Hur man har gestaltat metamorfos: ”Apollo och Dafne” samt ”Aktaion”

Förra veckan nämnde jag kort Berninis Apollo och Dafne, och idag tänkte jag titta lite närmare på det motivet och hur man har hanterat det uppenbara problemet med gestaltning av förändring från antiken till och med modern konst. Jag nämnde det i förbifarten i mitt inlägg om Marie Sesters ACCESS också, så låt oss se några exempel.

Hur avbildar man alltså en pågående förändring eller metamorfos? Det är klart att det inte är sådär speciellt klurigt idag, men de gamla romarna kunde ju inte gärna jogga fram till sin Mac och CGI:a ihop en mosaikbild på en lunchrast. Så hur gjorde man då? Jo, man krånglade inte till det mer än att man antingen visade personen som hen såg ut innan förvandlingen, men lägger till någon detalj så man förstår att en förvandling har skett. Konstnären till en antik golvmosaik låter Dafne fortfarande vara en mänsklig kropp, istället för att gro ut lagerkvistar från henne så låter man växten komma upp underifrån och nästan sluka henne.

Antik golvmosaik. Bild härifrån.

.

Eller så framställde man personen som delvis förvandlad, men bara så mycket så betraktaren fortfarande känner igen ursprungsfiguren och förstår vem det är som gestaltas. Se till exempel Pollaiolos Apollo och Dafne, i vilken Dafnes händer och armar har förvandlats till grenar och blad.

.

Antonio del Pollaiolo: Apollo och Dafne (1480)

.

Eller så gestaltar man personen som helt förvandlad, men även här med ett attribut eller en detalj så vi förstår vem det är, eller rättare sagt vem det var innan hen förvandlades. Ta till exempel den här franska bokillustrationen, där Dafne helt har förvandlats till ett träd. Dock har illustratören gett stammen en något mänsklig siluett och dessutom infogat ett ansikte.

 Dafne, (1460-tal)

.

Förresten, ett annat bra exempel hittar vi i myten om Aktaion och Artemis! I kort går den ut på att jägaren Aktaion var ute och gick i skogen en dag när han fick syn på Artemis (djurens och jaktens gudinna) som badade med sina nymfer. Artemis, som tillhör en av de kyska gudinnorna i grekisk mytologi, blev tokarg och hanterade detta genom att förvandla Aktaion till en hjort. Något överilat kan man tycka eftersom han inte aktivt hade sökt upp dem, men så agerar ju inte alltid mytologiska väsen sådär alldeles omdömesgillt heller. Man kan ju argumentera för att valet att förvandla Dafne till ett träd eller Guds idé att be Abraham att offra Isak (något jag skrev om här) inte heller hade mått dåligt av en stunds övervägande. Hursomhelst så förvandlar som sagt Artemis Aktaion till en hjort, vilket förvirrade hans jakthundar något så de slet sönder honom. THE END. Kanske inte den klaraste av solskenshistorier, men det är likväl ett ganska vanligt förekommande motiv i konsten.

.

Precis som i fallet Dafne så kan man välja att gestalta Aktaion som en man, men med någon detalj som visar att förvandlingen trots allt har skett. På ett par antika rödfiguriga vaser låter man hans jakthundar hoppa på honom för att visa att han egentligen ser ut som en hjort, trots att han ser ut som en man för oss.

 Grekisk vas, (ca 450-440 fKr)
.

.

Man kan också gestalta honom som delvis förvandlad, på Cesaris målning har han fått horn men ser i övrigt ut som innan. På ett 1600-talsstick har man låtit förvandligen gå ännu lite längre, där är hela hans huvud och nacke en hjorts, men han har fortfarande mänskliga ben och armar. Notera att kläderna fortfarande är intakta.

Guiseppe Cesari: Actaeon (1606)

 .

Kopparstick, (sent 1600-tal)

.

