Giotto: Judaskyssen (1306)

Idag blir det ett kort inlägg om ytterligare ett bibliskt motiv, nämligen Judaskyssen. Men det kanske är lämpligt efter en sommar där jag mest skrev om modern konst. Hursomhelst, en ”Judaskyss” har blivit ett begrepp som betyder ”svek” eller ”förräderi”, och det har givetvis sin grund i den kyss med vilken Judas på ett diskret(?) sätt pekade ut för översteprästerna och vakterna vem som var Jesus så de kunde gripa honom.
Vad som sägs om judaskyssen i Bibeln:

Markusevangeliet 14:43-47: Medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv, och med honom en folkhop med svärd och påkar, utsänd från fariseerna och de skriftlärda och de äldste. Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken: ”Den som jag kysser är det. Grip honom och för bort honom under säker bevakning!” När han nu kom dit, gick han genast fram till Jesus. ”Rabbi”, sade han och kysste honom. Då grep de Jesus och höll fast honom. Men en av dem som stod där drog sitt svärd, slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom örat.

Matteusevangeliet 26:47-51: Medan han ännu talade, kom Judas, en av de tolv, och med honom en stor folkhop med svärd och påkar utsänd av översteprästerna och folkets äldste. Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken: ”Den som jag kysser är det, grip honom.” Han gick rakt fram till Jesus, hälsade honom med att säga rabbi och kysste honom. Jesus sade till honom: ”Min vän, nu har du gjort ditt.” Då gick de fram och grep Jesus och höll fast honom. En av dem som var med Jesus lyfte handen och drog sitt svärd, och han slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom örat.

Lukasevangeliet 22:47-50: Medan han ännu talade, kom det en stor skara människor. Han som hette Judas, en av de tolv, visade vägen och han gick fram till Jesus för att kyssa honom. Jesus sade till honom: ”Förråder du Människosonen med en kyss?” När de som var med Jesus såg vad som skulle hända, sade de: ”Herre, ska vi ta till våra svärd?” Och en av dem slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom högra örat.

I Johannesevangeliet sker ingen judaskyss, där frågar Jesus rätt ut vem det är vaktstyrkan och folket söker och de säger ”Jesus från Nasaret”.

Det är ett vanligt motiv i konsten och har varit så väldigt länge. Exempel på ett par typiska framställningar:

Duccio: Judaskyssen (1308)

.

Fra Angelico: Judaskyssen (1446)

.

Men jag tror att Giottos är min favorit bland judaskyssar:

Giotto: Judaskyssen (1306)

.

Det är rätt så klyftigt av Giotto att låta Judas nästan binda in Jesus med sin mantel – han urskiljer honom inte bara genom sin kyss, han knyter honom till sig. Bandet och relationen mellan Judas och Jesus blir tydligare och de separeras från övriga närvarande i scenen. Tillsammans ska de uppfylla det som står skrivet (d v s offrandet av Jesus), de runt omkring har bara biroller. Judas är dock inte medveten om detta ännu.

Judas kyss brukar placeras mot Jesus kind, se till exempel Duccios och Fra Angelicos framställningar av samma scen, men Giottos Judas ska precis till att trycka sina läppar mot Jesus mun. Det är även det ett grepp som betonar deras band till varandra – på det här sättet har de en ögonkontakt som stänger ute övriga i scenen och även oss betraktare. Det är som att de inte ens uppmärksammar det runt omkring. Eller att det spelar någon roll.

Jesus är gestaltad som något längre än Judas, han ser lite ner på honom, kanske ska det indikera att han förstår vidden av hela händelseförloppet i en utsträckning som Judas inte gör. Judas har ju faktiskt inte mycket till aning alls om vad som kommer att hända, när han ser att och hur Jesus döms så ändrar han sig ju till och med efteråt (enligt Matteusevangeliet) och försöker att lämna tillbaka pengarna han fått. (Vilket översteprästerna som bekant inte gick med på.) Men Jesus har koll på vad som komma skall, vilket antyds av det stoiska lugn med vilket han ser Judas i ögonen. I evangeliepassagerna om gripandet pratar Jesus dock rätt ymnigt om att det som sker står skrivet, så det är inte direkt någon hemlighet som han går och trycker på.

Jag är även förtjust i mannen, avbildad bakifrån, som försöker slita bort Petrus från Malchus, en slav till Kajafas (en av översteprästerna). Jag har tidigare skrivit om Petrus som skär örat av Malchus och att detta brukar framställas i Judaskysscener, men jag tycker att den här figuren som drar lite i Petrus klädnad är rätt charmig. Malchus verkar dock inte alltför brydd av lemlästandet. Han märker det knappt.

Notera också bakgrunden som är helt blå, ingen miljö är framställd. Dock bildar klustret av soldathjälmar vad som närmast liknar ett oroligt grått moln bakom Judas och Jesus, vilket bildar en kontrast till vad man kanske tolkar som en klarblå himmel. Giottos framställning är definitivt mer laddad och dramatisk än man kan tro om man bara tittar på den lite snabbt. Den har fler lager än de flesta judaskyssar och han förtjänar en del cred. Jag kan inte tänka mig annat än att han säkert drömde om att hans målning skulle prisas i en blogg sjuhundra år efter den färdigställdes.
Tack för idag!