ändå. Pollock uppträder, men van Gogh bjuder in. Jag ser dem nästan som de två arketyperna i vilken highschoolromcom som helst, ni vet, med en kille som är en snäll romantiker som hela tiden riskerar att få sitt hjärta krossat och en annan är den coola killen som är för feg för att prova.

Det finns fler likheter mellan Jackson Pollock och van Gogh: de har gått till (konst)historien som de plågade konstnärssjälarna med stora, dramatiska gester – Pollock var en urspårad rebell som urinerade lite överallt (enligt uppgift på vissa av sina verk och i en väns eldstad. På en fest. Som han dök upp på full. Och naken.) och van Gogh… Ja ni vet. Mentalsjukhus och avskurna örsnibbar. För det är en stor myt att van Gogh karvade av sig örat. Det gjorde han inte alls, det var bara en örsnibb. Jag menar inte att det är höjden av standardbeteende, men ändå en viss gradskillnad. Dock är det en stor skillnad i hur de riktar sina respektive gester, van Gogh spelar inte för galleriet, han är betydligt mer introvert eller vänder sig i alla fall direkt till den det berör – kvinnan på bordellen (som han skickade örat till. Jag menar örsnibben.), sin bror (som han brevväxlade med. Gå förresten till biblioteket och låna de publicerade breven, det är fin läsning), sig själv (han lade självmant in sig på mentalsjukhuset i Saint-Rémy). Pollock är mer extrovert, han vänder sig, och sin iscensättning, ut mot andra. Mot vem som helst. Mot sin ”publik”.

Om sitt målande, sin metod, har Pollock å ena sidan sagt “I feel nearer, more a part of the painting, since this way I can walk round it, work from the four sides and literally be in the painting.” Det är inte svårt att läsa in sexuella undertoner. Men han har också beskrivit sin process så här: ”When I am in a painting, I’m not aware of what I’m doing. It is only after a sort of ‘get acquainted’ period that I see what I have been about. I have no fears about making changes, destroying the image, etc, because the painting has a life of its own. I try to let it come through. It is only when I lose contact with the painting that the result is a mess. Otherwise there is pure harmony, an easy give and take, and the painting comes out well.”  Pollock försäkrar att han kommunicerar med bilden. Det gör definitivt hans bilder intressantare – man kan försöka läsa in konflikten mellan de två aspekterna av verket, dels den porriga action painting-metoden, dels hans personliga och intima investering i motivet. Men jag ser ändå inte samma djärvhet som hos van Gogh. Pollock skyler sig med sin action painting-sköld. Pollock är en av de konstnärer som jag gillar alltmer ju äldre jag blir, men kanske är jag ett par år bort från att se honom och hans relation till sin egen konst, och sin mycket omsorgsfullt skapade image, alldeles glasklart.

Men det i sammanhanget intressantaste Pollock-citatet jag har stött på är nog följande: [When asked about technique he replied] “It doesn’t make much difference how the paint is put on as long as something has been said. Technique is just a means of arriving at a statement.”

Technique is just a means of arriving at a statement. Mycket relevant då och nu och jämt. Så han hade någonting att säga, eller påstod sig i alla fall ha det, och såg sin chans att leka av sig på vägen dit. Någonstans gillar jag ändå Pollock, vi har ju alla varit i puberteten och borde därför kunna relatera till en liten tjurig skitunge som har någonting på hjärtat men som är lite för feg för att säga det rätt ut.

Men. Åter till van Gogh.

Han har ju varit lite i ropet de senaste månaderna, då man har re-attribuerat en tavla med blomsterstilleben till honom, och det är väl ganska intressant (jag förstår att det kanske kräver att man använder begreppet ”intressant” hyfsat löst), men vad jag fastnade för var brottningsmotivet under tavlan. Med röntgen kan man se att van Gogh målade blomstermotivet direkt över en tidigare målning, föreställande två brottare. Jag önskar att han hade behållit brottarna, jag hade definitivt velat studera hur han gestaltar ett motiv som skiljer sig så vida från hans övriga portfolio.

Man kan läsa mer här och här.

Och för de som saknar konspirationsteorier och da Vinci-koden så har vissa kommit fram till att han inte alls tog livet av sig.

Och för de som inte saknar de mer paranoida sekvenserna av da Vinci-koden, men väl att detaljstudera kända verk, så kan man titta på linjeflödet i Starry night. Jag säger inte att jag har sett filmen mellan tio och tolv gånger, men jag kan heller inte svära på att jag inte har gjort det. Gott så.

(Starry Night (interactive animation) från Petros VrellisVimeo.)

För så är det med van Goghs konst, man kan inte sluta titta på den. Den har ingen början och inget slut och ingen mitten, den är inte linjär och man blir aldrig färdig. Det finns alltid mer att se. Som en annan konstnär en gång beskrev sin egen konst, så skulle jag beskriva van Gogh:

My paintings do not have a center, but depend on the same amount of interest throughout.

– Jackson Pollock.