Cranach har låtit Aktaions metamorfos gå ännu längre, där är hela hans överkropp den av en hjorts. Hans ben är dock en mans (och kläderna intakta) och för att verkligen förvissa sig om att man förstår vem som gestaltas så låter man hundarna hoppa på honom trots att förvandlingen inte är hundraprocentigt genomförd. Och för säkerhets skull tar Cranach med Artemis och nymferna i sjön. Och bara för att det inte ska vara det minsta snack om saken så framställer man en jaktscen i bakgrunden också. Då var Cranach riktigt säker på att alla skulle förstå vad det var han målade. Och det lyckades ju, jag begrep direkt.

Lucas Cranach d. ä, (1500-tal)

Men man behövde inte fega runt med halva förvandlingar, man kunde göra som Balducci och drämma till med en hel hjort på en gång:

Matteo Balducci, (1500-tal)

Jakthundarna och de badande nymferna gör att vi ändå förstår vilken scen det är som åsyftas. Förutsatt att betraktaren kan sin grekiskromerska mytologi. Och varför ska hen inte kunna det.

Om ni inte har fått nog av Aktaion så rekommenderar jag att ni tittar på den här bilden, föreställande ett gäng nymfer som trängs i världens minsta lilla bassäng trots att de har havet precis bakom sig, och Aktaion som kommer inlufsandes med ett ansiktsuttryck vars motsvarighet man bara kan se hos nyblivna föräldrar som inte har sovit på ett halvår. Mer action ser vi i fontänskulpturerna i palatset i Casertas trädgård (Italien).

.

Paolo Persico, Angelo Brunelli, Pietro Solari et alii, Diana and Acteon, (1700-tal)

.

Här har Aktaion fått ett djurhuvud men är i övrigt en man. I de flesta framställningarna ser vi en hyfsat statisk Aktaion, men här har man gått in för att verkligen skildra hans panik. Han tar inte det här med att bli söndersliten av sina egna jakthundar speciellt stoiskt. Med viss rätt, kan man tycka. Och jag är ingen djurvetare, men jag fascineras av hundarnas fokus på sina bytens ansikten – att den de attackerar har en kropp som de tidigare bara har sett hos män, som till exempel deras ägare, spelar ingen roll – har varelsen i fråga ett ansikte eller en detalj som påminner det minsta om någonting de har sett i skogen, om så bara ett par små horn, så attackerar man. Det får mig med ens att förstå att tanten som satt mitt emot mig på tåget häromveckan skulle ha legat pyrt till med sina leopardmönstrade tajts.

Hursomhelst, veckans sista bild: i lite modernare konst har vi Paul Manships Aktaion (som ni kan se här), vilken visar Aktaion ensam med hundarna. Manships Aktaion är naken och springer i en nästan arketypiskt atletisk pose. Även här ser vi prov på hundarnas remarkabla sinne för detaljer – ett par horn har börjat gro från hans huvud, men i övrigt är han mänsklig.

Och med det förklarar jag veckans studie av Apollo och Dafne samt Aktaion över.

Marie Sesters ACCESS

Övervakningsmedia och -teknologi används i konstnärliga sammanhang alltmer och idag ska det uteslutande handla om Marie Sesters verk ACCESS, vilket jag nämnde i förbifarten förra veckan. Övervakning som visualiseringsteknik är intressant då det handlar om någonting som egentligen är tillgängligt, men som vi inte kan se för att vi helt enkelt inte är på en viss plats vid ett visst tillfälle. Vi har varje förutsättning att faktiskt se vad som sker, det finns ingen direkt fysisk anledning till varför vi inte skulle kunna vara i ett visst köpcenter en viss eftermiddag eller går förbi utanför en fabrik på natten, men det är vi inte – och övervakningskamerans uppgift är att vara en ersättare för, eller i alla fall en förlängare till, ett mänskligt öga. Kameran är där just för att vi – eller någon annan – inte är där.

