Picasso vs Duchamp

Så, utifall att någon missade mina fyra dussin tweets om det så var jag, bland annat, på Moderna museet (i Stockholm) igår. Jag har sett Picasso vs Duchamp-utställningen tidigare, men jag tänkte att ett repetitionsbesök nog inte skulle skada. Det var intressant, men när jag gick därifrån hade jag samma åsikt som tidigare – jag sällar mig till Team Duchamp. Jag tycker att det är intressantare när någon problematiserar sådant jag tror att jag redan vet än när någon visar mig något helt nytt. Sån är jag. Andra är på andra sätt. Viva la konst och allt det där.

Det jag fastnade nästan allra mest för var dock de två porträtt som museet har valt att fästa vid utställningens namn, alldeles vid ingången. De är fantastiska. Nä, det förtjänar baske mig en spärrning: de är f a n t a s t i s k a.

Till vänster ser man ett stort foto av Picassos ansikte. Porträttet hittar ni här. Han håller sin ena hand mot pannan och dominerar således verkligen bilden, han inte bara fyller den till stor del utan bestämmer också hur mycket vi får se. Han döljer delvis ena ögat för oss, kanske för att skydda sig själv. Han ser oss helt och hållet, men lägger fortfarande en liten barriär och skugga mellan oss och honom, och genom detta ser man ändå den där sårbarheten som han försöker dölja. Vi får ingen riktig uppfattning om rummet eller resten av hans kropp, bara hans ansikte. Fotot ger mig känslan av att Picasso önskar att vi betraktar honom på hans villkor.

Se i stället till höger, där vi har den här bilden av Duchamp. Han är insprängd i ett trångt rum med en snäv vinkel. Han försöker dock inte bryta sig ut eller påverka det trånga rummet, men han offrar inte heller något av sin personlighet. Han anpassar sig efter rummet som finns, men utmanar det och sätter sin egen prägel på det – som i sin konstnärsverksamhet. Han gestaltas mycket stoiskt, som att han inte har något intresse av att konfrontera eller övertala. Man måste se det själv och om man inte gör det så är det också okej.

Jag är mycket förtjust i de båda porträtten. Mycket bra.

Ni kan läsa om utställningen här.

Och apropå Duchamp, det är många (konst)verk som jag önskar att jag hade kunnat se när de skapades eller ställdes ut. Som Eiffeltornet, till exempel. Tänk att ha fått se det växa fram och byggas upp. Ryggradsilningar. Ett annat verk som jag verkligen önskar att jag hade kunnat se när det begav sig är Duchamps Sixteen miles of string (1942). Vad hade ni velat se? Det är en bra fråga. Den ska ställas på twitter.

Den här veckan blev det kanske snarare lite löst prat än ett faktiskt blogginlägg. Jag tror dock att jag har ett riktigt ämne till nästa vecka. Välkommen åter.

Ivar Arosenius: Flickan vid ljuset (1907)

Idag ska vi titta på Ivar Arosenius (1878-1909), en svensk konstnär vars konstnärsskap man ofta sammanfattar med två faktorer.

För det första kan man kan inte stöta på Arosenius någonstans utan att någon gör en poäng av att han var blödarsjuk. Vill man göra det ännu mer spektakulärt så lägger man till det faktum att ”han visste att han inte skulle leva länge”. För det andra drar man gärna växlar på detta när man ska förklara hans många olika motiv, uttrycksformer och genrer – kanske ska man se att han ville hinna med så mycket som möjligt och skildra så många olika sfärer som möjligt. Kvinnor och sprit, sagor och fantasi. Och visst var det kanske så. Men jag kan heller inte låta bli att tycka att det är en bra historia och att det kanske är därför man gärna sväljer den. Innan man målar upp honom som en dekadent fin de siècle-suput bör man dock ta i beaktande att det är känt att hans läkare ordinerade honom att dricka alkohol då detta tydligen skulle vara bra för blödarsjuka. Det är ju alldeles fantastiskt dramatiskt att den här unge mannen går omkring med mindre sand i sitt timglas än gemene man, och medveten om detta kastar han sig ut i dekadens och fantasi. Herregud, det är ju som att filmrättigheterna bara väntar på att säljas.

Men jag kan tycka att det är lite trist med tanke på att hans verk helt klart kan stå på egna ben och inte behöver ses genom ett sensationslystet filter för att vara intressanta. Och jag vet inte jag. Det kanske är jag som är onödigt skeptisk, men jag tänker mig istället att han provar på olika uttrycksformer eftersom han lever i en tid när det är aktuellt och möjligt. Sekelskiftet 1800/1900 är en tid när konstnärer experimenterar, modernismen har brutit fram.

