november « 2012 « den arge konstvetaren

Förra veckan fyllde DAK-bloggen ett år! Det firar vi (jag) med att titta på van Gogh, som vi (jag) är så förtjust i. Se till exempel här och här. Den här veckan tänkte jag att vi skulle titta på några av hans självporträtt! Hurra!

Det finns bara ett par, tre fotografier av van Gogh bevarade där vi vet att de säkert föreställer Vincent. Och på ett av dem ser vi honom bakifrån.

Vincent van Gogh, ca 13 år.

Vincent van Gogh, ca 18 år.

Med vännen Emile Bernard, ca 1886. Van Gogh sitter med ryggen mot oss.

Ergo: vi känner till hans utseende bäst genom hans självporträtt (och några porträtt av honom som andra gjorde, till exempel Gauguins kanske inte jättesmickrande bild av en solroskluddande Vincent. De var vänner och så, men när Gauguin gjorde den här målningen hade de bott ihop ett tag i Arles och började kanske gå varandra lite på nerverna. I varje fall spekulerar man gärna kring det.) Och det är rätt intressant att studera van Goghs självporträtt, inte minst för att vi har en så tydlig terminus post quem-markör i och med hans bandagerade öra. Ibland stöter man på lite tjafs kring det här med örat – han skar ju av sitt vänstra öra, varför är hans högra öra bandagerat på bilderna?

Jo, av precis samma anledning som konstnärers självporträtt pre-fotografiet oftast ser likadana ut vad gäller vinkel.

Se till exempel Rafaels självporträtt:

Rafael: Självporträtt (1506)

Jämför gärna också med självporträttet som han flikar in i Skolan i Athen (i Vatikanmuseerna):

Detalj från Skolan i Athen (ca 1510).

Se gärna också Rembrandts självporträtt, eller David Klöcker Ehrenstrahls Självporträtt med allegorier. Väldigt tydligt blir det också om man tittar på Berninis självporträtt. Fler exempel är Sofonisba Anguissolas självporträtt, Rubens självporträtt samt den självframställning Albrecht Dürer gör innan han målar det inte alldeles o-läskiga direktfrontala porträttet.

Så, varför den här trekvartsvinkeln gång på gång? Jo – konstnären har ju såklart tittat på sig själv i en spegel. Och han eller hon kan ju inte gärna ha spegeln rakt framför sig för där har hen med största sannolikhet staffliet. Alltså blir de flesta självporträtten framställda i en trekvartsprofil, fenomenet kallas ibland för ”spegelblicken”. Detta blir speciellt tydligt i Parmagianinos Self-portrait in a convex mirror (1524).

Och därför hamnar van Goghs bandage på fel sida. Det är inte konspirationteoretiskt intressantare än så. Men självporträtten är väldigt intressanta ändå, jag gillar variationen i dem. Han framställer inte en fast bild av sig själv, jämför t ex med Rembrandt som slänger ur sig hur många självporträtt som helst som är tämligen lika. Jag menar inte att vara orättvis mot Rembrandt, visst leker han med rekvisita men jag kan ha svårt att komma ihåg fler än tre-fyra olika porträtt. Jag skulle kunna tänka mig att man kan bunta ihop porträtten i ett block och bläddra jättefort för att få en film av hur samma man åldras. Av den lilla meningen framgår antagligen att jag inte är någon Rembrandtvetare ens av amatörrang, så åter till van Gogh. Van Goghs bild förändras med frisyrer, skägg, bandage, rekvisita, kläder och så vidare. Och framtoning. Det sista självporträttet han målar, det som han ger till sin mamma i present, skiljer sig väldigt mycket från det självporträtt han hade målat bara tidigare samma månad.

Självporträtt, september 1889.

Självporträtt till mamman, slutet av september 1889.

Det som han ger bort visar (enligt mig) en sårbarare Vincent. Jag såg en van Gogh-dokumentär där man ville mena att det äldre av dessa två två september-självporträtten visade på hans mentala instabilitet – det att färgerna i bakgrunden är samma som de i hans jacka skulle säga någonting om hans självbild. Jag vet inte jag. Jag tycker att man ska vara lätt försiktig med att diagnosticera någon via en tavla mer än hundra år senare. Jag menar, vill vi se att han är lite tokig så kan man väl göra det, man kan väl peka på hans blick och insjunkna kinder och dra växlar på det, men sen målar han det så väldigt rara nedre självporträttet nästan direkt efteråt. Kanske ville han bara visa olika sidor. Jag tolkar det hela som att han ser inte på sig själv som en symbol eller en arketyp, han är inte en oföränderlig person eller en ikonisk konstnär. Han är en man som förändras och precis som med sina vänner så möter man nya uppdaterade versioner av dem hela tiden. Jag tycker att det är sympatiskt och ödmjukt. Jag gillar’t.

Så låt oss för ovanlighetens skull avsluta veckans inlägg med en liten bildparad.