ACCESS går ut på att en internetanvändare, vem som helst som råkar vara på sidan just då, väljer ut någon (”objektet”) på en offentlig plats, någon som isoleras och pekas ut med ett strålkastarljus och ett akustiskt ljudsystem som bara objektet hör tydligt. Internetanvändaren vet inte om att även ljud riktas mot och följer objektet. Verket är ett psykologiskt och beteendevetenskapligt experiment, Sester undersöker den ambivalenta relationen man har till kontroll och synlighet – det är skrämmande och fascinerande på samma gång. Som Sester skriver på sin hemsida:

Beware. Some individuals may not like being monitored.
Beware. Some individuals may love the attention.

Men vad är det som synliggörs med ett verk som ACCESS? Och hur visualiseras det? Spotlighten som används är ett intressant verktyg, då den å ena sidan förknippas med rampljuset och Hollywood, uppträdanden, berömmelse och beundran, och å andra sidan med polisens sökarljus, förföljelse, jakt och övervakning. Genom att isolera någon med strålkastarljuset tvingar man betraktaren såväl som objektet att snabbt bestämma sig för vilket uttryck strålkastaren tar. Är det scenens spotlight eller polisens sökarljus som lyser på den isolerade?

I verk som använder övervakningsformen som visualiseringsteknik är det också relevant att tala om den osynliga konstnären. Man tänker sig att motivet/objektet har dokumenterats med en opartisk kamera och en opartisk blick. Man vet inte vem som, eller ens om någon, ligger bakom bilden. Kameran är opersonlig. Konstnären har använt sig av en form och ett verktyg som förknippas med en osynlig agent vilket resulterar i att man uppfattar verket som mer verklighetstroget, dessutom lämnar det mer plats åt betraktaren och dennes reaktion som därmed blir en ny aspekt av verket. Hur vi tittar på motivet, oavsett om det är den med strålkastare utpekade människan i Sesters ACCESS eller om det är en stillbilder från en övervakningskamera som i Jordan Crandalls Drive, och vilka förväntningar vi har på estetiken och formuttrycken samt hur vi reagerar på dem är av lika mycket värde och mening som det av konstnärerna presenterade och tänkta motivet.

ACCESS bygger på att konstnären och internetanvändaren som väljer ut objektet är anonyma i det avseendet att objektet och åskådarna inte vet vem som har gjort valet och med vilken avsikt eller vilket syfte. Övervakningsteknologi använder en opersonlig kamera, den har ett syfte men ingen avsikt – den ska detektera ett visst objekt eller beteende om ett sådant finns, men dess avsikt är inte att hitta ett. Vi uppfattar därför bildmaterialet som uppstår som fullständigt neutralt i motsats till t ex reklambilder, vilka vi vet har en konkret agenda. Övervakningsteknologin bygger på en teknik som inte ämnar att visa oss någonting, men om det finns någonting att visa så gör den det, precis som det mänskliga ögat. Kameran fungerar därför som en kopia av ögat som ska komplettera vårt eget seende då vi inte kan se åt alla håll samtidigt eller hela tiden.

På videoklippet som finns på Marie Sesters hemsida ser man hur en del väljer att förlika sig med eller utnyttja uppmärksamheten genom att uppträda utåtriktat. Andra agerar som att de inte uppmärksammar utpekandet, de beter sig inte annorlunda mot hur de gjorde innan strålkastaren riktades mot dem – de fortsätter att gå i samma riktning som tidigare. Andra ser sig omkring, som för att försöka lokalisera agenten bakom det hela, men också för att läsa av hur omgivningen behandlar en. Att så abrupt pekas ut kan sannolikt leda till att man känner sig anklagad och misstänkt. De som står utanför strålkastarljuset tittar på en, pekar, viskar, kanske också föraktar. Att inte uppmärksamma att man står i strålkastarljuset kan vara ett sätt att avsäga sig ansvaret, att applicera ”Om jag blundar syns jag inte”-tankesättet på det hela – om jag inte beter mig som att jag står i centrum så gör jag det inte heller. Man kan tvinga någon att synas men inte att ta plats, vilket Sesters verk illustrerar.