*

Pablo Picasso: La Vie (1903)

*

Picasso: Portrait of Gertrude Stein (1906)

*

Picasso: Les Demoiselles d’Avignon (1907)

*

Henri Matisse: Les Toits de Collioure (1905)

*

Matisse: The Dessert: Harmony in Red (Red Room) (1908)

*

Matisse: La Danse (1909)

*

Så varför gör man en så stor grej av just Arosenius historia med olika uttryck? Även om vi stannar i Sverige så ser vi ju andra konstnärer som gör detta, det är ju inte som att Carl Larsson uteslutande gjorde sina Astrid Lindgrenska hemmavyer. Skillnaden mellan konstnärer som Larsson och John Bauer och Arosenius är kanske att de förra är mest kända för en typ av målningar, de har ett närmast ikoniskt värde medan Arosenius, i den mån han är känd, inte är känd för en specifik stil eller motivsfär. Hans mest berömda verk hör troligtvis den illustrerade sagoboken Kattresan samt målningen som vi ska titta på idag: Flickan vid ljuset (1907), två på många sätt väldigt olika verk. Och jag tror inte att något av dem har med hans blödarsjuka att göra.

Och vad målar då Arosenius?

Råa sagor (Alla minns väl bilden med katten som spricker? När jag gick fortsättningskursen i konstvetenskap gick jag med en tjej som menade att den bilden hade präglat hela hennes uppfattning av Arosenius ända sedan hon var liten och hon tyckte fortfarande att han var otäck. För hela Kattresan, se här.), grovkornig buskiserotik (tänk gubbar med unga kvinnor och liknande), omformulerade mytologiska motiv (Prinsessan hos trollet, 1904) och även självporträtt där han ställer sig i samma miljöer som han skildrar sina scener i.

Ivar Arosenius: Självporträtt (1906).

*

Självporträtt (1908)

*

Nu vänder vi oss till den här veckans centrala verk – Flickan vid ljuset. (Ibland kallat Flickan och ljuset.)

Flickan vid ljuset (1907).

Flickan vid ljuset föreställer Arosenius dotter Eva, kallad Lillan, i deras hem. Hon tittar på ett tänt ljus som står på deras kakelugn.

Den här målningen kontrasterar mot mycket annat som Arosenius har gestaltat. Se på linjerna och bruk av färger i Flickan vid ljuset, hon omhuldas av skuggorna och lågans sken, det är ingenting hotfullt eller suggestivt med spelet med ljus och skugga. Det saknar den surrealistiska eller drömlika tonen som finns i t ex Kärleksdrömmar, den absurda framtoningen i Kattresan, de grova dragen i Spionerande på kärlekspar, det groteska i Sankt Göran och Draken, det ibland nästan lite kyligt idealiserande i prinsessmotiv, de vassa kanterna i hans självporträtt. Det är tydligt att det är ett motiv som Arosenius värnar om och han behandlar det därefter. Om jag får ta på mig subjektivitetshatten så är jag benägen att säga att den tunna linjen som bildar den lilla flickans ryggkontur är bland det ömmaste vi ser i svensk konsthistoria. Det gör sig inte fullt så bra i bild, men den är väldigt tydlig när man står framför originalmålningen. Jag är svag för när man ser konstnären i linjen.

Detalj.

Arosenius gjorde andra porträtt av Lillan där hon tittar mot betraktarens håll, och även om dessa visst är fina porträtt så tycker jag inte att de är lika starka som de när han betraktar henne utan att hon ser. Vinkel och position är fantastisk. Hade vi varit ett barn hade vi varit i jämnhöjd men nu ser vi (på) flickan med ömhet, hennes sårbarhet och lilla storlek betonas. Hon ser inte oss, hon tittar på ljuset. Vi ser inte Lillan som en jämnårig ser henne. Vi ser inte Lillan ur hennes eget perspektiv, vi tittar på henne något uppifrån, vi tittar på henne som en vuxen. Som en förälder. Arosenius visar oss vad han ser, och med de ömma linjerna visar han också hur han ser. Arosenius vakuumförseglar ett minne, drömt eller inträffat. Det här spröda och sköra ögonblicket när han står och tittar på den lilla flickan, som är omedveten om att hon betraktas, ska bevaras. Och precis som Arosenius säkert gjorde står jag och tittar länge, länge på det här motivet. Så länge att mitt sällskap är fyra rum bort när jag väl förklarar mig färdig.

Flickan vid ljuset hänger i Göteborgs konstmuseums fasta utställning. Gå och titta.