Jag vet att det har varit mycket impressionism och postimpressionism på sistone men vi måste bara titta lite snabbt på Mary Cassatt (1844-1926) också!
Ni som har läst mina långa haranger om impressionisterna känner numera till deras förkärlek för sinnesuttryck. Det gjorde att man under slutet av 1800-talet tyckte att stilen passade kvinnans känsliga temperament och karaktär. Man menade att impressionismen handlade om att avbilda vad som syntes på ytan, utan någon vidare abstraktion, vilket stämde rätt bra överens med hur man såg på kvinnors uppfattningsförmåga. Mauclair, en fransk konstkritiker, baktalade impressionismen och kallade den för feminin konst. Man tillskrev den feminina karakteristika – dess beroende av känslor och ytlighet, dess godtycklighet och fysikalitet. Användandet av ljusa klara färger var något som passade den feminina ytliga elegansen. Det kvinnliga sinnet skulle inte uppehålla sig vid djupare, komplexa förhållanden utan nöja sig med att njuta av ytan.
Édouard Manet: Berthe Morisot with a Bouquet of Violets (1872)
Mauclair ansåg att Berthe Morisot (1841-1895) var den feminina stilens protagonist. Hennes bilder blev hyllade av andra för deras ”feminina charm”, och man menade att hennes penselbruk, hennes subtilitet och klarhet i färger, hennes grace och elegans i penselanvändningen visade på en behagfullt lätt beröring. Hennes bilder prisades för egenskaper som var typiskt feminina och som passade ett kvinnligt ideal; elegant och behagfullt. På samma sätt mötte hon kritik för kvinnliga brister; en del påpekade att verken inte var ordentligt slutförda och att hon gav upp för tidigt, vilket såklart bara kunde kopplas till kvinnans svaghet. Man såg hennes styrka som befäst i hennes egenskap av kvinna; förmågan att observera världen utanför genom ett intuitivt filter och utan några inlärda regelsystem. Och det är ju i och för sig en egenskap värdefull i kreativa kontexter, men jag kan ändå tycka att det låter liiiitegrann som en bakvänd komplimang, lite som när man berömmer en bohem med orden ”Jag beundrar din förmåga att bara ge dig hän och strunta i ansvar!”, men det kanske bara är jag som tänker för mycket. Jag kanske borde bli lite mer impressionistisk. Hur som helst så prisades Morisot för sin förmåga att inte överge de egenskaper som ansågs bundna till hennes kön, något som andra samtida kvinnliga konstnärer gjorde.
Berthe Morisot: Young girl with cage (1885)
Genom att vara en äkta impressionist ansågs Morisot som ärlig och trogen sin kvinnlighet, men Mary Cassatt kritiserades för sin (enligt kritiker påstådda) tendens att försöka sig på ett maskulint synsätt, något som gjorde att hennes bilder uppfattades som konstlade och onaturliga av flera manliga kritiker. Genom att fokusera på linje och form snarare än färg såg dessa kritiker ett försök från Cassatts sida att förneka sin kvinnlighet då linje och form/teckning ansågs maskulint och färg feminint.
Mary Cassatt: Woman in Black at the Opera (1879)
(För övrigt min absoluta favoritCassatt. Notera mannen i bakgrunden som helt har övergett föreställningen och riktar all uppmärksamhet mot kvinnan.)
Men nu ska vi titta på ett annat verk av Cassatt – Woman and Child Driving (1881).
Woman and Child Driving föreställer en vuxen kvinna och en liten flicka i en droska. Bakom dem sitter en man vars ansikte vi inte kan se då han är vänd från oss. Vi ser inte vem han är och inte heller nämns han i verkets titel. Vi vet således inte mer om honom än att han har fina kläder och hör med största sannolikhet till samma höga klass som kvinnan som kör droskan. Men han är inte så viktig. Kvinnan håller i en piska och tyglarna och har blicken vänd rakt fram. Flickan sitter bredvid henne och håller ena handen på vagnen. Hon stirrar på en punkt neråt/framför sig, omedveten om vyn runtomkring henne och framför henne.
Om man gör lite research får man veta att kvinnan är konstnären Mary Cassatts syster Lydia. Här avbildas hon som den starka och bestämda moderna kvinnan, handlingskraftig och i full kontroll. Avbildningen av kvinnan skiljer sig från andra impressionistiska motiv målade av samtida konstnärer, där kvinnan framstår som mer passiv och mindre deltagande i aktiviteter av den här arten. Mary Cassatt var god vän med Degas och den lilla flickan är hans syster- eller brorsdotter. I flera beskrivningar av den här bilden kallas flickan för förväntansfull och man har poängterat att hon lutar sig framåt, ivrig inför deras destination, jag skulle nog hellre säga att hon verkar introvert, försjunken i sina egna tankar. Hon ser lite sorgsen ut och verkar inte vara så där jättepeppad på åkturen. Kanske har hon åkt så många gånger att det inte är roligt längre, eller så är de på väg till något hon inte ser fram emot. Eller så har de just kommit från någonting som var lite miserabelt.
Kvinnan och flickan ramas in av mörka färger, skogen i bakgrunden ligger som en mörkgrön fond, bildens vänstra sida domineras av droskans och hästens bruna färger och även den högra sidan är mörk av mannens svarta kläder. Således dras blicken till kvinnan och flickan, även om de inte är i den exakta mitten av bilden. Ljuset och färgerna ligger på dem, den allra ljusaste punkten ligger i flickans ansikte och hårfäste. Hela hon är klädd i ljust, och kvinnan har en hatt och klänning med nyanser i rött, lila, blått, vitt och aprikosartade färger. Tillsammans bildar kvinnan och flickan en triangulär form till vilken blicken leds genom droskans böljande linjer och piskans diagonal. De tre personerna bildar i sig en konisk form vars vertikalitet ekar i trädstammarna i bakgrunden.
Vi vet vilka som har suttit modeller, men vi vet inte vilka de ska föreställa. Vi vet inte vilken relation de har till varandra, titeln på verket förtäljer inte huruvida det är mor och dotter, och vi vet inte var de har varit eller var de är på väg. Det vi vet är att det är en avbildning av en kvinna och en flicka och en man i en droska. Mannen är som sagt inte så viktig, han får inte vara med i titeln. Hästen är avkapad och således ligger än mer fokus på kvinnan och flickan. De är det viktiga i bilden. Då vi inte vet var de kommer ifrån eller var de ska så får man förmoda att det är just det här ögonblicket som Cassatt vill visa oss, ett snapshot av en modern kvinna som bildligt så väl som bokstavligt tar över tyglarna. Var de ska eller var de har varit är inte motivet, utan var/vad/när de är.
Flickans sorgsna blick och frånvarande kroppsspråk är dock alltför tydligt för inte ha en poäng, vad tänker hon på? Kanske var det bara ett sätt att ge bilden en nivå till utöver det man kan se. Månne menar Cassatt att det är upp till var och en att bestämma.
Tack för idag!
den arge konstvetaren 