På bilder som visar hur folk relaterar till de objektifierade i ACCESS så kan man se att en del distanserar sig från objektet. Den isolerade sticker ut och man ser att en del av åskådarna runtomkring håller sig på säkert avstånd. Vi förväntar oss att han/hon är en form av symbol – vi vänder blicken mot objektet för att ”läsa” honom/henne. Är det en talare, någon som ska annonsera ett uttalande? Är det en brottsling som snart ska tas fast? Är det en underhållare som ska uppträda? Vi förknippar typen av isolering med närmast arketypiska symboler. ACCESS prövar även objektsrollen, möjligt är att man inte vet på förhand hur man skulle reagera i en dylik situation, men när någon har planterat ljud- och ljusstrålen mot en så måste man snabbt besluta sig för hur man ska hantera uppmärksamheten – ska man behandla den som någonting påtvingat eller se den som en möjlighet? Man konfronteras med uppmärksamheten och ens egen inställning till den, men säkerligen också med de förväntningar som folk runtomkring har på en och ens hanterande av situationen.

Övervakningsteknologin kan visualisera förändring i ett fysiskt objekt, större platser och miljöer respektive mindre platser och miljöer. Inom konsten är detta ingen ny utmaning, redan under antiken ser man hur man valde olika sätt att illustrera förändring på – Bernini avbildar Dafnes metamorfos från en ung kvinna till ett lagerträd genom att låta blad och kvistar gro ut från hennes händer och fötter, hon är precis i färd med att förvandlas. En vasmålare visade Aktaions förvandling från en man till en hjort (som hans egna jakthundar sedan attackerade) genom att ge honom formen av en man, detta så vi som betraktare ska förstå att det är honom det handlar om, men låta hundarna hoppa på honom så vi inser att förvandlingen egentligen har skett även om vi inte kan se den. Förändring av rörelse eller folkmassa i ett rum eller händelser över tid har man som konstnär kunnat lösa genom simultansuccession – att låta en bild visa flera scener samtidigt – men med övervakningsteknologin har man en digital lösning till buds då man med prickar och fält enkelt kan visa förändringar på en plats eller i en större folkmassa såväl som bland enskilda personer. Genom tracking kan man följa en person eller ett objekt via en markör och därmed följa objektets rörelse.

Vidare kan man använda maskning, där man genom att täcka över, skugga eller pixla en kropp eller en plats anonymiserar den så man inte kan identifiera den. Detta används dock inte i ACCESS, tvärtom belyser man bokstavligt talat objektet. Internetanvändaren väljer ut en person ur en folkhop, men kan bara göra detta genom en övervakningskamera, tryggt anonym bakom sin dator. Användaren vet ingenting om personerna och således är det inget personligt om man väljs ut, men åskådarna runtomkring objektet vet inte detta och tolkar det sannolikt tvärtom – som att det handlar om den utvalda personen specifikt. Men man kan ändå hävda att valet, reaktionerna och verket i sig sker på objektets ofrivilliga deltagande och därmed dess bekostnad. I ett samhälle där det regelbundet råder hettade debatter om integritet och vad vi kan hänga ut och inte, man kan exemplifiera med den mycket polariserade diskussionen kring huruvida vi bör hänga ut brottslingar eller misstänkta brottslingar med namn och bild för andras säkerhet, så känns frågan ”Bör vi hänga ut oskyldiga?” något avig. Att du ska behandlas som oskyldig tills motsatsen bevisas blir en intressant maxim i ett sammanhang där inget brott har begåtts. Om man förknippar Sesters strålkastare med polisens sökarljus handlar det tvärtom att behandla någon som skyldig fast ingenting finns att bevisa. Med rätta finns det en etisk diskussion i det, och frågan är i vilken utsträckning man kan ta skydd bakom motiveringen att det handlar om konst.

Men när det inte rör sig om konst, utan säkerhetsbaserad övervakning? Då har vi ofta kameror riktade mot oss, en del ser vi och andra inte. Är det ett integritetsintrång? Dagens Nyheter rapporterade i slutet av förra året om restauranger som sätter upp övervakningskameror utan tillstånd för detta. Artikeln citerar Eva Darj, Länsstyrelsen, som säger att ”Man ska vara trygg någonstans.” Kameran, som i sammanhanget ska fungera som ett verktyg som arbetar för säkerhet och trygghet, blir här det motsatta, en hotbild för den personliga integriteten. Enligt lagen kan en restaurang­ägare få tillstånd att sätta upp övervakningskameror om skälet bedöms väga tyngre än människors intresse av att inte bli övervakade. I praktiken är det oftast en fråga om att försöka förebygga brott eller förhindra olyckor.

Så enligt lag har människor ett intresse av att inte bli övervakade, trots att det i många fall handlar om deras egen säkerhet. Enligt webfrågan som ställdes i anslutning till artikeln så råder dock ingen överhängande oro från allmänheten, ganska precis hälften tyckte att det inte var så farligt.

Förutom dator och internet används ljud- och ljusteknologi i ACCESS. Det är alla typiska verktyg för kontroll och övervakning. Dock har ingen full kännedom om alla beståndsdelar i den här installationen. Inte ens konstnären, då hon inte vet vad som kommer att hända. Internetanvändaren känner till ljusstrålen och hur urvalsprocessen går till – att han eller hon väljer objekt utifrån en monitor. Han/hon vet dock inte om att även en ljudstråle riktas mot objektet som därmed kapslas in av ljud såväl som ljus. Objektet vet givetvis detta, men han/hon vet inte vem som har objektifierat honom/henne eller varför. Han/hon känner inte till övervakningsmonitorn. Åskådarna vet inte heller detta, och på Zentrum für Kunst und Medientechnologies hemsida poängteras att objektet är en av de få som hör ljudslingan tydligt, vilket indikerar att några i den omedelbara närheten kan höra ljudet men att de som står en liten bit bort inte märker av ljudet alls. Åskådarna är med andra ord de som har minst kännedom om vad som egentligen händer, men trots detta, eller kanske just därför, är deras reaktioner en intressant aspekt av verket. Det är dessutom en intressant lek med kontrollbegreppet – ACCESS prövar voyeuristens sköld, tanken att så länge man tittar men ingen vet att man tittar, eller vem man är som tittar, så räknas det inte. Realityprogram som Big Brother med övervakningskameror som filmar och sänder online dygnet runt visar vilket voyeuristiskt intresse som finns. Filmen finns tillgänglig för alla, och mängder av folk tittar dygnet runt – det viktiga är inte vad man ser, för rimligtvis kan det inte hända något uppseendeväckande 24 timmar om dygnet, men att man ser och att man kan se. Då ingen vet vem man är som tittar så är man säker, man riskerar inte att ställas till svars för sitt betraktande. Man får en känsla av kontroll, man ser vad som händer men objekten ser inte mig. Man skulle således kunna hävda att åskådarna till ACCESS känner kontroll och kan ifrånsäga sig eventuellt ansvar med motiveringen att de inte vet varför det händer och behöver därför inte ta ansvar för det eller på något sätt ingripa. Internetanvändaren känner också kontroll då han/hon ser vad som händer och har en uppgift som han/hon utför – att välja objekt. Men att känna kontroll och att faktiskt ha den är två skilda saker, vilket också synliggörs med Sesters verk, och i slutändan så har ingen av dem egentlig kontroll eller full kännedom om vad som pågår.

Se även:

http://www.accessproject.net/

http://jordancrandall.com/main/index.html

För videoklipp:

http://www.accessproject.net/archive.html

Alla bilder tagna härifrån.